De senaste dagarna har både Delfi och Piaf fått nöja sig med korta promenader – Piaf har också stoppat i sig något olämpligt ute och fått leva på skonkost… tråkigt, men hon verkar faktiskt ha varit hyfsat nöjd med att få vila. Till skillnad från Delfi, men hon måste vila sitt högerben lite till.

Nu gjorde det inte något att Femma och jag fick lite extra tid på tu man tass. Vi har gått våra promenader och tränat utan flattarna, och jag ska inte hymla med att det var riktigt mysigt som omväxling. Jag älskar hela min flock och att ha dem alla tre omkring mig – ju mer desto bättre! Men när jag tänker efter kan jag inte ens minnas när Femma senast fick en egen långpromenad, och det är nog inte helt fel för henne att vara utan sina flocksystrar ibland.

Jag har passat på att stoppa in mer träning under de här promenaderna. Inte för att det är direkt svårt när de andra är med, men det är ändå skillnad mot när man bara har en hund. Ingen hund som hetsar upp sig i onödan när jag tar fram dummy eller boll.

Femma har fått backa tillbaka till de gamla raka skicken på skogsvägens raka sträckor, för att påminnas om att det inte är något konstigt med vanliga, simpla linjetag…! Jag vill ha tillbaka mina ut-skick! Och igår tog vi med oss de ny-gamla skicken ut på ängen igen, och det gick så bra, så. (Vi får väl se om vi har dem med oss till Kopparhult nästa gång, också…)

En hel del markeringar kör vi också, det är ju så himla kul, och jag njuter av att se hur Femma löser dem, även när de tunga snörbollarna sjunkit ner i mossa eller blåbärsris. Lilla damens självförtroende växer.

Även under de rena promenaderna är det lite extra mysigt att gå med en hund. Du och jag-känsla. Jag njuter av detta så länge det varar, men hoppas självklart att både Piaf och Delfi snart är med på banan igen.