retrieverträning

På tu man tass

De senaste dagarna har både Delfi och Piaf fått nöja sig med korta promenader – Piaf har också stoppat i sig något olämpligt ute och fått leva på skonkost… tråkigt, men hon verkar faktiskt ha varit hyfsat nöjd med att få vila. Till skillnad från Delfi, men hon måste vila sitt högerben lite till.

Nu gjorde det inte något att Femma och jag fick lite extra tid på tu man tass. Vi har gått våra promenader och tränat utan flattarna, och jag ska inte hymla med att det var riktigt mysigt som omväxling. Jag älskar hela min flock och att ha dem alla tre omkring mig – ju mer desto bättre! Men när jag tänker efter kan jag inte ens minnas när Femma senast fick en egen långpromenad, och det är nog inte helt fel för henne att vara utan sina flocksystrar ibland.

Jag har passat på att stoppa in mer träning under de här promenaderna. Inte för att det är direkt svårt när de andra är med, men det är ändå skillnad mot när man bara har en hund. Ingen hund som hetsar upp sig i onödan när jag tar fram dummy eller boll.

Femma har fått backa tillbaka till de gamla raka skicken på skogsvägens raka sträckor, för att påminnas om att det inte är något konstigt med vanliga, simpla linjetag…! Jag vill ha tillbaka mina ut-skick! Och igår tog vi med oss de ny-gamla skicken ut på ängen igen, och det gick så bra, så. (Vi får väl se om vi har dem med oss till Kopparhult nästa gång, också…)

En hel del markeringar kör vi också, det är ju så himla kul, och jag njuter av att se hur Femma löser dem, även när de tunga snörbollarna sjunkit ner i mossa eller blåbärsris. Lilla damens självförtroende växer.

20200506_190821

Även under de rena promenaderna är det lite extra mysigt att gå med en hund. Du och jag-känsla. Jag njuter av detta så länge det varar, men hoppas självklart att både Piaf och Delfi snart är med på banan igen.

Göken gol i nordväst

Dimman ligger tät över ängarna denna morgon, men jag vet att det sitter några kanadagäss där ute någonstans. Medan hundarna gjorde det de skulle så försökte jag urskilja fågelläten från skogen. Jag har bestämt mig för att i år ska det ske, jag ska bli betydligt bättre på att känna igen olika fåglars läten, och de senaste på min lista är bofinken och gransångaren – det är på den nivån vi är… Men i morse hördes tydligt två andra läten som jag inte lärt mig…  innan jag hörde ett väldigt bekant läte: göken! Det var en nordväster-gök, vilket torde förutspå lite lycka och lite sorg. Det kanske var meningen att jag skulle påminnas om att det kan bli så att det blir ett avsked i år (kanske två). Och samtidigt: lev nu. Lev NU!

Det blev en hel del pyssel i trädgården igår, det var lite lagom ljummet uppehållsväder för det. Jag hade plötsligt insett att jag har en övergiven odlingsram på min oinhägnade ödetomt, så jag tänkte göra i ordning den för första gången och låta den komma till användning igen. Började hacka och gräva bort grästuvorna som täckte bädden… innan jag insåg att den här odlingsbädden faktiskt var upptagen – här bor gråsuggor, spindlar, men framför allt – det som avgjorde saken – pissmyror. Jag lade tillbaka tuvorna som jag grävt bort och retirerade – jag får skapa mina egna odlingsbäddar.

I min nyskapade lilla odlingsbädd från förra veckan börjar det titta upp små, ljusgröna groddar – jag sitter där ett par gånger om dagen nu, och räknar dem om och om igen, försöker memorera var de är, för de är verkligen pyttesmå och ibland räknar jag in något som sedan visar sig vara något ljust ”bös”, bara… Vädret har faktiskt varit alldeles perfekt för dem – plocksallatens frön vill ha det kallt för att kunna gro, så de torde inte kunna klaga när de till och med fått frost om nätterna. Ändå vet ju inte jag om de trivs där jag satt dem, och innan de började titta upp var jag redo att sätta ut en ny omgång med frön, men det ser inte ut att behövas. Nästa prövning blir att överleva diverse insekter som kan tänkas vilja mumsa på min sallad!

När inte hundarnas träningspass på kvällen blev av tänkte jag först att ”nu blev det ingen träning för hundarna idag (heller…)”, men så kom jag att tänka på söket i skogen som Delfi och Femma fick dela på – det där Femma höll på att ge upp, men när jag använde det nya sökkommandot gav hon sig ut med ny motivation… och hittade den sista – bingo! Piaf fick ett eget mini-sök och såg oerhört nöjd ut, hon med. Jag kom att tänka på markeringarna med snörbollen – där jag ville och fick se hur Femma jobbade med vinden beroende på i vilken riktning jag kastat bollen. Jag tänkte på den extra cykelrundan med Delfi och Femma. Och jag kom att tänka på linjerna och minnesmarkeringen de fick på en av ängarna som vi passerade under eftermiddagspromenaden. Slutligen kom jag att tänka på hur en grannkatt ömsom satt, ömsom sprang något 50-tal meter framför oss på vägen – och mina hundar klarade av att gå vid min sida utan koppel (godisbelöning blev det, synd bara att jag inte hade kyckling eller korv!). Det där träningspasset kan vi ta en annan dag.

pixlr_20200501115616190

Avslutar med ett inlägg som kom upp i mitt FB-flöde, ett så kallat minne, Eller närmare bestämt: ett minne med ett minne:

”En repris, dårå. När man inte får höra bättre argument än att alla vägar bär till Rom, Live and let live eller We shall overcome, då känns det skönt att en del har argument att komma med. I alla fall om man är intresserad av att veta varför man gör som man gör [och hur det påverkar våra djur].”

”Sitter och skriver rent anteckningar från en föreläsning med Eva Bertilsson (carpemomentum.nu) och fastnar för detta citat:
‘Ju mer vi pratar om djurvälfärd, desto mer ändrar vi våra (dvs. våra djurs) målbeteenden. Vad tycker vi är viktigt?’ Senare talas också om strategier som ‘funkar’ – vad innebär ‘funkar’, och är alla strategier som ‘funkar’ OK?”

Vad blomman tänker

20200430_120953

Undrar om den här blomman känner sig ensam, eller om den trivs och tänker ”Jaha, det var så här det blev! Ja men det blev väl bra, det med tur att man trivs i sitt eget sällskap…”

Igår, på självaste Valborg, var Femma och jag på Kopparhult – det var egentligen Delfis timme, men eftersom vår parkamrat fått förhinder så fick Femma ta över den tiden – vi behövde fnula vidare på vad som blir tokigt ibland när vi tränar i grupp. Varför blir Femma som blockerad vid vissa skick och till synes utan anledning?

Jag bad Katarina om ett upplägg liknande det vi hade senast, och så tog hon med sig sin fina Bäst ut, som fick agera parhund (nej, inte lathund, autocorrect!!). Direktmarkeringar varvades med minnesmarkeringar som suddades i olika grad. Och så småningom dök det upp, det där konstiga, vilket var helt perfekt (!), för nu äntligen fick jag en ledtråd till vad det handlade om. Nu får jag återskapa det här hemma och kanske försöka förstå varför jag inte sett det här, bara på gruppträning. Eller så skiter jag i att försöka förstå, och ser bara till att skapa tydliga rutiner som vi tar med oss ut på de andra träningarna.

Meningen var att jag skulle veckohandla på vägen hem – jag handlar alltid på vägen hem från något, dvs. åker aldrig extra ut för att handla – men utan ”plånbok” går det inte så bra. Därför blev det en mycket sällsynt shoppingtur på eftermiddagen – helt utan hundar som väntar i bilen – inklusive en liten sväng inom ÖB och lite spontana inköp som… tuggben, trädgårdshandskar och lite nya livsmedel som jag inte provat förut, som rostad aubergine på glasburk och ajvar. Tjo, vilken shoppingrunda!

Veckohandling blev det också, men sedan susade jag hem och tog ut hundarna på en runda runt Kroksjön. Det regnade på oss, men vad gjorde det, för det var så skönt att vara där tillsammans med min flock.

Valborgsmiddagen bestod av min allra första nässelsoppa – väldigt, väldigt gott!

FB_IMG_1588311629670

Lust och fägring – och lust!

FB_IMG_1588181474128

Femmas lilla mage stabiliseras så sakteliga och nu får hon fast mat att äta och verkar i övrigt må prima igen. Därför vågade jag mig igår på ett träningspass på ängarna. Man ser nu att gräset börjar bli allt grönare och snart sätter det väl fart och börjar växa på höjden…

Jag tog ett pass med bara Femma och ett med bara Delfi på förmiddagen, och det var så upplyftande att jag senare på dagen tog ut båda på en gång. Det visade sig vara lite svårare än vanligt för Femma att gå fint vid sidan bredvid Delfi när det var träning på G, och det tog jag som ett gott tecken. Och jag fick se mycket som jag vill se hos Femma när vi tränar, i synnerhet lust! Att hon sitter uppmärksamt och tittar när Delfi jobbar, och inte säckar ihop. Att hon går ut med fart och säkerhet på alla linjer, även de som ”suddats” en del, och oavsett om hon hämtar först i området, eller om Delfi varit där först.

De fick gå på utlagda linjer och hämta in störningsmarkeringar om vartannat – och de var så duktiga! Både på att sitta snällt och vänta – även om jag växlade mellan dem från apport till apport, dvs det kunde när som helst vara deras tur – och på att slå på hjärnan OCH turbon (i Delfis fall: turbon OCH hjärnan…) när det nu var deras tur.

Nu fick jag bra information till min lilla utredning om varför Femma i vissa situationer blir låg och osäker.

Att tro det värsta

Piaf var orolig i natt och bytte plats från huvudkudden till fotändan av sängen till mattan på golvet, upp i sängen igen; huvudkudde-fotända-matta, och om igen. I mitt halvdåsiga tillstånd undrade jag om detta var början på slutet; tanten har blivit senil, hon kanske har problem med hjärtat, eller någon knöl som trycker på något organ och gör det omöjligt att slappna av… Till slut vaknade jag tillräckligt och fattade att hon bara behövde ut. Så var det.

Igår var vi på Kopparhult igen, och Katarina hade hittat ett ekipage som ville dela på ett pass med mig och Femma – toppen! A och jag har träffats tidigare, för sisådär fem år sedan, och våra hundar är ungefär jämngamla, och det kändes direkt jättebra att få träna i par med dem.

Katarina hade kokat ihop ett kanonupplägg åt oss, och vi förare konstaterade mycket nöjt efteråt att våra hundar funkade väldigt bra ihop. De var tysta och fina, båda två, även om J är en het labbetik, men hon är grymt fokuserad och duktig. Femma är ju den lite (mycket) lugnare sorten, och har inte riktigt det drivet och självförtoendet i alla övningar (än?). Men Femma utvecklas, det märks.

Vi såg henne växa under bara det här passet – där hundarna växelvis fick hämta in markeringar, linjetag och sök. Jag tror också det är nyttigt för Femma att jobba i par, och i synnerhet med en så fartig labbe som tar för sig ”lite” mer.

Och jag är supernöjd med det jag såg hos Femma under det här passet; hon flög över det breda, vattenfyllda diket – och den gången hon tvekade, tappade självförtroendet och till och med släppte dummyn, så bestämde hon sig ändå för att dummyn skulle ”hem” och hon löste det riktigt bra till slut.

Självförtroendet sviker henne också vid upprepade skick till samma område, så det får jag ta med mig hem och lösa upp.

I slutet fick de båda labbeflickorna ta in kluriga markeringar och när Femma hamnade fel i vind och blev tvungen att leta lite, så gjorde hon det utan att stanna upp och ”fråga mig”, som hon haft tendens till tidigare. Alltid skönt att få bekräftelse på att ett tidigare ”problem” löst sig, och i det här fallet kräver det just att Femma får lov att jobba lite för att hitta sin markering.

När vi kom hem gick vi ut och tränade på ängarna, men det var framför allt Delfi som fick träna på raka skick… och fotgående.

Tur och ordning – och ren tur?

I Delfis matskål ligger de få foderkulor jag hällde upp åt henne i morse – under de få dagarna då hon är skendräktig matstrejkar hon också, i alla fall till frukost. De andra hundarna bryr sig inte om att det ligger mat i skålen bredvid vattenskålen. Jag har tidigare trott att det var för att jag ger dem maten i tur och ordning, men Femma får ju sin mat mer eller mindre samtidigt som Delfi, fast i annan skål, så det kanske är två saker som spelar in. Men de verkar i alla fall veta att det inte är deras mat som ligger där. Igår låg Delfis kulor kvar i skålen när det var dags för kvällsmat.

Vi kom ut på vår lagom långa Kroksjörunda lite senare igår, och när jag även pysslat lite med huset blev det plötsligt ont om tid för att hinna rasta hundarna igen och träna innan kl. 14, då Per Jensens webbinar skulle börja. Men det gick! Det hade aldrig funkat att göra så med Delfi: ställa/kasta ut några dummies och sedan hämta in dem en efter en – Delfi måste få gott om tid på sig att gå ner i aktivitetsnivå mellan hämtningarna, ibland även mellan transportsträckan fram till skickpositionen och före själva skicket…, vilket gör det lite svårt för oss att gå på kurs. Vi behöver tid. Det är väl därför jag trivs lite extra bra med att träna helt själv – då kan jag ge Delfi precis den tid hon behöver, jag slipper bli stressad över att någon väntar, och Delfi får självklart så mycket lättare att själv komma ner på jorden igen, om jag står där nere och väntar på henne och andas med magen – istället för att jag också står där och känner mig stressad…

Med Femma är det annorlunda. Hon hetsar inte upp sig före skick, och när hon gått upp i aktivitetsnivå vid hämtningen kommer hon snabbt ner igen. (Jag testade det i en övning i förra helgen.) Jag har ibland funderat över hennes motivation att hämta dummies och bollar (dvs. när de inte kastas iväg). Ibland tror jag den är låg, men allt oftare märker jag att den faktiskt är hög, bara hon förstår vad det är hon ska göra. När hon inte riktigt vet, så försöker hon ändå, men utan den där glöden som man förväntar sig. Det är väl inte så konstigt, egentligen, och jag får helt enkelt inte slarva med att befästa signaler. Att hon är känslig vet jag ju redan, oerhört känslig. Men de här linjetagen på ängen har hon fått smak för – och jag med!

Jag tror att med mina tidigare hundar har linjetag känts lite som att… spela på lotto. Man skickar hunden och ber en stilla bön, typ… En flatte kan ju när som helst få en egen idé om hur saker och ting ska göras. En otillräckligt tränad flatte ska vi inte tala om…! Tänk då att man går in i linjetagsträningen med känslan av att spela på lotto – och så blir det vinst nästan varje gång! Klart att det blir beroendeframkallande… Men den känslan lär bli kortvarig – det enda som behövs är svårare övningar.

Per Jensens webbinar handlade om hans nya bok, Att leva med hund. Han talade om gulliga valpar, bångstyriga tonåringar och individuella skillnader. Just det sistnämnda tycker jag att Kerstin Malm skriver väldigt bra om i sin bok Tänk om jag kunde lyssna, att man bör tala mindre om att en viss ras är si eller så (som jag själv gör i föregående stycke!), och mer se till hunden som individ. Som vi gör med människor – väl? På tal om Kerstin Malm, så är väl det den begivenhet i vår som har ställts in på grund av Corona och som jag sörjer mest, en heldag med föreläsningar med Kerstin Malm och Jenny Wibäck – jag hoppas verkligen att den blir av senare i år!

20200330_091828

Jag hade ställt ut solsängen och fixat en kopp te – där hade vi det riktigt skönt i vårsolen. Det ska va’ gött att leva med hund.

20200330_072728

En tass i ansiktet

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

20200326_054736

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna:

 

Sviten bruten!

Sviten av regniga, blåsiga söndagar är bruten – nu i helgen hade vi inte bara en utan två härligt soliga dagar.

Men det började redan i onsdags – förmiddagen var regnig och blåsig… men det sprack upp alldeles lagom till dess att Femma och jag var på Kopparhult för ännu en rolig och bra jaktstig. Förra gången var det så mycket nytt för Femma: hade aldrig sett en jaktspaniel förr och än mindre gått fot bakom en intensivt sökande dito. Den här gången var det som om hon aldrig gjort annat – och hon verkade redan ha listat ut när det är hennes tur. Hon är ju suuuuperkänslig, den hunden, och läser säkert av mina känslor som om jag vore en öppen bok… När vi gick längst fram i linjen, men det var parkamraten som skulle ta nästa apport, noterade jag att Femma gick med en helt annan uppmärksamhet (läs: knappt någon…) på spanielns arbete än när det faktiskt var hennes tur. Jag tänker på allt mitt jobb med och frustration över Delfis höga aktivitetsnivå och förväntningar i dessa lägen och ska inte sticka under stol med att jag njuter lite av Femmas coolhet, men vid närmare eftertanke landar jag nog i att ett liiitet större intresse vore önskvärt. Inte lika stort intresse som Delfis, men om man finge önska, så vore väl en gyllene medelväg fint… 🙄🙄😬

I torsdags var jag och klippte mig, och det jag hade sett i bokningskalendern online bekräftades av frisören själv: i dessa tider vill knappt någon gå och klippa sig. Jag kan definitivt förstå tanken, men om jag inte klipper mig när det är dags, då dör mitt hår, så är det bara. Så jag tänkte att det är bättre att få det gjort nu, innan var och varannan hunnit bli smittad om ett par veckor, eller man själv blivit satp(t i karantän. Och om ingen kan klippa mig nästa gång det är dags, ja då får man väl kanske prova en ny frisyr: snaggat!

Det vackra och kyliga vädret har ju bara fortsatt, och vi har hängt lite på Lerums BK och tränat lydnad, där jag fortsätter att utforska olika sätt att belöna fotgåendet. Delfi kan behöva få sin belöning levererad på min högra sida, dvs att hon får en belöningssignal som säger att hon ska gå bakom mina ben och hämta belöningen på högersidan, för det kan få henne hålla en bättre position. Femma som mest bara har tränats i antingen lugna jaktfot eller händelserika rallyfot behöver få upp förväntan och attityden innan vi kommer i närheten av ett lydnadsfotgående. Det behöver inte Delfi… Förväntan och attityd är hennes mellannamn!

Dirigeringsträning har vi kört på ängarna här hemma – i år ska jag verkligen utnyttja dem ordentligt innan gräset växer upp och man riskerar att störa vilt därute. I helgen blev det lite spårträning och Femma fick ett nytt försök på att gå någon annans personspår. Spännande värre, efter det förra fiaskot. Men hon tog det bara bra den här gången, möjligen i något lugnare tempo än när hon tar mina spår, vilket bara är positivt. Pinnarna hittade hon också klockrent, så det finns definitivt hopp om en spårkarriär i alla fall! Delfi fick också gå ett spår som träningskamraten lagt, det var inga konstigheter där heller. Ett lugnt och skönt tempo höll hon, som vanligt. (Spår får dessa två damer att switcha personligheter…)

Lite tid fanns det för att påta med min hemodling också. Lusten kommer med solen och utöver basilika vill jag ha dill och persilja. Gärna lite fina blommor också, men just blomfrön har jag inte lyckats särskilt bra med tidigare år. Kanske blir det bättre i år när jag ska begränsa mig mer?

Söndagen var som sagt inte vare sig regnig eller blåsig som de senaste söndagarna varit, utan istället lika vacker som de senaste dagarna. Piaf var med i uppletandecupen på ”min” BK – och det hon inte vann i tempo eller effektivt letande, det vann hon mångfalt i charm, den söta flattetanten.

Labväst hade bjudit in till öppen träning vid den nya klubbstugan i Olofstorp, och efter uppletandecupen susade vi dit. Vi kom lagom till fikapausen, men efteråt blev det mer träning. Eftersom det var just Labväst fick Femma komma ut och få lite skott- och närsöksträning. Även passivitet, vilket aldrig är fel, även för en relativt cool labbedam.

På tal om cool, så dök den här annonsen upp på FB – jag tyckte den var klockren!

Screenshot_20200323-123402_Facebook

Gilla mörkret… älska ljuset!

När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…

Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.

Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).

Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣

Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.

I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!

received_601714657073940

Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson

Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉

Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.

pixlr_20200307175317293

Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest  tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.

I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med.  Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…

Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.

När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.

Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.

pixlr_20200307175814749

Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.

Några verktyg till…

Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…

Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!

Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà! 

Femma springer rakt ut

Femma springer längre ut

Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.