När man får en liten paus under promenaden är det skönt att bädda lite för sig – under en gran… /Piaf
Under en gran
Piaf, Delfi, Femma
Ännu en söndag med regn och blåst
Än så länge håller den märkliga sviten av regniga söndagar… Övriga dagar i veckan kan vädret självklart variera, men att söndagen blir regnig (och blåsig) slår ju inte fel den här våren…
Så vi tar en söndag inne idag (i alla fall fram till i eftermiddag, då det ska sluta regna, enlig SMHI), och ser tillbaka på den gångna veckan.
I måndags var Femma och jag på kurs på Kopparhult; sök, dubbelmarkeringar och dirigeringar stod på programmet och det var nyttig träning, alltihop! Otroligt nog sprang Femma ännu en gång in i ett trådstaket, även denna gång när hon hade dummy i munnen, men hon verkade komma över det bra mycket bättre än när det hände för ett år sedan. Märkligt ändå, att just hon av alla hundar i gruppen skulle göra det!? Hon som redan haft en ordentlig dust med ett trådstaket, och samtliga hundar sprang ju genom samma stängsel minst två gånger… Jag fattar nada. Men som sagt, hon hanterade det bra, och apporterade strax därefter som ingenting och gick även under trådstaketet igen som ingenting. Puh!
I tisdags fyllde Piaf år, men det blev inte så mycket firande, vi brukar inte köra med det – vi firar lite grann varje dag istället… Vi var hos mattefar på förmiddagen och på eftermiddagen var jag på den lokala biografen och såg Mia Skäringers hyllade show, No more fucks to give. Överskattade show, skulle det visa sig. Äsch, jag visste ju egentligen att jag har tröttnat på Mia. Jag lyssnade på hennes och Anna Mannheimers podd, men tröttnade på deras eviga ”vi har ju aldrig fått lov att skryta, nej gud nej, men nu när vi har chansen i vår egen podd ska vi ägna varenda minut åt just det” – och jag har följt henne på instagram och tröttnade på hennes ”jag vill vara ansiktet utåt för att alla ska älska sig själva p r e c i s som de är, men jag tar selfie efter selfie på mitt hårt sminkade fejs”. Inte har jag gillat något av hennes alteregon, heller. Så v a r f ö r fick jag för mig att lägga 220 spänn (!?) för att se den inspelade showen? Ja, vad ska jag säga. Jag blev nyfiken, efter alla otroliga hyllningar i media. Men hon sa inget särskilt vasst om #metoo, och var inte särdeles rolig, heller. Det som faktiskt imponerade på mig, däremot, var hennes fina sångröst! Wow! Hon framförde väl en 4-5 sånger med den äran, och det var min stora behållning av showen. Inte värt 220 spänn, men en tröst, i alla fall. Ni får ursäkta denna negativa utläggning, men jag blir irriterad när vissa artister tokhyllas – vad de än gör.
Onsdagen inleddes med promenad runt Kroksjön, sedan åkte vi till brukshundklubben och tränade lydnad med nyttig störning från ett helt gäng som tränade Rallylydnad. Piaf, Delfi och Femma fick vara med ute samtidigt och tränade växelvis. Jag skulle verkligen behöva börja träna i någon grupp, jag med, men det är ju så bekvämt att träna själv och åka vart man vill (eller träna hemma), när man vill – och kunna ställa in av vilken anledning man vill… Jaja.
Både torsdag och fredag blev det långpromenad och besök hos pappa. På fredagen passade jag även på att göra några ärenden som jag skjutit upp ett tag. Vädret lämnade en del att önska på dagen, och när jag åkte mot Kungälv föll det stora blöta snöflingor, jag växlade mellan radiokanalerna och a l l a pratade om Coronaviruset. Eller nej, inte helt sant: helt plötsligt slutade någon med det – för att istället påminna oss om att det just idag var fredagen den 13:e… Man får själv se till att hålla humöret uppe nu, alltså…!
På lördagen kom belöningen: strålande vackert väder hela dagen – man ville bara vara ute och det kändes som en välbehövlig paus från allt snack om virus. Vi inledde dagen med en promenad runt Kroksjön. Att gå den promenaden ända hemifrån ger 12000 steg, men då vill man knappt gå någon lång runda mer den dagen (perfekt, dock, när man bara kommer hinna en ordentlig runda). Sedan har vi möjlighet att ta bilen och gå på olika avstånd från sjön, och igår tog vi en variant som ger 8500 steg på morgonen, och en annan variant som ger knappt 6000 steg på kvällen – då ställer jag bilen så nära sjön som möjligt bara för att få själva rundan runt sjön. Jag älskar nämligen den rundan runt sjön. Den är inte bara vacker, utan man går verkligen över stock och sten, man får hoppa från sten till sten vid vattnet och klättra uppför och nerför några riktigt branta backar. Det känns i ben och rumpa när man går den rundan i god takt och jag behöver det! Att gå på breda skogsvägar är skönt, det med, ibland, och särskilt bra när man vill passa på att träna på något rallymoment eller dylikt. Men just nu är jag kär i Kroksjörundan…
Den här bilden tog jag tidigare i veckan i en av de brantaste backarna på promenaden, den är nästan lodrät – men det ser man verkligen inte på bilden…
Hemma från rundan blev det fika i solen, och sedan tog jag ut hemmets alla mattor, filtar och dynor och gav dem en omgång med mattpiskan och lät dem hänga ute hela dagen – så skönt att vädra ut en hel vinter! Medan jag dammsög och våttorkade golven fick hundarna ligga ute på tomten med varsitt märgben – och jodå, Femma fick också, men hon var som vanligt glupsk och klar långt före de andra…
Därefter lite pyssel med hemodlingen. I år ska jag begränsa min hemodling betydligt jämfört med förra året, och hittills har jag bara sått en jäkla massa basilika. Erfarenheten har visat att det är det som går åt mest, helt enkelt. Älskar pesto! Nu har de första små basilikagroddarna kommit upp i miniväxthuset och fick flytta över till små krukor. Två gamla orkidéer fick också nya, större krukor.
Efter städning och plantering blev det belöning: Hundträning! Hade funderat lite på att åka till klubben igen… Men valde bort den extra tidsåtgången – och bensinutgiften – och tränade på ”vår” fotbollsplan här hemma, istället. Den är så himla fin, och vi har den oftast helt för oss själva. Som vanligt tog vi en uppvärmningsrunda och då körde vi även lite spårpinne-let och ett par kluriga dubbelmarkeringar var till Delfi och Femma.
Lydnadsträningen var så himla rolig idag – det blir kanske roligare när solen skiner?? Men det var också för att det poppade upp gamla tips och knep som jag kört med förr och som kändes riktigt bra när vi nu testade. Jag har på sistone haft lite halv-kasst självförtroende vad gäller hundträning i allmänhet och lydnadsträning i synnerhet… men nu tar jag då och då fram ett mot-argument till min egen uppfattning, och det är att jag lyckades hyfsat med min allra första hund, trots att jag under de första tre-fyra åren inte var så kunnig i hur momenten skulle se ut. Men vi tränade glatt på ändå och när vi sedan började träna för tävling hade vi massor av små delar som satt som en smäck och som kunde plockas ut ur de långa kedjor vi hade tränat in, och sättas ihop till nya kedjor som blev till de riktiga momenten. Den träningen var väldigt rolig och fri och framför allt varierad! Lite av det skulle jag vilja hitta tillbaka till, och det känns som att vi är på gång. Femma och Delfi fick två ordentliga pass var, och Piaf fick ett pass med rallylydnad på slutet.
Den ljusa delen av dagen avslutades med den där sista rundan runt Kroksjön, och ljuset var magiskt.
Idag är det ingen vanlig dag…
… för det är Piaffa-tantens 12-årsdag! Underbara fina, kloka klippa i flocken, jag är lycklig för varje dag du är med oss och älskar att du är i så god form. Var med oss länge, länge!
Gilla mörkret… älska ljuset!
När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…
Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.
Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).
Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣
Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.
I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!
Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson
Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉
Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.
Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.
I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med. Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…
Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.
När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.
Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.
Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.
Så dags att komma nu
I december började man som vanligt vänta och längta. Efter snön. Men kom det någon, fick vi en vit jul? Icke sa Nicke. Januari kom och gick, inte det minsta sjökorn. Man började vänja sig vid mildväder och väldigt trevliga elräkningar. Februari månads stormar med horisontella regn hann jag dock inte vänja mig vid… och till slut kom den, vintern! Precis lagom mycket snö för att lysa upp, och lagom kyla för att hålla kvar snön – och för att äntligen kunna frosta av frysen.
Strax kom lusten att fotografera lite… och ta en groupie!
Några verktyg till…
Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…
Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!
Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà!
Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.
Vad heter den här stormen, nu då?
Det är lördag morgon, jag vaknar tidigt, eftersom jag i vanlig ordning somnade tidigt på soffan föregående kväll, och jag hör genast att det är blåsigt ute. Väldigt blåsigt. Suck, först var det Ciara, sedan var det Dennis – vad heter den här stormen, nu då? Och när jag öppnar fönstret för att vädra hör jag att det regnar också. Suck igen, det får bli ”hela kittet på”, dvs stövlar och regnställ, bara för att ta ut hundarna på den minimala morgonrastningen… Lyckligtvis blir hundarna också väldigt effektiva i det vädret, de struntar i att nosa och kolla vilka djur som varit här under natten och går istället straight to business. De springer om mig på vägen tillbaka och blir stoppade av grinden som blåst igen. Men matte skynda dig, då!
Vad då, jag har regnkläder, svarar jag…
Vi skyndar in och hundarna visar tydligt att de vill bli torkade, de väntar på sin tur och ställer sedan upp sig framför mig. Piaf är bäst på att vända sig runt, som för att visa att du missade visst ett ställe där! Sedan blir det frukost och vila i soffan, en uppskattad stund på dagen för oss alla fyra. Jag nätsurfar och tittar i smhi-appen, och konstaterar att det ska blåsa 10 sekundmeter idag. Och regna en del också. Perfekt städväder, med andra ord, tänker jag ironiskt.
Jag skickar en tanke till alla som längtar ut för att träna med hundarna och bara har helgerna att göra det på (så länge det är för mörkt på kvällarna under veckan). Så surt att det för tredje veckan i rad är regnigt och blåsigt just på helgen! Personligen ratar jag helst träning i sådant väder. Jag åker inte ens bil i sådant väder om jag slipper. Lite överdrivet, kan hända, så känner jag ändå att den tiden är förbi då jag riskerar liv och lem för lite hundträning. Tiderna är förbi då jag åker en timme på isiga motorvägar och står i snöstorm och tränar markeringar…
Men det är lätt för mig att säga! Jag kan ju träna under veckan. Igår fick jag feeling under promenaden igen, och gjorde en rolig liten övning som vi lärt oss på Kopparhult, nämligen en övning för att skilja på närsökssignal och sid-dirigering. Egentligen har Femma inte tränat tillräckligt på de olika delarna för att sätta ihop dem, men ibland vill man (jag) bara testa! Och eftersom man inte behöver vråla när det går fel, så är jag riktigt nöjd med hur det blev. Nog för att vi redan hade testat en gång innan jag filmade, och då gick det perfekt, men det här var nästan bättre… Närsök/sid-dirigering
Delfi och Piaf fick göra samma övning, men bara Piaf blev filmad. Där var svårigheten tydligen den omvända, men jag tycker det var bra gjort för henne som inte tränar särskilt mycket på exv. sid-dirigeringar annars.
Tidigare i veckan tränade vi som sagt spår och jag har börjat ”känna lite på” brukslydnaden – vad kan vi och vad behöver vi jobba på? En hel del, är svaret på båda frågorna!
Men idag tänker jag strejka igen. (Lite inomhusträning kan det ju bli, förstås.)
Hur kul på en skala?
Hur kul på en skala är det att spåra? Hur kul som helst! Det är lite synd att jag inte börjat med personspår tidigare, såklart, men jag har haft mina skäl. Som att inte blanda viltspår och personspår. Men mest rädsla att göra fel, om jag ska vara ärlig.
Idag gick jag två spår och liggtiden blev ca 2 timmar för flattarna och ca 2,5 för labben.
När Delfi hade gått sitt spår lät jag nämligen Piaf ta samma spår, och hon var så duktig! Supertanten! Hon har ju knappt spårat alls efter viltspårchampionatet – senast när jag lade ett viltspår åt henne hade hon inte lust alls, så det har inte blivit att jag ”frågat” igen. Men det här att hon kan få prova ett spår som jag ändå har lagt för någon av de andra hundarna, det är ju perfekt!
Det här ska vi göra fler gånger.
Delfi hade tagit samma spår före Piaf och hon lyckades också bra, tog det i sitt sköna tempo men missade en pinne.
Femma, däremot… hon drog som en gnu 🙄 men missade inget! 😅 Den hunden, va!? Jag hade fått tips om att pausa henne en stund när hon hittat en pinne, så vi tog gos-paus, helt enkelt…
Tidigare på dagen hade jag hittat en liten trädfri backe i skogen – där tränade vi lite roliga markeringar.
Lite för roliga för vissa…
Käckt med reservhundar som kan hoppa in för varandra 🙂
Förresten var det en träningskamrat som kommenterade Delfis fysik nyligen, typ ”man kan inte tro att hon är sju år”… Det var första gången det slog mig att Delfi inte är en ungdom längre – hon, min tokfia, hon har ju nyss mognat lite! 😳😆
Nåväl, det var tidigare på dagen, det. Efter spårningen på eftermiddagen tog vi en liten promenad till medan solen började gå ner – tre nöjda hundar!
Verktygslådan är full
Jag har en verktygslåda full med verktyg för de flesta av de olika aktiviteter jag vill utöva med mina hundar… Jag har hjärnan full av dem (tips och råd, egna erfarenheter etc.), jag har en hel bokhylla med dem (böcker), jag har en hel pärm full av dem (anteckningar från olika kurser). Men på grund av att det är så fullt har jag svårt att hitta det rätta verktyget när jag väl sätter igång – eller: jag försöker knappt ens att leta, för jag vet att jag inte hittar i den där överfulla verktygslådan ändå…! Alltså tar jag de verktyg som ligger närmast till hands – de som jag lagt på minnet – och struntar i de andra fina verktygen som bara ligger och väntar på att plockas fram och användas.
Ett lyxigt problem, får jag medge. Det är faktiskt bara att öppna lådan och börja botanisera…
I förra veckan lade jag äntligen spår åt Femma och Delfi, och lade även ut spårpinnar i spåren. Så skönt att slippa kladda med blod och klöv, och bara gå ett spår! Den första dagen fick de varsitt spår på ca 150 m i en mjuk båge, med två spårpinnar under spåret och ett lite roligare föremål i slutet. Alla föremål hittade de och de verkade älska att spåra, även utan någon viltdoft.
Dagen efter fick Femma ett spår på ca 300 m och Delfi ett på ca 400 m – båda spåren skulle likna bruksets appellklass-spår, dvs ett kantigt ”U”, även nu med två pinnar och ett föremål i slutet.
Det gick också strålande. Jag är särskilt nöjd med Delfis ganska lugna tempo, medan Femma… 🙄 hon nästan grävde sig fram i spåret! Jag som tänkte att hon kanske skulle vara mindre taggad i ett personspår… Men å andra sidan var ju liggtiden bara en timme istället för ett dygn, som hon varit van vid. Men kul ändå! Nu när vi äntligen igång!
Strejk pågår
När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.
Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.
Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.
Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.
Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.
Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?
Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.
my flatcoats 