Rammdalen

Den där natten då jag trodde Piaf var sjuk och inte fattade att hon behövde ut har gjort underverk: den här gången  var jag i och för sig redan vaken (jag var kissnödig…!), men i natt räckte det med ETT flås i mitt öra, så flög jag upp och erbjöd Piaf att gå ut – och hon tackade inte nej. Snabbt och smidigt slank hon ut i trädgården, och lika snabbt och smidigt slank hon in igen. High five, tanten! sa vi till varandra…

Igår var det då dags att ta sig till Rammdalen.

Jag hittade ett tredje sätt att ta oss till Salsjön, nämligen… på en stig! Planen var att gå längs mossen nedanför berget i stället för rakt över berget och genom skogen, och där, mellan mossen och berget går stigen. Därmed har vi faktiskt en helt perfekt långrunda att variera med i vår hemmaskog. Jag behöver bara hitta lite bättre nerifrån stigen och upp till Salsjön.

20200411_094611

Vi knatade uppför klipporna igen, jag letade lite efter Trollstenarna, men gav upp – eller: jag kan mycket väl ha stått rakt framför – eller på – dem utan att veta att det var just ”Trollstenar”. Det kan också vara så att stenarna som jag redan har sett och fotograferat är just dessa ”Trollstenar”… som den här:

Hur som helst skulle vi ändå vidare, till Rammdalen – på en stig. På vägen dit kom vi till en utsiktspunkt 188 möh, Store kulle.

20200411_101322

Därefter gick det nedför en stig, ner till Rammdalen. Det var fint! Men än en gång: så sorgligt med alla träd som brutits av eller vält omkull… Det var rena hinderbanan på Risvedenspåret:

Då var det lättare att gå i slänterna ner till bäcken längst ner i dalen. Klippväggen på andra sidan påminner definitivt om Luxemburg.

20200411_105022

En del träd har sannerligen klarat stormarna mot alla odds…

Hundarna och jag gick försiktigt fram nedanför den höga, dramatiska klippväggen, och jag tackade mig själv för att jag lade ett silvermynt på Salstenen igår, för här hade man alla chanser till benbrott.

20200411_103816

Rammsjön:

20200411_110510

20200411_110721

Nu hade vi sett det vi skulle – och skulle bara ta oss till bilen igen, och den vägen gick över ännu en kulle med ännu en massa kullvälta eller knäckta träd, men det ingick i planen och där har jag åtminstone varit förut. Ja, några gånger har jag irrat omkring på den där klippiga kullen Göpås. Man hittar alltid upp, men man hittar aldrig rätt väg ner igen… Det blir nya vägar varje gång. Idag tackade jag ett jakttorn för hjälpen, och den snitslade vägen från tornet ut till vägen…

20200411_130944

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s