Jag var hos tandläkaren, och för ovanlighetens skull hoppade man över steget med att först skicka mig till tandhygienisten. Anledningen var att jag vid det senaste besöket (för något år sedan) uttryckte missnöje med mina framtänder.

Det började i slutet av 1970-talet, med en sommarjacka som i ett trångt kapprum utanför en skolsal slängdes med oturlig kraft och i en olycklig vinkel, så att dragkedjan slog ut en liten bit av min tand. Många var turerna till folktandvården efter det, men så småningom hittades en bra lösning och de kommande 40 åren har biten fallit bort bara ett fåtal gånger. För varje gång har det gått lättare att fylla i tandhörnet igen, i takt med att tandtekniken förbättrats.

Under tiden såg jag dock också till att själv dels gnissla tänder så att framtänderna gick sönder i nederkanten, dels borsta framtänderna så hårt att jag förstörde emaljen på framsidan… ”bravo”! Den lilla hörnbiten fick sällskap av fler ifyllnader… Även detta har gått relativt lätt, men resultatet har varit varierat.

Effekten har blivit att jag skämts för mina framtänder. När andra har fantastiska tandrader intalar jag mig ibland att de nog inte kan vara riktiga. Många har ju ersatt fula tänder med snygga, satt in fasader etc. Men jo jag vet, en del har helt enkelt fantastiska tänder. Grattis!

Den senaste ifyllnaden gjordes av en duktig tandläkare i Luxemburg. Hörnbiten rök i och för sig redan någon månad efter det första försöket, men andra gången gick det så bra att den sitter kvar än idag, vilket tandläkaren jag var hos igår verkade mäkta imponerad av.

Denna tandläkare var också oerhört trevlig och tog sig tid att förklara mina olika alternativ. Han var noga med att inte vare sig bagatellisera eller förstora mitt upplevda problem. Och i slutändan kom vi fram till en lösning som inte blev så dyr, och med den tur jag haft hittills blir den ändå långvarig – ta i trä. Snyggt blev det i alla fall och jag hymlade inte med att jag knappt ville sluta att beskåda tänderna nu…

En gammal lagning behövde också lagas och tack vare att patienten efter mig hade försovit sig, så hanns även det med. Nu bekräftades denna tandläkares skicklighet, och jag kommer aldrig någonsin att vilja gå till en annan tandläkare. När han lade bedövningssprutan, så kändes det nämligen… ingenting!

Jag har lidit av tandläkarskräck, och även om det har blivit mycket bättre, så är jag extremt medveten om allt tandläkaren och sköterskan gör – alla verktyg som används, hur mycket de låter, hur de vibrerar etc. Utöver att han lade bedövningssprutan som en smekning, så berättade den här tandläkaren även allt han skulle göra, vilket verktyg han skulle använda och hur det skulle kännas. Maj gadd, om alla tandläkare vore som han…! Då skulle ingen mer behöva lida av tandläkarskräck.