Mina tre första tikar kastrerades – mest för att man i Luxemburg aldrig kunde veta när man skulle träffa på en lösspringande hund utan någon ägare i sikte, vilket aldrig var trevligt, men kändes extra kymigt med en löptik. Dessutom var priset för att kastrera en tik ungefär hälften av vad det kostar här i Sverige.

Sedan får man alltid räkna in medicinska fördelar, risker i samband med operation och ev. biverkningar efter kastreringen, men det är ju ungefär lika för alla.

Delfi kastrerades aldrig, trots att hon också bodde två år i Lux och veterinären tjatade… Men dels kastrerade jag ändå inte mina tikar förrän efter att de var två år, dels höll jag ju redan på och planerade för flytten till Sverige, så jag avvaktade. Sedan var Delfis löpcykler totalt oproblematiska, så jag såg aldrig vitsen att utsätta henne för ingreppet.

Veterinärer tycker inte kastrering är någon stor grej, men jag har ju sett på mina hundar hur påverkade de är i ett par dygn efter operation. Det är inte ”inget”.

Femma har också varit tämligen opåverkad under löp, men har under skendräktigheten läckt lite mjölk från juvren. Efter de senaste löpen har hon läckt alltmer och nu senast höll det på i nästan två månader, plus att jag såg att det störde henne ==> Måttet var rågat.

Nu är Femma snart nio år, men överallt dit vi kommer får jag höra hur ungdomlig hon är och ser ut. Hon är också i finfin form. Och till syvende och sist finns det medicinska skäl till att försäkringsbolagen tar ut en lägre premie för kastrerade tikar.

Så jag fattade beslutet att kastrera henne, och igår fick vi det gjort, och det gick bra.

Det är inget lätt beslut att ta, inte roligt att gå igenom för hunden, men ibland är det det bästa.