Den som gråter och öppnar sitt hjärta för mig kommer förr eller senare få 10000-kronorsrådet: Drick mycket vatten! Frågan är om inte en och annan velat ge mig en snyting när de fått det rådet, men jag tycker verkligen det är det bästa att göra när världen rämnar och tårarna bara rinner.

Det sista man vill ha i det läget är en mördande huvudvärk som grädde på moset. Inte nog med den andra smärtan, den är ju det värsta, sen de alltmer svullna ögonen, den rinnande och/eller igentäppta näsan! Men huvudvärk på det, det blir bara för mycket. Alltså bör man dricka vatten och hjälpa kroppen att hålla vätskebalansen. Lura kroppen: allt är gott, allt är bra, ingen fara med mig. Jag håller inte alls på att gå sönder av oro/sorg, det tror du bara. Det var länge sedan nu, men idag kom smärtan och gråten som ett brev på posten när jag nu oroar mig för att slutet är nära för en av hundarna.

Den där andhämtningen har smugit sig på, blivit allt tydligare, snabbare, ljudligare. Jag har noterat att Piaf gärna ligger på sidan och sträcker ut halsen genom att lägga nospartiet mot ett stols -eller bordsben, men det verkade väl mest lite gulligt, som något hon varit fiffig och íkommit på för att göra det bekvämt för sig.

Sedan hennes oro om nätterna – ibland visar det sig handla om att hon behöver ut, ibland inte. Men det växlas position många gånger: huvudkudden – golvet – huvudkudden igen.

På sistone har det kommit allt mer ljud ur strupen, ett ljudligt stön när hon lägger sig ner och snarkningar inte bara när hon sover. Det mesta av allt detta har jag satt upp på ålderskontot, ända tills jag frågade dr Google häromdagen… Mer än 30 andetag i minuten tyder på andningssvårigheter, ev. hjärtsvikt eller lungödem.

Och nu dricker jag mycket vatten.