Delfis resultat på de fyra WT:n hon startat på i öppen klass har verkligen varierat. På det första: 88 p! På det andra (i höstas) pep hon redan före start, nollade första stationen (pga startljud, vilket anses vara typ det svåraste man kan ha att göra sig av med…) och därefter valde jag att avbryta ”kalaset”… Det tredje gjorde vi i våras, och då var hon ju tyst, men det var på håret – aktivitetsnivån var för hög, och det kostade henne att hålla ihop, vilket visade sig på markeringarna och vi fick med oss ynka 51 poäng hem. Meeen hon nollade inte någon station, och det väckte nytt hopp i mig… Det fjärde WT:t i öppen klass gjorde vi alltså igår.

Jag hade redan kört Femma i nybörjarklass, och då hade Delfi väntat i bilen. Inte idealiskt, hade jag trott, men det kanske var fel. Delfi kändes ”på”, men hon var helt tyst även när skotten började höras från ruta 1. Vi startade redan som nummer sju i öppen klass, vilket kanske var bra för oss.

Ruta 1 var en dubbelmarkering i högt gräs och på linje, den först kastade hamnade längre bak än den sist kastade. Delfi sprang ut i rätt område, men började lägga upp ett större sök, så jag valde att stoppa henne ganska snabbt och dirigera tillbaka henne till området- hon tog signalerna och hittade. Vid andra skicket bromsade hon ordentligt vid det första området, så även där stoppade jag henne och pushade ut mot nästa och även här tog hon signalerna och hittade. Samtidigt visste jag att denna domare inte gillar att man dirigerar på markeringar, så vi fick se vad det skulle kosta…

Ruta 2 började med ett fotgående efter skytt, därefter en dubbelmarkering uppe på en brant klippa där den sist kastade skulle hämtas först. Fotgåendet var… svettigt 🤣 i äkta Delfi-stil… ändå gick det väl hyfsat, med våra mått mätt, tills hon fattade var vi skulle stå och själv hoppade in i rätt position med blicken mot skytt och kastare vid klippväggen… Haha, jag tror faktiskt jag fnissade till åt ”eländet”. Den första markeringen hamnade lite fel, och landade nedanför klippan (man hörde kastaren svära till 😁),  medan den andra landade där den skulle. Delfi spikade den sist kastade, dvs for upp- och nerför klippan i väldans fart, men även om det verkligen sett ut som hon hade markerat den först kastade, så sprang hon uppför klippan igen, och jag förlorade henne ur sikte… Jag blåste stopp och inkallning – såg ingen Delfi och blåste inkallning igen. Då kom hon farandes nerför klippan och tog direkt dummyn som låg nedanför. Puuuuh! Precis när jag fått dummyn i hand började funkisarna applådera och tjoa – enligt kastaren uppe på klippan hade Delfi tvärstannat på mitt stopp, men inte rört sig på min första inkallning, däremot på den andra… Himla bra att få denna feedback från funkisarna – när man tränar mycket själv är det nog mycket sådant man missar… och applåder är ju kul! Ruta 2 var den peppigaste rutan, helt klart 😁

Efter ruta 2 passade jag på att låta Delfi bada i en intilliggande sjö, det uppskattades i värmen.

När jag passerade ruta 2 igen kunde jag höra hur det fortfarande pratades om den bruna flatten…!

Ruta 3 var fotgående, enkelmarkering i slyig mark och till sist en blind dirigering. Delfis fotgående var svettigt igen… Men med ett par påminnelser gick det okej, sedan spikade hon sin markering, dock tog hon ett varv runt domaren med den innan hon hittade mig..  Linjetaget var varken överdrivet svårt eller långt. Bokskog och kanske 50 meter, snett uppför en svagt lutande sluttning. Men det var svårt för Delfi, som redan efter ca 15 meter vek av från linjen och hamnade långt åt vänster. Så jag fick dirigera lite och hon hittade ganska snart ändå.

Ruta 4 var fotgående efter skytt, som skjuter åt höger, och efter en markering åt vänster tar man en dirigering åt höger. Fotgåendet gick helt okej!!! trots skottet åt sidan, vilket är en stor förbättring jämfört med WT:t för ett par månader sedan. Markeringen spikade hon, sedan vände hon lätt om med mig åt andra hållet. En dirigering? Javisst, Delfi var med på noterna! Hon sprang rätt ut till området, men hade tyvärr alltför brått därifrån när hon inte hittade. Hade jag varit lite mer förberedd på det, skulle jag ha blåst stopp och närsök, istället hann hon förflytta sig rejält i sidled, först åt ena hållet, och efter min stoppsignal och dirigering… över området och för långt åt andra hållet. Näsan var antagligen inte påkopplad… Men dummyn kom in efter några signaler.

Ruta 5: inget fotgående, inget linjetag, bara en dubbelmarkering – visserligen på linje och snett över två gärdesgårdar. Det blev lite bökigt för oss, och jag fick dirigera Delfi lite på båda markeringarna.

Meeen med detta var Delfis runda avklarad och… Hon hade varit tyst hela tiden! Halleluja! Jag gick som på rosa moln och sa till alla jag mötte, och som frågade hur det gått, att hon har varit tyst!

Nu uppstod då nästa fråga (mycket vill ha mer)… Jag visste att vi inte nollat någon station, men hade vi fått tillräckligt med poäng för att klara 75 p som skulle ge oss vårt andra ”förstapris” i den öppna klassen – och biljett till elitklassen… Det var inget jag hade siktat på för denna dag, men det vore ju verkligen kul! Ännu mer spännande blev det när poängen kom upp: X-18-15-14-14. Poängen på första stationen höll de hemliga, och vi behövde alltså ha fått 14 p på den för att klara 75-poängsgränsen.

Klockan var runt 19:30 när det blev dags för prisutdelning – det hade varit en lång dag i värmen, men det var ovanligt många som valt att stanna kvar, kanske lika glada som jag?

Den första glada överraskningen var att Delfi blev domarens val på station 2  – det var riktigt, riktigt roligt att min lilla räser-flatte fick ett sådant pris, dessutom med motiveringen ”en härlig hund”. Jo tack – lite väl härlig ibland, bara… 🙃

Sedan kom nästa glädjebesked: Delfi fick totalt 76 p! Yessss! Vi får starta i elitklass om vi vill och ja jäklar, här ska tränas!