Retriever

Östad

20161026_130433

20161026_140953

20161026_141027_001

 

Dessa långa raka sträckor är ju perfekta för att träna raka linjetag… Jag lade ut en dummy i smyg medan vi gick. När vi kommit en bit iväg från dummyn satte jag Piaf några meter bakom mig på stigen för att sedan jobba med Delfi. Kastar/rullar iväg en boll bakom oss som störning och skickar sedan Delfi på den utsmugna dummyn – tanken är att det ska likna en blind, med stigen som stor hjälp. Delfi hämtar i full fart, allt gott. Sedan vänder vi oss om mot den utkastade bollen… Och möts av denna syn:

20161026_131340

😍😍😍

Elitjaktprov i Kilanda

Ja, tro nu för guds skull inte att jag deltar på jaktprov i elitklass 🙂 Men funkis kan man vara – och då är det ju lite särskilt käckt att bo nästan granne med provet och att det dessutom är ett särdeles kul upplägg. Domare var Bitte Sjöblom (som gav Piaf sin välförtjänta 0:a på B-prov i våras) och jag fick lov att vara skrivare. Jag råkade vrida till min högerarm på ett olämpligt sätt när jag kastade änder (på samma plats, faktiskt) häromsistens, vilket hindrade mig från att göra nytta som kastare/utläggare på dagens prov.

Vädret var helt fantastiskt när vi hade genomgång på morgonen… och jag tröttnar aldrig på hur vackert det är på mossen nere vid Kilandaån:

20160924_075820

20160924_075832

20160924_075840

Det var första gången jag var skrivare – min handstil är inte något att skryta med och jag har därför inte velat anmäla mig som skrivare tidigare, men det var ju kul, helt klart.

De flesta tyckte det var ett roligt, men svårt prov och vi fick se flera fina ekipage, och två av dem tog ett förstapris denna dag.

 

 

Ingen fin flatte

Delfi är sannerligen ingen ”fin flatte”, men sanningen är att det är henne jag får flest positiva kommentarer om. Om folk inte säger att jag har ”fina hundar” så är det Delfi som de oftast lägger märke till och ger positiva kommentarer. Inga flattemänniskor då, såklart… 😎

20160901_161429

Liten och nätt

Själv tycker jag ju att hon är helt perfekt… Jag älskar hennes storlek, slanka kropp och släta päls  och det rörelsemönster som är möjligt med just den kroppen och muskulaturen. Både Piaf och Delfi var nyligen och fick massage hos Anna på Hund i Harmoni, och båda hundarna fick beröm för att de var i god form, men hon var lite särskilt förtjust i Delfi och hennes idealiska hundstorlek. Ja, jag kan bara hålla med 🙂 Jag frågade faktiskt om Delfi kanske var i smalaste laget, men Anna avfärdade det bestämt och menade att hon bara var sunt smal.

Lyxlirare på jaktprov

Det sägs att man lär sig så mycket av att vara funkis på WT eller jaktprov. Jag skulle säga pja. Mer än om man är hemma, ja. Men mest lär man sig väl av att vara åskådare och kunna plocka de gottigaste bitarna, gå till de rutor/stationer där man ser bäst eller med de intressantaste uppläggen.

Sedan är det klar att alla som är ute och tävlar med eller prövar sina hundar måste hjälpa till då och då också! Det gör mig faktiskt lite irriterad att en del inte tycker att de behöver vara funkis någon gång – eller just tycker att det räcker att ha gjort det någon gång (för flera år sedan). Jag har funderat lite på en ekvation som skulle fungera, där man räknar antalet starter, deltagare, antal funktionärer som behövs osv och räknar fram ett förhållande typ ”om jag startar två gånger bör jag vara funkis en gång”. Men det vore väl bättre om det egna samvetet kunde räkna ut det hos tillräckligt många för att ekvationen skulle gå ihop av sig själv.

Förra året skulle jag starta på Hunnebergsprovet, i samma ruta som min egen rasklubb hade ansvar för. Eftersom jag själv skulle starta anmälde jag mig inte som funkis. När provet närmade sig ”skrek” klubben efter funkisar på fb, så jag anmälde mig ändå som funkis till den dag då jag inte skulle starta själv. När jag kom till provet för att starta visade det sig att de hade en kille i båt, en skytt och EN kille som lade ut sök, kastade markeringar och lade ut närsöksfågel. Han fick springa som en tetting, minst sagt. Och han sysslade inte ens med jaktträning, utan var någon annan funktionärs snälla granne!

Alltså. Efter min start den dagen var jag också funkis resten av den dagen. Och dagen därpå. En av de funkisar som skulle ha kommit sjukanmälde sig, förresten. Sedan var det ju lite otur att jag drog på mig en inflammation i foten den helgen. (Jaja, lite martyr får man vara…)

Så i år var jag glad över att klubben tog nya grepp, anordnade en funkisdag och fick massor med frivilliga att ställa upp som funktionärer på samma prov, dvs det som gick av stapeln nu i helgen. Eftersom jag var funkis två dagar i Kilanda i våras tänkte jag med gott samvete åka till Hunneberg… och bara ta in så mycket jag kunde av proven. Titta och lära.

I lördags åkte jag först till ökl-rutan och blev ”fast” där ett bra tag eftersom det var ett så spännande provupplägg. Svårt! Men kul och intressant och informativt. Det var ett rejält sökområde, en dubbelmarkering i skogen, en lång dubbelmarkering på vatten, en lång vattendirigering samt en landdirigering. Många muttrade att ökl-provet var svårare än elitprovet, och det var väl extra kul för de (iofs få) som klarade det och tog en etta. Mot slutet av dagen tittade jag på elitprovet. Också ett klurigt upplägg, fast nästan lite rörigt och svårt för oss åskådare att se något, mer än vattenarbetet. Vad jag verkligen gillade där – av någon anledning också det som många tyckte var extra svårt på detta prov – var att efter att en hund hämtat in en dubbelmarkering på vattnet, så fick den andra hunden ta in en dirigering som gick precis mellan de båda linjerna för dubbelmarkeringen… En klassisk landdirigeringsuppgift… fast på vatten 😊

På söndagen åkte jag först till nybörjarrutan, mest för att kasta ett öga på upplägget där. Nkl-prov kan ju vara rätt tråkiga, men det roliga här var att man hade delat upp söket. Man tog två enkelmarkeringar på vatten, gick upp till söket och tog in fyra vilt, sedan till ett närsöksområde vid vattnet, därefter två enkelmarkeringar på land och till slut gick man tillbaks till sökområdet och tog in två (?) vilt till.

Jag stannade inte för att höra kritiken, utan susade tillbaka till ökl och elit, där jag tillbringade resten av dagen. Fick  bl.a. se ett ekipage ta en etta med HP i ökl! Och mina hundar fick sitta med ute på en udde och se/höra elitprovet som gick av stapeln på andra sidan av viken. I ökl-rutan hade jag också intressanta snack med ett par labbe-människor, jag passade på att prata ljud, dirigeringar m.m….

Dessa två dagar gav mig massor av inspiration och idéer för den fortsatta träningen! Tack för det, ni som ställde upp som funktionärer i år!

Slutligen ska jag vara så fräck och ge ett förslag till lösning på problemet med för få funktionärer (rent allmänt och inte just inom min klubb). I mitt eget fall, åtminstone, är det oftast varken viljan eller tiden som saknas, däremot har jag ingen bra lösning för mina egna hundar när jag är funktionär, utan de får en hemskt tråkig dag i bilen. Ibland väljer domaren på rutan/ provet att köra klart i ett sträck utan lunchpaus, och som funkis har man bara att anpassa sig efter det. I bästa fall kommer det förbi någon som kan lösa av om det blir alldeles för lång tid i ett sträck, men det är varken populärt eller vanligt.

Så hur man än vänder sig får man dåligt samvete! 😶 Lösningen som jag ser vore att man fick möjlighet att vara funktionär halva dagar. Eller att det alltid finns ett par back-up-funkisar som kan kallas in till till något ställe där den ordinarie funkisen behöver iväg en stund. Och på många ställen räcker det ju inte med en liten kvart för att hinna iväg och rasta hunden, utan man kan vara ganska långt ifrån parkeringen och det kan behövas en halvtimme-trekvart för att hinna gå fram och tillbaka, ge hundarna en minimal rastning och kanske hinna gå och kissa själv också… Halva dagar-lösningen skulle kräva dubbelt så många funkisar, men för oss ensamstående hundägare kan det nog vara avgörande för hur många gånger vi ska ställa upp som funkis. Kankse skulle ett par ”poster” på varje prov/tävling kunna delas mellan två funktionärer. Alternativt back-up-modellen. Så! Det var mitt förslag.

 

 

Vatten

Idag var det närmare 30 grader! Istället för eftermiddagspromenad åkte vi och simmade. Eller: jag rodde och hundarna simmade. Eller: Delfi åkte båt halva tiden, men Piaf simmade 😀

Piaf fick också göra ett långt linjetag på vattnet. Jag rodde ut – hon simmade med – och lade ut dummyn på en ö därute. Hon tog samma linjetag ett par gånger i höstas, men det här var första gången i år. Snyggt, tycker jag!

Synd att jag inte stängde av kameran och koncentrerade mig på att ta emot dummyn – avlämningarna är faktiskt inte så här dåliga längre… Men inte tillräckligt bra för att klara en distraherad matte, uppenbarligen.

Nåväl, här är filmen.

Kurs med Keith del 4

Med en Delfi i höglöp räknade jag kallt med att få stå passiv under dagens kurs med Keith Mathews, sista tillfället före vinteruppehållet.

Nu blev det lite annorlunda. Keith uppmanade mig att hämta Delfi och sätta henne längst ut på kanten i raddan av hundar som var redo att drillas i jaktlydnad. Sedan körde vi. Jippi ☺

Det blev sedan så att Delfi fick göra allt som alla andra fick göra – bara det att hon gjorde sitt sist  i varje övning.

Delfi har inte varit bäst på markeringar, något som jag de senaste veckorna försökt åtgärda genom lite olika övningar under våra skogspromenader. Riktigt svåra eller långa har de väl inte varit, men jag tror hon har fått lite bättre fokus och självförtroende när det gäller att avståndsbedöma och hitta sina markeringar. Så verkade det idag i alla fall 😊

När Keith i slutet av dagen sammanfattade de fyra kurstillfällen vi haft hittills sa han att han att är mycket nöjd med de framsteg som alla hundar gjort, men att en viss hund har utvecklats extra mycket… nämligen ”den lilla flatten”. Gissa vem det är? 😊

image

Än en gång åkte jag från kursen pepp, men extra pepp idag. Jag behöver verkligen den där bekräftelsen på att vi är på rätt väg, och i det här gänget av superduktiga jaktavlade retrievers och deras ambitiösa förare så känns det som att man har en måttstock som heter duga. Väldigt inspirerande!

 

 

 

 

 

Viltpårsträning i väntan på prov

Mitt bland all apporteringsträning är det allt kul att bryta av med något annat – och eftersom båda hundarna, dvs även Delfi, numera är såpass säkra på sitt spårande är jag numera också mycket mer avslappnad inför att lägga viltspår själv och gå dem med hundarna. Det var en tröskel att komma över, kan jag säga…!

Vädret är nu varmt och torrt, vilket ju sägs försvåra spårförhållandena något, men vi kör ändå.

Jag minns förresten min första flatte, Ella, som var en riktig stjärna i viltspår från första stund och gick alla sina spår före anlagsprovet i torrt och varmt högsommarväder och oftast över mossbeklädda bergsknallar i den snustorra skogen på Ingarö.

image

Quiet Woods Riverdance Ella

Igår använde jag mig att Runkeeper, ett utmärkt hjälpmedel för att kolla hur man själv gått – och för att följa upp hur hunden gick.

Delfis spår såg ut såhär (mitt spår till vänster, Delfis till höger):

2015-08-20 14.25.41

Piaf fick ett ordentligt tapp där hon fortsatte nerför en brant bergsknalle. Hon verkade också rejält påverkad av värmen, så jag pausade henne någon minut och lät henne sedan fortsätta – och då tog hon sig minsann direkt högre upp på bergsknallen igen och så fortsatte hon lika säkert som innan. Såhär blev jämförelsen mellan mitt spår och Piafs:

2015-08-20 14.24.46

Och här har vi en duktig och mycket nöjd flattetant!

20150820_140640

Flatterhaft God och Glad

Månatlig träning – guru style!

Som jag berättade tidigare (i inlägget om kursen med Keith Mathews i juli) ska Delfi och jag få ingå i den grupp om 24 ekipage (egentligen två grupper à 12 ekipage) som det närmaste året ska få träna med och coachas av Keith Mathews. Gurun himself kommer alltså hit till Sverige en gång per månad, kollar av var vi står och ger oss träningsprogram att följa fram till nästa tillfälle. Och hur ska han veta om vi gör vår hemläxa? Well, jag förmodar att han tar för givet att det ligger i allas intresse att göra den, för att uppnå bästa möjliga resultat…

Den 14 augusti började vi! De tolv första ekipagen träffades på kennel Capandus marker utanför Stenungsund. Vi drillades i jaktlydnad/stadga, markeringar, linjetag (långa och bökiga) och dirigeringar ut och till sidan, varvat med korta uppläggs-genomgångar inne i skuggan och utan hundar.

Kort sagt en späckad dag som gav massor med ny inspiration, vilket inte är dumt, eftersom vi också fick massor med hemläxa 😉 Eller ja, massor och massor är kanske att ta i, men vi kommer i alla fall att få ligga i framöver. Gott så!

Föga förvånande fick Delfi – eftersom hon är högtempererad, vilket Keith konstaterade redan på första kursen, och han gillade ju det hos henne – utökad hemläxa vad gäller passivitet och stadga – eller ”calmness”. Inte hennes starka sida, som vi vet, men skam den som ger sig – nu kör vi!

Kurs med Keith Mathews

Den sista juli kom frågan på en Facebook-chat, om någon skulle vara intresserad av att fylla en tom plats på en kurs med Keith Mathews (the dog guru) kommande helg? OM jag var! Nybörjare på fredagen och mer avancerade på lördag-söndag. Jag safe-ade lite och anmälde Delfi till fredagens kurs, men anmälde mig även som passiv deltagare de övriga två dagarna. Arrangerade gjorde Charlotte Lindell (Minnows kennel) och Catarina Svenningsson (Capandus kennel), som tydligen bjudit in Keith de senaste sju åren! Själv har jag ju bara sett hans dvd:er ett par gånger (vilket jag ju skrivit om tidigare i denna blogg).

Med hög förväntan åkte jag till Nortagene gård i Hisings Kärra. Vi var cirka 15 ekipage som deltog, och säkert lika många passiva som tittade.

Keith "The dog guru" Mathews

Keith ”The dog guru” Mathews

Under förmiddagen gjorde vi mycket stadgeövningar. Hur ofta låter vi hunden bara sitta – verkligen sitta still och göra inget alls – i 15 minuter? Eller mer?? Så småningom kryddades stadgeövningarna givetvis med kastade dummies och arbetande hundar. Men på hela förmiddagen hämtade hundarna i stort sett bara två dummies var! Säger väl lite om vikten som lades vid passivitetsbiten…

Lunch intogs på Albatrossens golfklubb, och därefter fortsatte kursen med markeringsträning och närsök. En hel del kändes igen från dvd:erna, men det var kul att se och göra övningarna ”live”, med gurun själv.

Keith visar närsök (a)

Keith visar närsök (a)

Keith visar närsök (b)

Keith visar närsök (b)

Inte kändes det så lite kul, heller, när Keith i slutet av dagen sa till mig att jag har en ”nice flatcoat” (hon var för övrig enda flatten på kursen) och att hon har ”good power”. Jag framhöll hur kul hon är att jobba med, men att hon tidvis är i hetaste laget.

Dag 2 hölls kursen på en helt annan plats, nämligen utanför Stenungsund. Denna dag handlade till stor del om långa och kluriga linjetag, och många av de aktiva deltagarna överraskades av de distanser som de faktiskt kunde skicka ut sina små älsklingar 🙂 Bara man bygger rätt!

Dag 3 var vi i Svartedalen och temat före lunch var markeringar…

20150705_100154-1

 

20150705_111931

”Hunden är i rätt område – blås söksignal!”

 

och efter lunch vatten och linjetag i skogen.

Under både lördagen och söndagen fick Piaf och Delfi sitta med och vara passiva – inte minst som det var för varmt och soligt ute för att sitta i bilen…

Under helgen började det talas om att Keith under det kommande året skulle komma till Göteborg regelbundet för att hålla kurs för ett 15-tal hundar, och vid helgens slut visade det sig att Delfi skulle få vara en av dessa hundar! Gissa om jag var glad! Dessutom skulle flera av mina nya träningskamrater på hemmaplan också vara med, så vi skulle kunna träna enligt guru-upplägget tillsammans. Vilket flyt!

 

Hundaktiviteter högt och lågt

Ett av de starkaste skälen till att jag ville flytta hem till Sverige igen var för att få tillgång till det fantastiska utbudet av klubbar, kurser och olika evenemang som rör hundträning. För att inte nämna aktiva träningskamrater!

Redan innan jag lämnade Luxemburg hade jag bokat in några kurser i Sverige.

Hund 360 grader

Faktum är att vi anlände till Göteborg med Kielbåten fredagen den 27 mars – och den 28-29 mars åkte vi ner till Falkenberg – där jag skulle gå första delen av en kurs (anordnad av Hund i Falkenberg) om tre helger med David Selin/Hundutbildningsgruppen: Hund 360 grader. Vilken lyx att få sätta sig i skolbänken och ”bara” få lära sig mer om hund! Just denna gång lyxade jag dessutom till det genom att sova över på Gits gård, ett mycket trevligt boende där hundar är välkomna. Efter lördagens kurs (där hundarna bara fått vara passiva) åkte vi till Skrea strand och gick en sväng på stranden.

image

WT (Nkl) Susegården

Två veckor senare, den 12 april, var det dags för Delfi att göra sitt allra första workingtest och Piaf att göra sitt andra. Detta gick av stapeln på Susegården, också detta i närheten av Falkenberg. Arrangörerna hade ordnat det så bra att vi som gick med två hundar fick ett väldigt lågt startnummer för den ena hunden och ett väldigt högt för den andra – på så sätt gick det hur bra som helst att gå med en hund i taget. Tack! Både Delfi och Piaf startade alltså i Nybörjarklass och jag gick först med Delfi.

Jag var taggad, Delfi var taggad och det kändes riktigt bra! Men av någon anledning hittade Delfi inte apporten på första stationen, och det blev en nolla där. Kändes ju som en bra start… inte :-/ Men vi grävde inte ner oss! Och på övriga stationer gick det mycket bättre, och jag var riktigt nöjd med allt hon gjorde – även om avlämningarna var lite väl omständiga, så vet jag ju att de har blivit bättre 🙂 Och någon domare påpekade också vilken härlig attityd hon har, och det är ju bara att hålla med som stolt matte 🙂 Allt som allt kammade lill-tjejen hem följande poängserie: 0-17-18-18-18, dvs 71 poäng.

Piaf kände igen situationen och var eld och lågor… men tyst! Hon var också så nära att knalla för mig vid ett par tillfällen… men satt kvar! Puuuh, mina nerver 😉 Men bortsett från att hon nollade ”en halv station”, dvs. en av två enkelmarkeringar på en station, så jobbade hon riktigt bra och vi hade verkligen kul. Ändå blev det en positiv överraskning när jag senare på resultattavlan fick se hennes poäng: 20-10-20-19-19, dvs 88 poäng. Med de poängen hade hon kvalificerat sig för öppen klass. Väldigt roligt!

Jaktkurs m. Anita Norrblom

Helgen därefter var det dags för nästa aktivitet, och nu var det en kurs som hölls på Woodwalkskullen i Kilanda, i Goldenklubbens regi. Tränare var Anita Norrblom, som jag har tränat för privat ett par gånger på den tiden då jag hyrde stuga i Stockholmsområdet på semestern. Denna gång gick jag som passiv deltagare, eftersom de andra platserna var slut. Faktum är att de dessutom hade fått hålla samma kurs två helger i stället för en – och ändå var platserna slut. Men jag går ju gärna som passiv deltagare på kurser, och även den här var riktigt givande. Anita varvade teori och praktik i en alldeles lagom balans – första dagen handlade mycket om grunder och stadga och andra dagen tog hon fram vilt, vilket blev första kontakten med vilt för några av hundarna, och det var riktigt intressant att se hur Anita presenterade vilt och ”omvände” hundar som till en början var riktigt tveksamma till att ta viltet. Inte minst som Delfi ju också hade liknande problem tidigare. Tänk om jag hade sett detta då! Nu har det ju löst sig ändå, men det hade varit gott att ha i ryggen.

Här är ett mycket trevligt blogginlägg skrivet av Ulrika Bevreus, som deltog aktivt på denna kurs med sin härliga jaktgolden Lykka (från kennel Doubleuse).

Öppen/elit-träning med Karin Friberg

I samband med föregående kurs träffade jag Lisbeth Johansson (goldenuppfödare under namnet Woodwalks), och hon erbjöd mig plats som passiv deltagare på en kvällskurs som skulle hållas med Karin Friberg tre onsdagar framöver. Det var verkligen fantastiskt inspirerande att se de avancerade övningar som ekipagen fick ta sig igenom. När jag kom hem från de första två tillfällena var jag så duktig att jag ritade upp uppläggen…

20150719_202328

Det tredje tillfället blev det faktiskt en plats ledig och Piaf och jag fick chans att prova på samma sak som de avancerade ekipagen – väldigt, väldigt roligt och peppande! Den ”information” jag fick var att Piaf är alltför slarvig/otålig i närsöket – men att hon har en riktigt bra stoppsignal!

B-prov (Nkl) Kilanda

På detta prov var Anita Norrblom domare, och jag åkte bara dit och tittade på några av de startande ekipagen. Alltid lika nyttigt och Anita ger så himla trevlig feedback till de startande – man står och myser… Tog också med mig Delfi ner till hundstoppet för att ”träna passivitet” – eftersom det under helgens kurs visade sig finnas stort behov av den varan (grrr).

B-prov (Ökl) Alingsås

Även här var jag endast som åskådare, men här fick jag även se prov på den helt fantastiska natur vi har i detta land. Både på vägen genom skogen öster om Alingsås, men även på/vid själva provplatsen. Ljuvligt. Och ännu en lärorik dag där jag fick se flertalet duktiga ekipage och ett riktigt trevligt provupplägg. Hoppas att jag också kommer att få starta en hund i öppenklass på B-prov, det är mitt nästa mål!

Jaktinternat Backamo

Ibland måste man ligga i – andra gånger måste man bara ha lite tur 🙂 En dag i våras hade jag lite extra mycket att göra på jobbet, och gick en ganska sen lunchpromenad med hundarna. Därefter åt jag som vanligt lunch – och loggade då in på Facebook. Just då postades ett inlägg i en av grupperna jag är med i på Facebook: plats ledig på ett fyradagars jaktinternat på Backamo i maj. Jag kastade mig på telefonen – och medan jag började prata med personen i telefon såg jag att det stod ”postat för 2 minuter sedan” under inlägget jag just reagerat på:-)

image

Den enda bild jag tog på hela helgen – ett gott tecken, kanske? 😉

Så den 14-17 maj var det dags! Fyra dagars lyx! Med tre danska tränare: Hans Jörgen Bilstrup (kennel Munkhaven), Fin Mikkelsen och Lars Guldhammer.

På torsdagen hade vi lite egen träning och började då nere vid den fina sjön intill Backamo. Det var kul så länge det varade för vår del… för jag blev ganska snart tvungen att lämna platsen med Delfi, som pep något alldeles förskräckligt :-((( Där och då fattade jag beslutet att Piaf skulle få ta Delfis plats på internatet – tråkigt för Delfi, desto roligare för Piaf.

Tränarna anlände på kvällen och dag två inleddes med lite grundövningar på en plan. Det var fotgående och stadga och lite grundläggande apportering – därefter delades vi upp i tre grupper som skulle gå till varsin tränare. De olika tränarna hade varsin station och efter ett par timmar på en station roterade vi vidare till nästa station, så att vi hade varit hos alla tränare vid dagens slut. Däremellan fick vi lunch/fika – väldigt god mat som levererades till vår barack av cafét inne på Backamo. Fantastiskt bra ordnat, alltihop!

Övningarna vi gjorde var ganska  basala, men gav bra idéer för hur man kan bygga upp flera målområden eller en trippelmarkering för hunden. Jag körde uteslutande Piaf den andra dagen, men efter att jag på kvällen nämnt för Hans Jörgen – även flatteuppfödare –  att jag hade en liten pigg flatte till med mig, så uppmanade han mig att ta ut även henne till träningen dagen därpå. Och jag var ju inte den som var den 😉 Hon fick sedan ta Piafs plats på den sista stationen den dagen, och tränaren vid den stationen gav Delfi diverse roliga ”öknamn”, exv. ”Den brune punkt”. ”Du kan skicka den bruna pricken nu.” Fniss-fniss.

Sista dagen blev det tävling för alla, ett mindre WT – kulkul! Vi fick själva välja om vi skulle tävla i ”nybörjarklass” eller ”öppenklass” och jag valde Nkl så att jag kunde gå med båda mina i en och samma klass, dvs först den ena sedan den andra. Detta var inget jag tog för givet, utan det var tränarna som uppmuntrade mig att gå med båda – och än en gång är jag ju inte den som tackar nej till ett sådant erbjudande 🙂

Två domarpar agerade domare/funktionär vid två dubbelstationer. Första stationen: en enkelmarkering i en sluttning, Andra stationen: enkelmarkering över ett stängsel och in i skogen. Tränarna gav direkt lite kritik och poäng, och det kan väl sägas att de gick in för att vara snälla mot oss, men så länge alla får samma snälla bedömning, så är det ju bara trevligt 🙂 Rättvisenazin har talat 😛 Nåväl! Tredje stationen: en enkelmarkering på vattnet med småsvår uppgång ur vattnet; fotgående till Fjärde stationen: ett sök. Jag var nöjd med både Piaf och Delfi i alla moment, utom fotgåendet – och et gällde som sagt båda. Bedrövligt, rent ut sagt, men då fick jag den informationen (som Karin Friberg skulle ha sagt): hem och träna på fotgående!

På eftermiddagen denna dag åt vi ännu en god och trevlig måltid tillsammans och då lästes även resultatet från dagens tävling upp. Men först fick vi alla en liten överraskning, då domarna berättade att även om vi varit indelade i två grupper, så hade alla fått exakt samma uppgifter, så resultatet gällde båda grupperna tillsammans – och det visade sig att Piaf hade knipit förstaplatsen för dagen… och Delfi tog tredjeplatsen! Duktiga flattetjejer 🙂

Allt som allt var det en mycket givande och lärorik långhelg. Det var roligt att höra att dessa tränare bekräftade min bedömning vad gäller Delfi vs Piaf, men också en tankeställare då de menade att Delfi behöver få mycket svårare utmaningar för att hon ska bli nöjd och kunna utvecklas som sig bör (och sluta pipa!).

Vattendirigering med Karin Friberg

Nu fick Piaf vara med från början och träna med öppen/elithundarna! Första tillfället i Kilanda, andra tillfället i Västerlanda. Väldigt roligt att vara med och utföra dessa svåra övningar – men väldigt synd att Piaf fortfarande!! har världens sämsta avlämningar, vilket framför allt visar sig vid vattenapporteringen. Så synd om en dirigering gått riktigt bra, och så grumlas hela slutintrycket och känslan av att dummyn hamnar på mina fötter eller i värsta fall i vattenbrynet. Grrrr. Men-men… Infon får jag ju: hem och träna – fortsätta träna – avlämningar! Suck.

Viltspår

Har i flera år hört talas om Ninna på Sandens Hundskola, som lägger viltspår åt andra. Nu blev jag sugen att prova på viltspår med båda mina flickor. Resultatet vid det första spåret för Piaf var så bra att jag bestämde mig för att fortsätta. Och resultatet vid det första spåret med Delfi var så dåligt att jag bestämde mig för att fortsätta av den anledningen 🙂 Ja, dåligt och dåligt… men hon var så väldigt osäker i hela denna nya situation. Såg ut att gå hela spåret med en slags skräckblandad förtjusning.

Vi gick sedan ett spår i veckan ungefär, och Piaf blev säkrare och säkrare, men det blev även Delfi – som kanske uppvisade de allra största framstegen. Jag lade själv lite enklare spår hemma, medan Ninna lade spår med vinklar, bloduppehåll och återgångar, och allt löste de, båda två. Och efter fyra gånger sa Ninna att jag bör anmäla tjejerna till ett prov. Och där står jag nu.

Workingtest Kilanda

Den 23 maj startade Piaf – Delfi hade jag strukit när jag fick panik över hennes pip, och när jag ville efteranmäla henne gick inte det – på workingtest i Kilanda, nybörjarklass igen. Här blev poängserien 13-19-18-19-19, dvs 88 ännu en gång – och nu lovade jag Piaf att hon ska få starta i Ökl nästa gång!

Nosework

Jag har sedan länge (åtminstone de senaste två åren) velat prova på specialsök, och när jag såg en annons på Facebook om en nosework-kurs i Partille så anmälde jag mig och Piaf till den. Föga anade jag då att jag anmält oss till en hundtränare med troligtvis en av de gedignaste utbildningarna/erfarenheterna av specialsök. Susanne Kihl på Hundägarservice är enormt duktig och jag kan verkligen rekommendera den som vill ”nosa på” detta med nosework att gå till henne, som har just denna spännande bakgrund på området. Både jag och Piaf tyckte det var kul, vi gjorde våra hemläxor och jag inhandlade både eucalyptusdoft och plastbalja, vinylhandskar och bomullspads… Men sedan fattade jag beslutet att vi inte ska fortsätta med nosework. Det var roligt att prova på, men nosarbete får mina hundar ändå i jaktträningen – och självklart också i viltspåret! Man kan inte göra allt, men det var intressant att äntligen få se hur det går till. Sedan kan jag ju säga att jag _vägrar_ gå med i ännu en hundklubb (SKK, SBK, SSRK och FRK får räcka!) bara för en liten aktivitets skull. Nix, njet, nein!

Keith Mathews

Keith Mathews-kursen får ett eget inlägg.