Viltspår de luxe, det är att inte behöva lägga spåret själv… Man kommer så att säga till dukat bord, selar på hunden, säger att den är bäst i världen – och så är det bara att hänga med. Eller nästan. För nog kan man sköta det där med linan mer eller mindre (host) bra… Men i slutändan syns det ju om hunden kan spåra eller ej.

Idag åkte vi till Maths Lindberg i Skår/Skepplanda (mina 80-tals-hoods) och gick viltspår i öppenklass för honom. Det var ett par minusgrader kallt även på eftermiddagen, och strålande vackert väder.

Jag lät Delfi börja, och hon verkade faktiskt gå mindre yvigt och mer spårnoga än vanligt. Hennes tempo var bra mycket lugnare än vanligt, så jag brydde mig inte om att bromsa henne… Det hade kunnat straffa sig! För hon gick spåret på kortast tillåtna tid – hade hon gått fortare hade hon troligtvis fått en 0:a, förklarade Maths. Och det hade bannemej varit synd, så snyggt som hon tog spåret. Maths gratulerade mig till förstapriset för Delfis spår. YES!

Piaf plockade upp sitt spår snabbt och lätt, och tuffade på i sitt vanliga, oerhört behagliga tempo. Hon fick lite problem på slutet, men lyckades reda ut det och hittade sin klöv. Jag kände mig inte fullt så säker på förstapriset i hennes fall, men jodå: hunden kan ju spåra 🙂 Ännu en gratulations-handskakning fick jag, nu för Piaf. Heja flattetanten!