En granne har vid ett par tillfällen de senaste åren släppt ut ett gäng fasaner, och åtminstone några av dem har klarat sig undan rävar, bilar, jordbruksmaskiner m.m.

Det är riktigt mysigt att se och höra dem under promenaderna – för det mesta när man passerar just den gård där de egentligen hör hemma och där de har tillgång till mat.

Ibland får man se en höna med ett gäng småttingar omkring sig också. Det har man ju lärt sig nu, att kommer man med bilen och det står en höna mitt i vägen och vägrar flytta på sig, så är det för att hon antagligen har småttingar på båda sidor om vägen – det är bara att vackert vänta tills hon samlat ihop sin lilla barnaskara och passerat.

Självklart passar jag på att utnyttja de tillgängliga fåglarna också – som störning vid fotgående.

I gengäld är de självklart välkomna hem till mig och min fågelmatning – här har jag haft (o)regelbundna besök av minst en tupp under vintern – och nu även en höna. Rätt så välgödda!

Den enda gången jag blev lite sur var när min lilla stackare till rödavinbärsbuske på tomten blev länsad av två hungriga fasanhönor. Först fattade jag inte varför de plötsligt hängde i min trädgård och just runt den där busken… Men ett par dagar senare var hönorna borta – och det var även alla bären på busken.