Nu är Delfi skendräktig på samma sätt hon brukar: under två-tre dagar piper hon, bäddar, bär runt på bollar eller andra ”valpar” – och matstrejkar på morgonen. Tidigare har jag bara ställt undan matskålen och låtit henne äta allt på kvällen istället, men eftersom hon numera ska få i sig sin antiinflammatoriska/smärtstillande medicin så har vi kommit överens om en kompromiss: hon får ligga kvar i sin bädd i köket och bli serverad en näve med foderkulor (+medicin), då kan Madame flattetant tänka sig att äta.

Men att hon är som vanligt är inte riktigt sant, för då hade jag inte behövt åka med henne till veterinären i förra veckan. Ungefär i samband med att löpet började blev hon väldigt mycket tröttare, vilket märktes under promenaderna. Jag kortade ner promenaderna mer och mer, men när Delfi började stanna upp även under de allra kortaste promenaderna ringde jag och bokade tid för blodprover m.m. Jag trodde jag var på väg att förlora henne pga ålder.

Vi fick träffa en jättetrevlig veterinär som kände igenom Delfi och höll med mig om att det inte kändes som att hon har ont i lederna. Hjärta och lungor lät bra, allmäntillståndet finfint – så typiskt att flatten visar sin gladaste och charmigaste sida hos veterinären…

Vi tog i alla fall blodprover – och vid nästa besök fick jag veta att även lever och njurar var bra, men hon hade ett blodvärde som tydde på lätt infektion. Vi tog om det provet, och värdet hade gått ner. Vi ultraljudade livmoder och urinblåsa och tog urinprov – allt gott!

Så trots att jag inte hade haft en tanke åt det hållet misstänkte veterinären ändå att detta kunde ha med löpet och skendräktigheten att göra, så det är bara att vänta ett par-tre veckor till och hoppas.

Och under tiden avverkar vi den vanliga skendräktigheten och serveras frukost på sängen.

I bästa fall har flattetanten bara fått sig en exklusiv seniorkoll och matten har fått sig en tankeställare och skärper till sig – och slutar att ta saker och ting för givet. Jag hoppas verkligen att jag får ha kvar Delfi ett bra tag till.