Arv och miljö

20191002_165657

Såg ett instagram-inlägg i somras om att Hanna Hellquist läste den här boken, vilket gjorde mig nyfiken och fick mig att låna hem den från biblioteket. Flera veckor senare hörde jag henne säga på radion att hon hade lagt undan just den boken (men planerade att läsa ut den) och jag kan säga att jag flera gånger var på väg att göra detsamma. Maken till tjatig bok. Smart sätt att göra en bok dubbelt så lång: uttryck samma sak på tre-fyra olika sätt – rakt efter varandra…

Men den var ändå värd att läsa ut – den påminde än en gång om hur mycket folk är villiga att offra för sina fasader. Och att övriga – den nära omgivningen som skulle kunna veta eller i alla fall ana – ser det de vill se, hör det de vill höra. Väljer att inte fråga för att det är så mycket enklare att inte veta. Vad gör det om det sker på bekostnad av en relation (värd namnet) till en syster, en bror, en dotter, en son?

När performancen var över, när klockan slog, när hon rörde på sig, slutligen, [och] tog ett steg framåt mot publiken, for de bakåt av rädsla och avsky: ”They could not stand my person because of what they had done to me.”

[…]

Jag sa till henne att jag var lättad, och hoppas att hon inte fann mina ord hårda och kalla, inte fann mig hård och kall, så som mamma hade funnit mig hård och kall, så som hon hade kallat mig hård och kall ända sedan jag var liten, för att jag hade sagt emot henne ända sedan jag var liten.

[…]

Det gick inte att göra bra igen, det var omöjligt. Vasen faller i golvet en gång och man limmar ihop den igen, vasen faller i golvet en andra gång och man limmar ihop den igen, den ser inte lika fin ut, men den fungerar hjälpligt, den faller i golvet en tredje gång och ligger pulvriserad framför ens fötter och med en enda blick ser man att den är förlorad, att den inte går att laga. Så var det. Förstört. Familjen var förlorad.

[…]

För ett par år sedan, när jag deltog i ett samtal om samtidsdramatiken på teve, ringde mamma efter programmet och sa: Du är så lång och mörkhårig, det är synd, du var så snygg när du var ung. Hon trodde kanske att jag var lika sårbar som hon när det handlade om skönhet. […] Och hur skulle hon kunna förstå mig när hon inte granskade sig själv?

[…]

Jag hade hoppats att de skulle inse att det inte var jag som hade åsamkat dem den högst reella smärtan, utan mamma som hade varit tanklös […]. Men de verkade inte inse eller förstå det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s