Januari – och ingen vinter så långt ögat når.

I vanliga fall skulle jag kalla det en ”skitvinter” – jag älskar ju snöiga och kalla vintrar, pulsar gärna långa promenader i snön, njuter av att se skogen i vinterskrud och av att ha rena hundar med mig in i huset… Så är det nu inte i år, inte än i alla fall, och som så många andra tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan hoppa över vintern i år.

För visst är det trevligt att kunna gå ut och jaktträna hela vintern igenom, och kurssäsongen är redan igång igen, både för Delfi och Femma. (Mer om det längre ner.) Promenad-disciplinen sätts på prov, och den har definitivt blivit bättre tack vare det dåliga vädret. Det går liksom inte att ”strejka” sig förbi dåligt väder när det regnar och blåser dag efter annan… Dubbdäcken sitter på bilen och fräser asfalt helt i onödan… det känns väl sådär, men samtidigt njuter jag av sommarväglaget hela vintern igenom. Undrar om jag ska våga att byta till sommardäck redan i februari…? Man kanske rent av borde lära sig att byta däck själv!? Hmmm. En riktigt trevlig sak med en mild vinter är i alla fall elräkningen, som blev flera hundra kronor lägre än tidigare år för december månad, och jag räknar med minst samma effekt på januari-räkningen.

Januari inleddes som vanligt med ett besök på My Dog, och den viktigaste punkten på programmet var att få se polisens uppvisning.

Notera särskilt den lilla söta jaktcockern! Jag har blivit helt betuttad i dessa ljuvligt söta och roliga hundar som poppar upp överallt i retrievervärlden.

På tal om betuttad, så tittade jag till grannens katt när ägarna var på semester, och vi connectade verkligen, katten och jag. När jag fyllt på mat och bytt vattnet slog jag mig ner i soffan med en kudde i knät och hann knappt sätta mig innan katten hoppat upp och börjat spinna… och dregla. Efter första besöket googlade jag och fick reda på att katter dreglar när de mår riktigt bra. Så det fick ju bli många sådana gos-stunder. Men katter är allt lite hmm… annorlunda när de gosar: kramar in klorna i huden på en (därav kudden i knät, och så fick jag dra upp tröjan i halsen), dreglar som sagt, och har man riktig ”tur” får man några slick i ansiktet… med en jättesträv tunga!

Men vad gör det, för visst förstår jag att folk älskar kattdjuret. Jag skulle själv skaffa en katt omedelbums – särskilt efter den här bekantskapen – om det inte vore för att jag är så oerhört allergisk. Efter första besöket svullnade mina ögon igen så galet som de inte har gjort på flera år och det är ingen behaglig upplevelse. Men följande gånger var jag mer noga med att inte ha katten nära ögonen just och viftade hela tiden bort allt som kändes som lite päls i ansiktet – det klarade sig hyfsat med det. Lite rodnad och svullnad på de ställen där klorna kommit åt, det är en bagatell i sammanhanget. För åh, vilken mysig katt!

Hundarna skulle säkert uppskatta en katt… Men de får nog vara utan och nöja sig med vad matte kan erbjuda, såsom olika former av träning. Piaf är så gott som färdig med tricket ”PANG – du är död!”. Visst är hon övertygande, sötnosen. Nästa gång måste jag kolla om hon till och med sluter ögonen :-).

Jaktträningsmässigt har säsongen aldrig riktigt upphört i år. Det har blivit träning under och utanför promenaderna, ensam och i grupp – och på Kopparhult. Jag har ju tidigare provat ett antal olika tränare och kursformer, men när det gäller jaktträningen har jag landat i att jag trivs väldigt bra på Kopparhult och att deras tänk och träningsupplägg passar mig och mina hundar. I januari blev det ett par träningstillfällen för Delfi och fortsättning på dirigeringskursen för Femma.