Jag trodde knappt mina ögon i vintras när jag såg att Mando Diao skulle komma till Liseberg. Mando! Självklart spikade jag genast den konserten i min kalender – med reservation för om jag skulle kunna lämna Femma hemma vid det laget.

Men ensamträningen har gått riktigt bra – Femma går utan knot in i sin lilla kajuta (som jag kallar canvasburen) och verkar sova gott där när jag inte är hemma.

Så igår var det dags – jag tog faktiskt bilen ända in till stan och det var inga problem alls att på plats i Focus-huset… Konstigt!?

Ännu mer förvånad blev jag när jag gick förbi Stora scen – och där var bara lite folk precis framför scenen… Konstigt!!!?

Så efter att ha klämt min sedvanliga mjukglass gick jag också och ställde mig i första sektionen framför scenen… Det var länge sedan jag såg en konsert så nära scenen.

I Lux såg jag MD två gånger – båda gångerna på Rockhal i Echternach.

En tredje gång hade jag faktiskt köpt biljett – till den akustiska turnén – men orkade helt enkelt inte gå pga stressen på jobbet…

Men den sista gången i Lux, det var hösten 2014. Jag hade precis opererat mitt knä och kom dit på kryckor och fixade mig en plats på handikappläktaren (enda sättet att få sittplats)… men jag blev ju helt tokig när de spelade Black Saturday – och resten av den konserten satt jag och sitt-dansade våldsamt… Jag var helt hundra på att vakten blängde misstroget på mig efter konserten, när jag tog mina kryckor och hoppade iväg…

Till min lilla sorg spelade de inte ens den låten igår. Det var väl ”Gustaf Noréns låt”, kanske. Jaja, de spelade en massa annan bra musik, och de flesta låtar från det senaste albumet hade jag inte ens hört innan. (Sveriges radio spelar bara den där astråkiga Frödingvisan… )