Tystnaden, ljuset, insjön…

Nåja, det var allt bra mycket moln igår, till och med några regnstänk – men i alla fall stilla och varmt och skönt, även i vattnet.

Vi gick vår favoritrunda både på morgonen och kvällen. Efter att vi avverkat morgondoppet gick vi förbi vindskyddet med det trevliga unga paret som vi träffade på kvällen innan, de som hade närmat sig sjön medan jag och hundarna badade och som hade undrat om plaskandet de hörde var en älg som höll på att drunkna… men det var ju bara en gul liten labrador som lekte i vattnet… De hade i alla fall haft en bra natt i vindskyddet, och det enda djur de haft på besök var en liten ihärdig mus, som de till slut lurade iväg genom att servera chips några meter bort…

Under såväl morgon- som kvällsrundan vattentränade vi en del, och inte på det sätt som vattenträningen sett ut för Femmas del tidigare i sommar, utan ”riktig” träning. Det är så kul att få köra ordentligt med Delfi igen och att kunna köra vettiga övningar även med Femma – över vikar och dylikt.

Under morgonrundan satte jag hundarna på en sida om en vik för att kalla in dem från andra sidan (en förberedelse inför kvällens övning där jag skickade över viken för en apport), men just som jag lämnat dem på klippan träffade jag på en liten tax på stigen. Åh nej, tänkte jag, nu skiter sig min plan, nu ska den här hunden fram till mina hundar och ingen ägare är inom synhåll… Men samtidigt som jag gick iväg lite med den urgulliga och snälla taxen började jag såklart fundera över vad hunden gjorde här, var var husse/matte, är den ute och jagar osv. Den verkade inte jaga, så jag ropade rakt ut Hallå! Högt så det ekade i skogen och över sjön, en, två, tre gånger. Så kom svaret från matte som fanns kanske hundra meter bort, i blåbärsriset, och kunde ropa till sig sin lille söte tax. En dag kanske jag måste ha en strävhårig kanintax, det här jag tänkt förr, faktiskt även då i samband med att jag bekantat mig med en bortsprungen dito.

När damen frågat om jag hade hundar med mig hade jag svarat att de sitter vid sjön (hoppas jag)… Jag hade ju gått där och gastat Hallå, varför hade inte mina hundar kommit rusande? När jag kom ner till sjön satt de där jag hade satt dem, så när som på att Femma bytt sida om Delfi. Som små ljus satt de och väntade på sin matte, vilka hundar man har ändå.

Härligast är ändå att bara bada tillsammans med hundarna. Nu har jag börjat att säga till Femma att sluta med plaskandet – inte så mycket för att hon kan misstas för en älg… utan mer för att det kan gå överstyr, hon går upp i stress när hon plaskar runt i vattnet. Om jag tidigare tyckte det var bra, eller okej, för att stärka hennes positiva känsla för vatten, så känns det rätt onödigt nu. Några få förebråelser – och beröm när hon simmade normalt – räckte för att hon skulle sluta med plaskandet, i alla fall för idag.

Mot slutet valde hundarna själva att stanna kvar på klippan medan jag simmade ut en gång till. De var kanske lite trötta, eller så ville de hem till den väntande middagen, medan jag ville dra ut på detta härliga ännu lite till. Och när jag simmat en bit ut och lagt mig alldeles stilla i vattnet, så hörde jag bara mina egna andetag nära vattenytan, annars var det helt tyst. Jag tittade mig omkring och tänkte att jag älskar verkligen tystnaden. Jag älskar ljuset. Jag älskar insjön och skogen. Jag älskar mina hundar som sitter där borta på klippan. Jag älskar att vara här och nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s