Den finaste gåvan

är inte alltid det du får, utan det du får behålla.

Detta kloka budskap var inbakat i ett reklaminslag på radion, och det fastnade verkligen hos mig och kommer att följa mig ett tag framöver. Jag tänker på min pappa, och hur glad jag är att få spendera en jul till med honom. Det är sannerligen inget jag tar för givet, säfskilt inte efter den gångna hösten, och som jag ser det har vi fått minst två bonus-jular att fira tillsammans. Plus tiden däremellan, och därefter, såklart.

Jag tänker också på mina hundar, jag är tacksam att de hållit sig friska det senaste året. Man blir allt som oftast påmind om hur bräckligt – och alltid alltför kort – ett hundliv är. Det gäller att ta vara på den tid man får, både med älskade familjemedlemmar och med dito flockmedlemmar.

Träning blev det för mig och de fyrbenta både igår och idag. Jag fick klarsignal av markägaren och kunde gå ut och skjuta med apportkastaren, så jag fick till riktigt bra träning, framför allt för Femma som fick hämta de längsta skottapporterna. Utöver markeringarna fick båda hundarna ett dirigeringsupplägg som dock blev alldeles för svårt för Delfi, och jag kände den gamla välbekanta irritationen komma smygande i slutet av passet. När Femma fick samma upplägg gick allt bara så lätt, men jag har ju också grundat bättre med henne.

Idag gjorde vi i stället ett basic-upplägg, och det var precis ett sådant som är så bra för Delfi, lagom tråkigt med mycket transporter och raka skick till pinnar (eller koner får det ju bli nu när marken är frusen…). Lite mer action med stopp och dirigeringar på slutet – hon fick jobba på bra. Sedan fick Femma exakt samma upplägg, och för ett tag sedan hade jag tvekat att göra det med henne; hämta apporter vid pinnar, och ännu värre springa tillbaka till ett och samma ställe flera gånger, har inte riktigt varit Femmas melodi… Men jag har sett en attitydförändring, det är som att Femma börjar acceptera att de där tråk-övningarna, de ingår liksom i paketet. Man gör lite sånt, så kommer de roliga och mer jaktliga övningarna också. Hon är för härlig när hon kommer med sina apporter, hon älskar att få svansa runt med sin trofé, och jag låter henne ofta göra det. Hon är duktig, hon kan gärna få gotta sig i den känslan.

Igår var det den kortaste dagen på året! Dagen man ser fram emot hela hösten, för nu vänder det och går mot ljusare tider igen… Nog för att jag trivs ganska bra nu ändå. Jag hinner med två ordentliga promenader och träning om jag känner för det, och kan hälsa på pappa under de mörka timmarna på eftermiddagen.

Vaccinationsbevis bärgat

Mitt digitala vaccinationsbevis är nedladdat i mobilen. Så gott att vara bland dem som kan hämta ett sådant. (Både pappa och jag var rejält förkylda nyligen, men testade negativt för Covid19.)

Jag gillar verkligen idén med ett vaccinationsbevis, och faktum är att jag verkligen känt noll lust att gå på tillställningar (julmarknader etc.) som inte tillämpar krav på ett dylikt. De som inte vaccinerar sig må utöva sin frihet, men de begränsar samtidigt andras frihet.

Det är enligt min mening inte mer än rätt att vi som har vaccinerat oss kan gå på evenemang och veta att övriga som är där har vidtagit den basala åtgärden för att skydda sig och andra genom att vaccinera sig. Vill någon frivilligt begränsa sin egen frihet, offra sitt umgänge med familj och vänner m.m. för att hålla på sin rätt att bestämma över sin kropp (av politiska skäl, religiösa skäl, korkade skäl eller något annat…), må så vara – men stanna då hemma också.

Snart inträffar årets stora hundhändelse i Göteborg, MyDog, och jag överväger att gå – eftersom de kräver vaccinationsbevis. Det som jag precis hämtade.

You can lead a horse to water, but you can’t make it drink.

Femma fyra

Idag, den 18 december, fyller min lilla labbeflicka fyra år. FYRA år!? Jag vet att alla, ja varenda hundägare säger så här, och nu är det min tur: hur gick det här till? Min lilla bäääbis, nu är hon inte ens unghund längre, utan en hyfsat mogen labbedam. Dock en extra söt sådan, det säger väldigt många som vi träffar på ute på träningar och tävlingar. Söt och näpen liten kanonkula…

Träningsmässigt har hon tagit stora steg framåt under det gångna året, sedan hon fyllde tre år. Vi har varit på olika typer av jaktträningar och jag är verkligen glad att vi provat oss fram och hittat det som passar oss, det som passar Femma. Och valt bort resten. Valt det som pushar oss framåt, uppåt, valt bort det som trycker oss bakåt, neråt. Och hon har vuxit, vi har vuxit tillsammans.

Tävlat har vi gjort, med varierande resultat. Prov har vi gjort, med varierande resultat. Men jag är HUR nöjd som helst med att vi gjort dessa saker. Jag har äntligen en hund att gå på SGL-walkups med, som är något av det roligaste jag vet, och äntligen har jag fått föra en hund på b-prov i öppen klass och kunna njuta av det. Nervös? Javisst, men känslan av att gå ut på prov med en hund som Femma, den är rätt så oslagbar. Och ja, faktiskt även om det inte alltid blir det önskade resultatet.

Vi har legat lite lågt med träningen den gångna hösten, för att inte tala om den så gott som totala pausen under den snöiga första hälften av december. Men jag tror nog vi ska komma igång, och av det jag sett under de senaste dagarnas träning, så kommer vi kunna ha riktigt kul under det kommande året. Också!

Medan snön smälter

Hoppas alla snöhatare är nöjda nu? Allt det fluffiga, vita, vackra som vi fick njuta av de två första decemberveckorna smälter bort och fälten ligger redan mörka igen – ingen mer snö som lyser upp. Blä!

Jag tröstar mig med att jag alla fall njöt medan snön låg. Pulsade fram på långa rundor – och när Delfi fått nog (jag är fortfarande rädd att överanstränga hennes leder) tog jag med mig Femma ut på en extra runda, exempelvis runt Kroksjön.

Det hände till och med att jag tog en extra runda helt själv, för att jag aldrig fick nog.

Delfi fick sockor att ha på sig när den lösa snön bildade isklumpar under tassarna.

Sedan löste det sig utan sockor när snön blev lite blötare och vi dessutom fick ordentliga spår att gå i.

Men nu är det slut på det roliga; det blir ingen vit jul i år, heller.

Material girl

Det blir nog aldrig av, det där att jag gör mig av med alla pinaler och flyttar in i en liten husbil och lever det minimalistiska livet. Det har varit ett slags dröm ett tag nu, och jag tror nog att det skulle kunna kännas som en sorts befrielse att göra sig av med det allra mesta man äger och bara ha det som ryms i ett litet rum, läs: en husbil.

Nog för att jag bodde ganska litet i Luxemburg, men jag hade massor med prylar även där. Med god logistik trycktes de in i garderober och skåp, och de som förvisades till källaren blev jag ändå tvungen att göra mig av med, eftersom fukten i källaren fick dem att mögla. Det var några resväskor, mattor, skor och tavlor som den vägen fick vandra.

Men nu, nu har jag ett väl tilltaget hus för en person och två hundar. Jag kan bre ut mig, och jag brer ut mig. Allt får plats. Allt får vara med, inget behöver stå och mögla. Inget behöver någonsin rensas ut pga platsbrist. Det blir en del prylar.

Nu talar vi inte prydnader, utan verkligen (verkligen!) saker som är bra att ha. Hundprylar, framför allt, och kläder för alla väder – och ombyte för desamma…

Samtidigt går jag aldrig ut på stan och spontanshoppar. Däremot nätshoppas det ju, och jag måste säga att jag verkligen gillar den moderna shoppingen. Att algoritmerna gissar sig till vad jag vill ha, och när jag ser något jag verkligen gillar klickar jag in och kikar närmare. Köper aldrig – eller sällan – genast, men nu vet algoritmerna att de gissat rätt och de kommer inte att låta mig glömma den där varan som jag valt att klicka in på. Nu kommer den nämligen att poppa upp titt som tätt tills jag antingen köper eller säger till: enough! Jag vill inte ha den – det är inte relevant längre! Och sedan dyker den inte upp mer.

Men om jag fortfarande vill ha, så kanske det blir köp, och för det mesta blir det väl genomtänkta köp, och jag slår till på sådant som jag verkligen, verkligen vill ha. Som ulltröjan häromsistens – jag älskar den! Den är varm, den är praktisk, den är snygg och den gör mig glad. Och varm.

Funktionskläder, finns det något bättre? Bra plagg som håller mig torr och varm på vintern, eller som skyddar mig mot sol och insekter på sommaren. Snygga funktionsplagg, där har ni min svaga punkt.

Utöver ollen blev det nyligen ett nytt underställ i merinoull, en (till) tröja i merinoull och en mössa i samma material. Allt absolut nödvändigt, såklart. Liksom ett par nya Icebugs (har slitit ut mina gamla) – och äntligen ett par gummistövlar från Aigle efter att ha provat mig igenom de flesta andra märken på den svenska marknaden – har inte varit nöjd med några så som jag alltid var nöjd med mina Aigle i Luxemburg.

Så ja, det är väl bara att erkänna att man är en simpel materialist. För jag hade alldeles tillräckligt med tröjor redan innan, absolut. Men samtidigt: tänk på alla andra tröjor som jag avstått! Kan man inte få köpa sig en liten tröja ändå? Eller tre.

För att inte snacka om hundprylarna… alla som man inte kan vara utan. Det är så mycket man ”behöver” för att kunna träna hund, eller hur? Ibland tänker jag att om jag slutade träna hund, och bara hade hund, på det sätt som många har hund, då skulle jag kunna bo i den där husbilen. Jag skulle inte behöva alla dummies och bollar, skålar och hinkar, dummykastare och skott, konor och kongar, spårselar och linor osv.

Samtidigt älskar jag ju att ha de där plaggen och prylarna, jag vill inte vara utan dem. Jag vill träna hund, och jag vill ha allt som behövs. (Allt…)

Nyp mig!

Då och då känner jag att jag måste nypa mig i armen för att förstå att det är sant, att jag faktiskt får lov att bo så här…

I ett rymligt hus ute på landet, med precis lagom avstånd till grannarna, vacker natur åt alla håll, tyst och skönt, ren luft osv. osv.

Nog för att man funderar lite på elpriser nu när det blivit extra kallt, men jag är också väldigt nöjd med att jag i början av året bytte ut den gamla frånluftvärmepumpen mot en sprillans ny.

Nog för att jag muttrade över utgiften då, såklart, men eftersom något gick fel vid installationen, och den nya pumpen under några veckor stod och pumpade ut mycket mer värme än jag ville ha i huset… så är jag väldigt glad nu att det hände då, och inte nu, när elpriserna är som högst. Nu stöd-eldar jag med veden jag köpte av en granne, och vet att jag har en hyfsat energieffektiv uppvärmning av huset.

Jag njuter av kalla promenader, och att komma in i ett väl uppvärmt hus (med den gamla pumpen var det lite si och så med det).

För några år sedan, i Luxemburg, berättade jag för en kollega att jag planerade att köpa mig ett stort hus för att senare byta ner mig. Ha! sa kollegan. Du kommer att kära ner dig i ditt hus och kommer inte alls att vilja sälja det. Jag var skeptisk – bli kär i ett hus?? Men fick hon rätt? Oja. Jag älskar verkligen mitt hus på landet!

Morgongympa med Sofia

Egentligen tycker jag att jag får tillräcklig gympa på mina promenader över stock och sten och genom gräsklippning, lövröjning, snöskottning etc. Men plötsligt fick jag lust att följa ett pass av morgongympa med Sofia på TV. Jag tyckte det var bra! Lagom ansträngande, lagom varierande, lagom långt. Hundarna tyckte det var lite för lite action…

Älskade, vackra snö

Nog för att snön ställde till det en hel del för mig i helgen (se föregående inlägg), men när snön yrde igår morse jublade jag: här skulle skottas! Jag älskar fortfarande snö och jag älskar skottning, jag gör verkligen det. Jag älskar känslan av att ha en kropp som klarar av att skyffla och lyfta.

Ringde sedan och avbokade två tider jag hade samma förmiddag – även om jag har dubbdäck nu, så avstår jag helst att ge mig ut när det dessutom varnas för det.

Sedan var det bara att gå ut och njuta!

Det blev två härliga promenader och ännu en skottning när det hade slutat snöa.

Visst gör sig julpyntet så mycket bättre i snö! Faktum är att jag bara natten innan hade övervägt att strunta i julpyntet inomhus i år, men nu åkte allt fram: alla röda dukar, tomtar, halmbonader osv…

Hundarna hjälpte inte till…