Sorg och glädje

För någon vecka sedan såg jag något som först såg ut som en rolig tafatt-lek runt hasselträdet utanför mitt fönster: hackspetten försökte gång på gång gömma sig bakom trädstammen, men fick ge sig och bli bortjagad – av det mycket upprörda flugsnapparparet, förmodligen detsamma som jag sett och hört ha ungar i en holk bara några få meter från hasselträdet (där jag har min fågelmatning).

Häromdagen hörde jag ett himla liv vid flugsnapparholken igen – nu var det en nötväcka som jagades av flugsnapparna, åtminstone en av dem, men som hela tiden envisades med att komma tillbaka och sätta sig på stammen strax under holken. När det hela lugnat sig hörde jag att den ena flugsnapparen flög iväg till ett träd ganska långt från holken och satt där och lät upprörd. Varför flög hon inte till ungarna i holken? Kanske för att inte locka dit någon mer fiende? Ja, jag kan inte sånt där och ibland är det nästan bättre att inte veta vad som försiggår i naturen… Nu kunde jag tyvärr inte undgå att märka, dagen därpå, att det var tyst i holken. Flugsnapparhonan flög från gren till gren i närheten men även när hon satte sig i holköppningen – då brukar det ju bli liv i luckan – var det tyst. Och flugsnapparhanen syntes inte till. Så otroligt sorgligt, det måste ha hänt ungarna något, kanske även pappan. Varför kunde de inte få vara ifred med sin familjelycka i holken? Vad kan ha hänt, förresten? Usch, jag vill helst inte tänka på det.

Då tänker jag hellre på Piaf och Delfi som har sina magar och tassar i ordning och hänger med på alla promenader. Eller Femmas markeringar… Igår fick hon några i skogen, där hon fick springa genom lite våtmark för att ta sig till nedslagsplatsen… Det gillas inte av den lilla prinsessan, nämligen: att bli blöt om tassarna sådär helt oväntat…! Men även där har jag en plan, och de här markeringarna är en del av den. Ute på ängarna körde vi en trippelmarkering med snörbollar (de enda jag kan kasta hyfsat långt med) och senare tog vi ett ”riktigt” träningspass, men det fick också bli ganska kort. Man ser tydligt hur trött Femma blir när vi gör nya, lite svårare saker, och då får jag helt enkelt nöja mig med kanske 6-8 apporter på ett sådant ”riktigt” pass. Det bästa hade ju varit om jag kunde köra Delfi parallellt igen, det ska vi ta upp så snart som möjligt, men jag vågar inte belasta hennes handled med hennes maximala entusiasm riktigt än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s