Rätt gissat, ni som trodde att jag hade anmält Femma till ett b-prov, ganska så precis ett år efter det i Kilanda som jag anmälde henne till lite (för) spontant och som gav oss ett tredjepris och några nyttiga erfarenheter.
Den här gången var Femma ett år mognare och mycket bättre förberedd inför uppgiften, det visste jag när vi gav oss iväg mot provplatsen. Jag visste också att jag absolut ville starta henne i år, och att det här eventuellt kunde vara enda chansen på ett bra tag eftersom jag helst inte vill åka långt och hennes nästa löp troligen infaller i september.
Det skulle bli ett ovanligt prov, där endast hälften av dagens startande samlades på morgonen, resten kom efter lunch, och för alla startande gällde, att efter att man gått sitt prov gav domaren sin kritik (som vanligt), men efter genomförd passivitet (där hunden ska sitta lugnt och se nästföljande ekipage ta in ett par markeringar) fick man dessutom sitt pris – och därefter ombads man ”vänligt, men bestämt” att lämna provplatsen. Detta naturligtvis på grund av covid19. Vi var nog alla överens om att vi förvisso gick miste om det roliga och intressanta i att kunna se övriga ekipage genomföra provet, men att vi var väldigt nöjda över att åtminstone få starta, trots pandemin.
Femma och jag startade som andra ekipage ut, och provet i nybörjarklass inleddes med fotgående och ett par landmarkeringar, om än i våtmark, intill sjön. Den första övermarkerade hon lite, men letade sig snabbt tillbaka och använde ”näsan” så där bra som hon brukar. Den andra var en ren ”spik”.
Vi gick vidare till sökområdet, som Femma letade igenom ordentligt. Det blev lite jobbigt för henne mot slutet, men hon jobbade på. Det var en gång som hon stannade upp, och jag fick användning för vårt ganska nya sök-kommando på distans – hon tog det klockrent och vände ut i sökområdet som om hon fått ny energi, och hon tog även in det sista viltet. Allt vilt levererade hon som jag vill ha det: snabbt in i min hand à la handtarget.
Efter söket gick vi till vattnet, där jag först fick skicka Femma på ett riktat närsök, därefter fick vi två vattenmarkeringar från en båt. Allt togs in snabbt och lätt. Inte ett spår av några svårigheter med igångar i vattnet (hurra!). Den första markeringen råkade skymmas helt av skytten, men plasket hördes ju klart och tydligt och hörselmarkeringar råkar Femma vara rätt bra på…
Därmed var den aktiva delen av provet klar och det kändes riktigt, riktigt bra. Fotgåendet hade funkat genom hela provet, vi hade varit ett team genom hela provet. Och domaren hade tydligen gillat det han sett hos Femma. Han berömde särskilt hennes sök, vilket var extra kul eftersom det var söket hon först fallerade på i det förra provet vi gjorde.
Passiviteten klarade vi av, den med, och då var det klart: Femma hade fått ett förstapris! Ahhh, där satt den! Den goa känslan från de senaste träningarna bekräftades, jag hade gjort rätt som anmälde henne med tanke på den utvecklingskurva hon visat de senaste veckorna.
Jag är så oerhört stolt över min fina Femma! Och riktigt kul är också att hennes två bröder Sixten och Poppe gick och tog varsin 1:a på ett b-prov dagen före oss. Vilken syskonskara! Heja Mandylikes!
my flatcoats 