Det är med en smått religiös känsla jag sitter utanför mitt hus och ser solen klättra allt högre på himlen. Ljuset!

Jag fick i och för sig flytta in under taket, för det kom några regndroppar, men när jag sitter här har jag ändå en fin vy över ängarna. Söndag morgon och det är så tyst och skönt.

Igår kväll ville jag knappt gå in. Det var den perfekta sommarkvällen efter en perfekt sommardag med härlig värme, bara lite moln på himlen och en väldigt svag bris (samt en etta på b-prov, gubevars…). Femma och jag hade varit vid vår vik på eftermiddagen och simmat länge och väl, tävlat om att komma först ut till kastad boll (nåja, en av oss hade knappast någon chans i den tävlingen…) och avslutat med lång och mysig handdukstorkning på den solvarma klippan.

Jag ville sitta långt in på natten och bara vara i den känslan jag hade. Av att ha trotsat och vunnit över mina inre demoner – de som hade kunnat stoppa mig från att lämna ett jobb som jag inte trivdes på (längre), köpa ett hus på landet, starta på prov med mina hundar. Visst är det vitt skilda utmaningar, men det är i alla fall delvis samma demoner som spökar.

Till slut fick John Blund bestämma och hundarna och jag gick in och lade oss.

På provplatsen igår fick jag många fina kommentarer om Femmas arbete, och någon sa att Nu får hon väl sova i sängen i natt! , så jag fick ju berätta att det gör hon varje natt… Den mysigaste hund jag haft är hon, den lilla Femman, som nästan varje natt – nu när inte Piaf ockuperar huvudändan av sängen – somnar med sitt huvud mot mitt nyckelben. Snacka om mysfaktor.

Däremot väckte hon mig i morse, vid femtiden. Kanske var hon nödig, kanske var hon hungrig, kanske var hon bara lite extra sugen att gå upp och möta dagen.

Därute hade solen just börjat sin klättring och här sitter jag nu och får se det ske.