Enligt en gammal sägen ska man – när man nu hittar Salstenen… – lägga ett silvermynt på den, detta för att undvika benbrott eller andra olyckor under den fortsatta vandringen…

Jag var i alla fall väldigt sugen på att se hur denna Salsten ser ut, och gjorde ett nytt försök igår. Även denna gång gick vi rakt genom terrängen söderifrån, fast en annan väg än igår. Den här vägen var också ”brötig” men inte lika mycket som gårdagens. Vi gick till en början genom risig skog, men slapp mestadels klättra genom kullfallna träd.

De knäckta och kullfallna träden är förresten inte bara resultatet av de senaste stormarna, det insåg jag nu när jag bättre noterade att det även var gamla torra träd som låg på marken. (Det ser man ju även på gårdagens bilder, doh…)

För att komma till Salsjön (igen) söderifrån måste man förr eller senare klättra lite, men den vägen vi valde idag var hyfsat smidig. Hundarna – och i synnerhet Femma – är i sitt esse när de får klättra i klippor, men det blev inte lika mycket av det denna gång. Istället kunde man gå och mysa och titta på coola stenar som vi passerade på vägen upp…

Vi kom upp, och jag kände igen naturens karaktär från igår, även om vi inte var på precis samma ställe. Istället hamnade vi rakt på den stigen som vi skulle ha valt igår, och när vi följde den först fram till Salsjön och sedan tillbaks, då hittade jag Salstenen. Eller: jag antog att jag hittat Salstenen när jag såg det här:

Jag gissar att en hundägare varit här och tänkt att om jag lägger en Frolic, så slipper nog i alla fall hunden få några benbrott… Så här ser alltså Salstenen ut!

Själv hade jag tagit med mig ett silvermynt – vem är jag att våga trotsa en gammal sägen, och några benbrott vill jag då inte veta av…! Alltså:

Sedan tog vi den rätta stigen, och den var dessutom markerad ända ut till vägen, så det var bara att gå och njuta av den bitvis riktigt vackra skogen.

Sedan blev det lite knatande på vägen igen, innan vi tog samma väg tillbaka som dagen innan.

När vi gick fram och tillbaka på den där rätta stigen vi Salsjön såg jag förresten en skylt mot Rammdalen – jag tror vi får komma tillbaka och följa stigen åt det hållet nästa gång!

När vi kom hem fick hundarna varsitt märgben i trädgården, och senare på eftermiddagen drog vi ut på ”våra” ängar igen. Det blir ingen lydnads- eller spårträning nu, så länge vi kan vara ute och träna på ängarna…! Nu hade jag sett fram emot att få damma av en övning som jag gjort i vissa träningsgrupper förr, men glömt bort, fram till dess att Kopparhult-Katarina föreslog den som lösning på Femmas osäkerhet inför att gå ut flera gånger till samma område… Det lät väldigt bra – och så blev det!

Första gången jag skickade ut Femma i området blev hon bara stående mitt bland dummiesarna… Jaha, vad ska jag göra nu, tänkte du?? Men ett par närsökssignaler gav henne den ledtråd hon behövde. Vid ett av de påföljande skicken fick hon också för sig att byta dummy (big no-no), men det blev ingen upprepning på det, utan sedan var det som att hon förstod: EN i taget, precis som vanligt, och jag kommer att få ta de andra snart nog ändå… Och det märktes också tydligt att hon blev säkrare, hade bättre drag ut, för varje gång, inte tvärtom. SJU skick från olika håll in till samma område blev det innan jag tyckte att Femma klarat av övningen för den här gången. Så nöjd!

Delfi fick också hämta i mitten, men för henne blev det i vanlig ordning även en massa väntande och vankande fram och tillbaka mellan skicken… Piaf var med och ville såklart också hämta – och det fick hon, fast på kortare avstånd. Haha, första skicket visade att hon är lite – ähum – ringrostig på de raka skicken… Däremot satt ju stoppet och hon fick användning för sina fina sid-dirrar istället. Flattetant-style!

Grannens ”Gamla Bettan” var också ute och luftade sig i vårsolen:

Nu har jag snart frullat klart och hundarna har vilat efter sin frukost… Mot Rammdalen!