Piaf, Delfi, Femma

Vad heter den här stormen, nu då?

Det är lördag morgon, jag vaknar tidigt, eftersom jag i vanlig ordning somnade tidigt på soffan föregående kväll, och jag hör genast att det är blåsigt ute. Väldigt blåsigt. Suck, först var det Ciara, sedan var det Dennis – vad heter den här stormen, nu då? Och när jag öppnar fönstret för att vädra hör jag att det regnar också. Suck igen, det får bli ”hela kittet på”, dvs stövlar och regnställ, bara för att ta ut hundarna på den minimala morgonrastningen… Lyckligtvis blir hundarna också väldigt effektiva i det vädret, de struntar i att nosa och kolla vilka djur som varit här under natten och går istället straight to business. De springer om mig på vägen tillbaka och blir stoppade av grinden som blåst igen. Men matte skynda dig, då!  

Vad då, jag har regnkläder, svarar jag

Vi skyndar in och hundarna visar tydligt att de vill bli torkade, de väntar på sin tur och ställer sedan upp sig framför mig. Piaf är bäst på att vända sig runt, som för att visa att du missade visst ett ställe där! Sedan blir det frukost och vila i soffan, en uppskattad stund på dagen för oss alla fyra. Jag nätsurfar och tittar i smhi-appen, och konstaterar att det ska blåsa 10 sekundmeter idag. Och regna en del också. Perfekt städväder, med andra ord, tänker jag ironiskt.

Jag skickar en tanke till alla som längtar ut för att träna med hundarna och bara har helgerna att göra det på (så länge det är för mörkt på kvällarna under veckan). Så surt att det för tredje veckan i rad är regnigt och blåsigt just på helgen! Personligen ratar jag helst träning i sådant väder. Jag åker inte ens bil i sådant väder om jag slipper. Lite överdrivet, kan hända, så känner jag ändå att den tiden är förbi då jag riskerar liv och lem för lite hundträning. Tiderna är förbi då jag åker en timme på isiga motorvägar och står i snöstorm och tränar markeringar…

Men det är lätt för mig att säga! Jag kan ju träna under veckan. Igår fick jag feeling under promenaden igen, och gjorde en rolig liten övning som vi lärt oss på Kopparhult, nämligen en övning för att skilja på närsökssignal och sid-dirigering. Egentligen har Femma inte tränat tillräckligt på de olika delarna för att sätta ihop dem, men ibland vill man (jag) bara testa! Och eftersom man inte behöver vråla när det går fel, så är jag riktigt nöjd med hur det blev. Nog för att vi redan hade testat en gång innan jag filmade, och då gick det perfekt, men det här var nästan bättre… Närsök/sid-dirigering

Delfi och Piaf fick göra samma övning, men bara Piaf blev filmad. Där var svårigheten tydligen den omvända, men jag tycker det var bra gjort för henne som inte tränar särskilt mycket på exv. sid-dirigeringar annars.

Tidigare i veckan tränade vi som sagt spår och jag har börjat ”känna lite på” brukslydnaden – vad kan vi och vad behöver vi jobba på? En hel del, är svaret på båda frågorna!

Men idag tänker jag strejka igen. (Lite inomhusträning kan det ju bli, förstås.)

Hur kul på en skala?

Hur kul på en skala är det att spåra? Hur kul som helst! Det är lite synd att jag inte börjat med personspår tidigare, såklart, men jag har haft mina skäl. Som att inte blanda viltspår och personspår. Men mest rädsla att göra fel, om jag ska vara ärlig.

Idag gick jag två spår och liggtiden blev ca 2 timmar för flattarna och ca 2,5 för labben.

När Delfi hade gått sitt spår lät jag nämligen Piaf ta samma spår, och hon var så duktig! Supertanten! Hon har ju knappt spårat alls efter viltspårchampionatet – senast när jag lade ett viltspår åt henne hade hon inte lust alls, så det har inte blivit att jag ”frågat” igen. Men det här att hon kan få prova ett spår som jag ändå har lagt för någon av de andra hundarna, det är ju perfekt!

Piaf personspårar

Det här ska vi göra fler gånger.

Delfi hade tagit samma spår före Piaf och hon lyckades också bra, tog det i sitt sköna tempo men missade en pinne. 

Femma, däremot… hon drog som en gnu 🙄 men missade inget! 😅 Den hunden, va!? Jag hade fått tips om att pausa henne en stund när hon hittat en pinne, så vi tog gos-paus, helt enkelt…

20200219_165251

Tidigare på dagen hade jag hittat en liten trädfri backe i skogen – där tränade vi lite roliga markeringar.

Markering i backe 1

Lite för roliga för vissa…

Markering i backe 2

Käckt med reservhundar som kan hoppa in för varandra 🙂

Förresten var det en träningskamrat som kommenterade Delfis fysik nyligen, typ ”man kan inte tro att hon är sju år”… Det var första gången det slog mig att Delfi inte är en ungdom längre – hon, min tokfia, hon har ju nyss mognat lite! 😳😆

Nåväl, det var tidigare på dagen, det. Efter spårningen på eftermiddagen tog vi en liten promenad till medan solen började gå ner – tre nöjda hundar!

20200219_190435

20200219_173812

Verktygslådan är full

Jag har en verktygslåda full med verktyg för de flesta av de olika aktiviteter jag vill utöva med mina hundar… Jag har hjärnan full av dem (tips och råd, egna erfarenheter etc.), jag har en hel bokhylla med dem (böcker), jag har en hel pärm full av dem (anteckningar från olika kurser). Men på grund av att det är så fullt har jag svårt att hitta det rätta verktyget när jag väl sätter igång – eller: jag försöker knappt ens att leta, för jag vet att jag inte hittar i den där överfulla verktygslådan ändå…! Alltså tar jag de verktyg som ligger närmast till hands – de som jag lagt på minnet – och struntar i de andra fina verktygen som bara ligger och väntar på att plockas fram och användas.

Ett lyxigt problem, får jag medge. Det är faktiskt bara att öppna lådan och börja botanisera…

I förra veckan lade jag äntligen spår åt Femma och Delfi, och lade även ut spårpinnar i spåren. Så skönt att slippa kladda med blod och klöv, och bara  ett spår! Den första dagen fick de varsitt spår på ca 150 m i en mjuk båge, med två spårpinnar under spåret och ett lite roligare föremål i slutet. Alla föremål hittade de och de verkade älska att spåra, även utan någon viltdoft.

Dagen efter fick Femma ett spår på ca 300 m och Delfi ett på ca 400 m – båda spåren skulle likna bruksets appellklass-spår, dvs ett kantigt ”U”, även nu med två pinnar och ett föremål i slutet.

20200217_144659

Det gick också strålande. Jag är särskilt nöjd med Delfis ganska lugna tempo, medan Femma… 🙄 hon nästan grävde sig fram i spåret! Jag som tänkte att hon kanske skulle vara mindre taggad i ett personspår… Men å andra sidan var ju liggtiden bara en timme istället för ett dygn, som hon varit van vid. Men kul ändå! Nu när vi äntligen igång!

Strejk pågår

När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi  och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.

Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.

Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.

Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.

Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.

Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?

Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.

 

Januari utan vinter

Januari – och ingen vinter så långt ögat når.

20200131_100306

I vanliga fall skulle jag kalla det en ”skitvinter” – jag älskar ju snöiga och kalla vintrar, pulsar gärna långa promenader i snön, njuter av att se skogen i vinterskrud och av att ha rena hundar med mig in i huset… Så är det nu inte i år, inte än i alla fall, och som så många andra tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan hoppa över vintern i år.

För visst är det trevligt att kunna gå ut och jaktträna hela vintern igenom, och kurssäsongen är redan igång igen, både för Delfi och Femma. (Mer om det längre ner.) Promenad-disciplinen sätts på prov, och den har definitivt blivit bättre tack vare det dåliga vädret. Det går liksom inte att ”strejka” sig förbi dåligt väder när det regnar och blåser dag efter annan… Dubbdäcken sitter på bilen och fräser asfalt helt i onödan… det känns väl sådär, men samtidigt njuter jag av sommarväglaget hela vintern igenom. Undrar om jag ska våga att byta till sommardäck redan i februari…? Man kanske rent av borde lära sig att byta däck själv!? Hmmm. En riktigt trevlig sak med en mild vinter är i alla fall elräkningen, som blev flera hundra kronor lägre än tidigare år för december månad, och jag räknar med minst samma effekt på januari-räkningen.

Januari inleddes som vanligt med ett besök på My Dog, och den viktigaste punkten på programmet var att få se polisens uppvisning.

Notera särskilt den lilla söta jaktcockern! Jag har blivit helt betuttad i dessa ljuvligt söta och roliga hundar som poppar upp överallt i retrievervärlden.

På tal om betuttad, så tittade jag till grannens katt när ägarna var på semester, och vi connectade verkligen, katten och jag. När jag fyllt på mat och bytt vattnet slog jag mig ner i soffan med en kudde i knät och hann knappt sätta mig innan katten hoppat upp och börjat spinna… och dregla. Efter första besöket googlade jag och fick reda på att katter dreglar när de mår riktigt bra. Så det fick ju bli många sådana gos-stunder. Men katter är allt lite hmm… annorlunda när de gosar: kramar in klorna i huden på en (därav kudden i knät, och så fick jag dra upp tröjan i halsen), dreglar som sagt, och har man riktig ”tur” får man några slick i ansiktet… med en jättesträv tunga!

Men vad gör det, för visst förstår jag att folk älskar kattdjuret. Jag skulle själv skaffa en katt omedelbums – särskilt efter den här bekantskapen – om det inte vore för att jag är så oerhört allergisk. Efter första besöket svullnade mina ögon igen så galet som de inte har gjort på flera år och det är ingen behaglig upplevelse. Men följande gånger var jag mer noga med att inte ha katten nära ögonen just och viftade hela tiden bort allt som kändes som lite päls i ansiktet – det klarade sig hyfsat med det. Lite rodnad och svullnad på de ställen där klorna kommit åt, det är en bagatell i sammanhanget. För åh, vilken mysig katt!

Hundarna skulle säkert uppskatta en katt… Men de får nog vara utan och nöja sig med vad matte kan erbjuda, såsom olika former av träning. Piaf är så gott som färdig med tricket ”PANG – du är död!”. Visst är hon övertygande, sötnosen. Nästa gång måste jag kolla om hon till och med sluter ögonen :-).

Jaktträningsmässigt har säsongen aldrig riktigt upphört i år. Det har blivit träning under och utanför promenaderna, ensam och i grupp – och på Kopparhult. Jag har ju tidigare provat ett antal olika tränare och kursformer, men när det gäller jaktträningen har jag landat i att jag trivs väldigt bra på Kopparhult och att deras tänk och träningsupplägg passar mig och mina hundar. I januari blev det ett par träningstillfällen för Delfi och fortsättning på dirigeringskursen för Femma.

Starkare!

För några veckor sedan skrev jag om att Piaf följde med på nästan alla promenader, men att jag oftast valde bort rundor på över en timme eftersom vi båda blev lite slitna av en längre runda än så. Så att man i så fall kanske inte kände för att gå någon mer promenad samma dag. Men nu får jag revidera det uttalandet lite, och det är goda nyheter!

Under vinterhalvåret hinner man ibland bara med en längre runda om dagen oavsett, bl.a. p.g.a. mörkret, och då har vi ofta gått den lite längre rundan här hemma. Den tar 1,5 timme om man går raskt och helt utan pauser, men för oss tar den oftast 1:45-2 timmar. Den har vi gått ett par-tre gånger i veckan, och ibland har det kunnat bli en runda till samma dag (det tickar på i stegmätaren!).

Strax efter julafton blev jag påmind om vår längsta runda här hemma, den runt Tinnsjön – eftersom en jakthund hade försvunnit på andra sidan sjön tog jag då bara Delfi och Femma med mig och gick runt sjön. Det visade sig att den rundan var blott ca 1000 steg längre än den ovan nämnda långrundan som Piaf numera hänger med på utan något som helst problem, så påföljande gång fick hon hänga med Tinnsjön runt. (Jakthunden hittades efter ett par dagar av ett par tjejer som gick ut och letade i området.) Det är inte förrän några timmar efter, eller morgonen därpå, som man verkligen vet om det gick så bra med den längre rundan, men Piaf visade inga tecken på hälta. Så skönt!

För egen del har jag ibland kunnat känna av fötter (trots mycket bra kängor!) och/eller höfter efter de längre promenaderna, men jag märker av dem allt mindre, tycker jag. Det är som att både Piaffa-tanten och klimakterie-tanten har blivit starkare i kroppar och ben i och med att vi utökat våra promenader sakta men säkert. Vilken seger för oss! 💪

Den här veckan ska det visst bli genomgående dåligt väder. Alltså var det lika bra att inleda hurtigt, med en Tinnsjörunda.

Screenshot_20200127-113216

Hundåret 2019

Dags att summera hundåret som gått! Det har varit ett grymt bra år med tre vuxna hundar som varit friska och kunnat hänga med på allt. Det har blivit en del tävlande, framför allt för Femma, som hämtat hem de tre titlar som Delfi och Piaf också har: SEVCH, RLDN, RLDF. Hon har debuterat på B-prov med ett tredjepris och fått 90 resp. 93 poäng på sina två första WT:n. MH är också avklarat, ifall vi skulle få för oss att börja med bruks.

Delfi har debuterat i tävlingslydnad och kvalificerat sig för klass 1, och hon har tagit sitt andra kvalificerande resultat i ökl på WT och får nu lov att starta i elitklassen.

Piaf har fortsatt sin bana, hon med… som supermysig, charmig och trygg flattetant! Och hon har även varit med i några inofficiella tävlingar i uppletande. Officiellt är hon pensionär, eftersom hon får rimadyl mot artros i tassarna och stela höfter.

Sedan har jag varit på en hel del hundkurser, och i nedanstående lista hittar vi förklaringen till min tidvis ansträngda privatekonomi det här året, men i min värld är det precis som det ska vara: pengarna ska läggas på hunderiet. #domoreofwhatmakesyouhappy

Kurser under 2019:

Privat träning m. Wilma Steen, 2 x 1 tim (Femma)

Apporteringskurs nkl, 4x 2 timmar, Labväst (Femma)

Spårkurs intro m. Mikael Nord, Lerums BK (Delfi)

Clinic m. Helen Phillips, Clicker Gundog, 3 dagar (åhörare)

Retrieverinternat m. Anita Norrblom, 2 dagar (Femma)

Kennelläger apportering m. Helena Lindström, en dag (åhörare)

Gruppträning mot nkl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Femma)

Gruppträning mot ökl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Ida Lindgren, Alingsås BK

Rallylydnadskurs m. Ida Lindgren, Alingsås BK, två dagar (Femma)

Retrieverträning m. Helena Lindström, (Mandylike’s), tre heldagar (Femma)

Privat träning i par, Kopparhult, 5 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Eva Bodfäldt i Stenungsund

Föreläsning m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK

Clinic m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK, om uthållighet på tävling, en dag (åhörare)

SSRK-kurs mot nkl med Wilma Steen, 2 x 2 timmar (Femma)

Dirigeringskurs nybörjare, Kopparhult, 2 x 3 timmar (Femma)

Dirigeringskurs fortsättning, Kopparhult, 2 timmar (Delfi)

Föreläsning om hårda spår, Lerums BK

Introduktion till avancerat/eftersöksliknande viltspår, SSRK, två dagar (Delfi)

 

Några tävlingar och prov blev det också:

Ett tiotal rallylydnadstävlingar för Femma och fyra för Delfi.

Två lydnadstävlingar i startklass för Delfi.

Två WT:n i nybörjarklass för Femma och två WT:n i öppen klass för Delfi.

Ett b-prov i nybörjarklass för Femma.

Ett anlagsprov och fyra viltspårsprov i öppen klass för Femma.

Ett MH för Femma.

Speciell hund i toppform

För någon vecka sedan tog jag Piaf till veterinären, då hon verkade ha fått tillbaka sin urinvägsinfektion som hon friskförklarades från för någon månad sedan. Enligt veterinären kan det vara så att en liten mängd bakterier ändå fanns kvar och förökat sig sedan dess. Proverna visade dock att hon inte hade någon infektion – så veterinären skrev istället ut ett medel mot inkontinens.

Men! Piaf har verkligen inget emot att gå till veterinären. Har hon riktig tur finns det en katt i väntrummet – då blir hon som förhäxad och bara stirrar mot katten(s bur).

20190814_141512

Finns det en annan hund i väntrummet är det också bra (enligt henne) – hon kommunicerar med lugn och pondus. Och garanterat kommer hon ju att få hälsa på människor.

Först ska hon charma receptionisten, det gör hon genom att hoppa upp med framtassarna mot den höga disken. Sedan försöker hon ju med människor i väntrummet – det brukar hon också lyckas med, i alla fall om det finns någon som är mottaglig, dvs. inte fullt upptagen med sitt eget djur.

När vi ska in i ett av rummen går hon med självsäkra steg genom korridorerna, kikar runt hörnet: vilket rum ska vi till idag? Det är faktiskt helt underbart att hon, sin höga ålder till trots, har så positiva erfarenheter av att gå till veterinären. Nästa man – eller kvinna – som ska charmas är veterinären. Där har vi i höst haft en veterinär som till och med låter Piaf pussa henne i ansiktet – vilken lycka!!! Enligt veterinären är det inte alla som får det, men Piaf får… Mattehjärtat smälter…

Enligt receptionisten på ”vår” klinik är Piaf en speciell hund, en sån man blir extra varm och glad av att träffa. Bortsett från att jag ser hur hon ”jobbar” när hon charmar folk, och vilken effekt hon har på dem, så har jag även fått höra det förr. När Piaf och Delfi var på pensionat i fem dagar och jag skulle hämta dem, fick jag veta att praktikanterna hade förälskat sig i Piaf och suttit inne i hennes och Delfis bur så fort de fick tid över. Bra jobbat, tanten!

20191130_072516

Men det bästa är att Piaf är i så fin form – så blir det när man kan hänga med på allt! Och när vi tränar små och stora sök får ju Piaf dels ta någon i början, dels får hon ofta hänga med mig ut i området och leta efter den allra sista dummien i söket. Så både knopp och kropp får sitt.

Idag var det årets sista deltävling i uppletandecupen på Lerums Brukshundklubb – vi har inte varit med sedan i början av sommaren, helt enkelt för att deltävlingarna krockat med annat. Men idag, så! Jag lämnade i och för sig motvilligt Musikhjälpen-sändningen… men som vanligt vinner en hundaktivitet över det mesta.

Och så bra det gick, sen! Av de tio deltagande hundarna var det tre som hittade alla fyra föremål, och Piaf var en av dem, dessutom med den näst bästa tiden; 3,43 min. Så bra jobbat, flattetanten!

Men det kanske roligaste var kommentaren jag fick av en deltagare efteråt. Han var med när Piaf startade i cupen för ca 10 månader sedan, och han tyckte att den Piaf han såg idag verkade SÅ mycket piggare. Det är som om det vore en annan hund… Hur kul var inte DET!?

Det fick vi fira med ett baotaben när vi kom hem…

20191215_124945

Mina tidigare flattar blev bara 6 respektive 8 år gamla… så jag njuter verkligen nu – på riktigt! – av att få se Piaf åldras och få ha henne kvar vid god vigör så här länge. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ta något för givet och menar alltjämt att vi bara har våra fyrbenta vänner till låns. De ska gå före oss och vi ska göra allt vi kan så att de får göra det med värdighet. Men fram till dess ska jag njuta av min älskade, kloka flattetant.

FB_IMG_1564982503359

Hundkompisar

Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?

Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen

Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅

Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.

Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:

Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.

Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…