Milen. Milen!

När jag hade kommit igång med att lufsa/jogga/springa så smått i vintras hade jag ett väldigt avlägset mål i bakhuvudet, och det var att kunna fortsätta att springa såpass att jag en dag skulle kunna springa tio kilometer. Då är man en löpare. Fem kilometer är en riktig löprunda och helt okej, till och med bra. Men om jag skulle komma upp i att springa milen, då skulle jag verkligen bli väldigt, väldigt nöjd. Det kändes inte så där jättetroligt att jag skulle komma dit, inte ens i våras när jag kommit upp i fem kilometers löpning utan avbrott. Tio kilometer kändes fortfarande vääääldigt avlägset.

Det var först när jag hade klarat 7,5-kilometersloppet i juli och började klättra uppåt därifrån, som jag kände vittringen av milen. Det skulle nog kanske gå ändå. Någonstans i den vevan träffade jag på en granne som frågade om jag satsade på Göteborgsvarvet, och jag slog ifrån mig och menade att jag snarare satsar på att komma upp i milen till nästa år…

Jag har på sistone tänkt att när jag kommer upp i milen, så ska jag dela med mig av min resa dit. Det har ju inte gått så särskilt fort, men däremot relativt smärtfritt, och jag tänker att det varit bra att jag inte haft bråttom, utan sprungit när det känts rätt i huvud och kropp.

Och idag hände det – jag kom faktiskt upp i 10 kilometer, och det utan att ”dö” vare sig under löpningen eller efteråt. Dessutom fick jag, precis innan vändpunkten vid 5 km, springa uppför sträckans jobbigaste backe, men då fick jag också inleda tillbakavägen med en riktigt skön nedförsbacke… Efter att ha sprungit 10 km gick jag ner till sjön och simmade lite också, det var bara så skönt, och ja, jag kände mig riktigt, riktigt nöjd.

Dåså, då ska jag beskriva hur jag tog mig hit. Jag har ju berättat lite här och där i bloggen under resans gång, men tänkte samla det hela här i ett inlägg.

Det började egentligen med att jag trappade upp de dagliga hundpromenaderna, och hade som målsättning att komma upp i 15000 steg om dagen, eller i alla fall att snitta 15000 steg/dag varje vecka och/eller månad. Ofta gick jag i terräng med mycket benlyft över stock och sten.

Så kom den första snön redan i början av december förra året, och jag såg till att gå där det inte var skottat, och kände hur benmusklerna fick jobba, och jag fick även lite flås (kondisen var inte på topp, det visste jag), särskilt i de långa backarna. Det var skönt, kände jag, och saknade det där lilla extra när snön sedan försvann. Det var då jag kom på den galna idén att börja springa lite istället, som kompensation. Sagt och gjort!

Jag fortsatte att gå sträckan med de långa backarna, och nöjde mig med att springa fram till nästa backe, sedan var det fullt tillåtet att gå uppför backen, för att sedan springa en sträcka igen. I början sprang jag bara ca. tre minuter i sträck, men kunde ganska snart utöka till 5-7-10 minuter, 8ch när jag kunde springa 15 minuter i sträck kände jag mig jäkligt duktig!

Under de här löparpromenaderna hade jag fortfarande mina vanliga hundpromenadkläder, dvs. bl.a. tunga vandrarkängor, på mig. Dessutom sprang jag aldrig förrän jag kom upp till skogen, så att inte grannarna skulle se att jag höll med sådana här galenskaper. Förresten hade ju jag bestämt mig för att inte börja löpträna…

Det dröjde inte länge innan jag kände av de positiva effekterna. Kroppen mådde bra, hela jag mådde bra av att springa. Jag hade bestämt mig för att ta det försiktigt, inte springa när jag kände mig sliten, eller när det var halt och snöigt ute, men oftast fick jag ihop tre pass per vecka – och när snön och isen kom tillbaka längtade jag efter att få springa igen. Det hände att jag vaknade på morgonen och log vid tanken på att det var dags att springa den dagen…! Hur sjukt!?

Fortfarande sprang jag bara vissa sträckor under promenaderna, men springsträckorna blev hela tiden längre och längre, jag klockade dem noga och utmanade mig att förlänga såväl de enskilda springsträckorna som den totala springtiden.

När våren kom och jag för första gången sprang i riktiga löparskor förlängdes också springsträckan rejält och jag kände att jag nu faktiskt kunde säga att jag gav mig ut på riktiga löprundor. Jag slutade också smyga med mitt springande; jag sprang numera inte bara till och från skogen, utan hela löprundor längs bilvägarna.

Anledningen till att jag började springa längs bilvägarna istället var att jag nu kunde springa drygt fem kilometer – en dryg halvtimme – i sträck, men det kändes lite för slitigt för kroppen att göra det på den sträcka som inkluderade de långa uppförsbackarna. De hade varit perfekta som vilosträckor tidigare, men bl.a. mina knän sa nej tack till att springa uppför dem. Bilvägarna bjöd bara på kortare backar, klart skonsammare.

I maj sprang jag mitt första lopp, online, på fem kilometer. Väldigt kul, märkte jag, och satte genast som mål att vara med även i påföljande lopp två månader senare, men då ville jag springa 7,5 kilometer. Så blev det också – och målet blev nu att komma upp i den där milen, vilket fortfarande kändes väldigt avlägset, därav mitt svar till grannen, att det målet skulle jag nog i bästa fall nå nästa år.

Men 7,5 km blev snart 8,5 km, därefter 9 km, som inte ens kändes sådär jättejobbigt (med rätt nedvarvning efteråt) och idag kände jag verkligen för att prova att springa de där 10 kilometrarna, inklusive den långa backen på mitten. Och ja, det gick ju bra! Visst hade jag något tillfälle – det har jag någon gång under de flesta av mina rundor – då jag tänkte tanken att ”nä, nu är det väl ändå lite väl jobbigt, ska jag inte unna mig att gå lite för en gångs skull, det vore ju inte så farligt om det nu händer någon enda gång”, men jag valde som vanligt att fortsätta springa.

Så det blev en mil idag, i alla fall. Jag har sprungit milen. Milen!

14/1 3:20 + 3 + 3 + 2:40 = 12

16/1 4 + 3:05 + 3:40 + 3:15 = 14

18/1  4:05 + 3:05 + 4:30 + 2:35 + 2:15  =16,5

20/1  4:15 + 4;35 + 4:10 + 2:40 + 2:55 = 18,5

22/1  4:20 + 3:15 + 4:50 + 3:35 + 4 = 20

24/1  4:40 + 3:25 + 5:40!!! + 3:20 + 3:55 = 21

26/1  4:40 + 3:35 + 5:40 + 3:20 + 4:15 – 21,5

28/1  4:50 + 3:35 + 6!! + 3:45 + 4:20 = 22,5

31/1  5 + 3:45 + 6:10 + 3:50 + 4:40 = 23,5

5/2  5 + 3:55 + 6:30 + 3:40 + 5:25 = 24,5

7/2  5 + 4:35 + 6:50 + 3:50 + 5:45 = 26!!

9/2  5 + 5:05 + 6:20 + 3:50 + 4 + 2:45 =27

11/2  5:30 + 5:05 + 6:50 + 9:20!! +1+ 0:15 = 28

16/2  5:30 + 5:05 + 7 + 10:25!!!! +1 = 29

18/2  6:30 + 5:30 + 7:35 + 10:25 = 30!!!!

25/2  6:30 + 5:35 + 8 + 9:55 = 30

27/2  7:30 + 15!!!!!!! + 8:30 = 31

1/3  15:30 + 10 + 5:30 = 31

3/3  7:30 + 15 + 10 = 32,5

7/3  7:30 + 15 + 10 = 32,5

9/3  7:30 + 15 + 10 = 32,5

11/3  7:30 + 15 + 10 = 32,5

14/3  7:30+ 26:30!!!!! = 34 (Joggingskor!)

16/3  10:20 + 15 + 8:40 = 34 (med kängor!)

18/3  35!!!!!!!!!!!

21/3  35 min. 5,4 km

23/3  34 min. 5,4 km

25/3 5,4 km  34,23   6,22/km

28/3 5,4 km 33,6   6,15/km

30/3 5,4 km  32,25  6,01/km

2/4  5,4 km 32,20  5,59/km

5/4  8:35 + 14:45 + 13:20 = 36,5 (kängor)

8/4 8:50 + 14:30 + 13:50 =  37 (kängor)

11/4  5,4 km 32,03  5,56/km

13/4  5,4 km

15/4 5,4 km

17/4 5,4 km 32,53  6,06/km

19/4  5,4 km 32,07 5,56/km (15 grader + sol!)

Nya dojjor! =>

22/4 5,4 km 

26/4  5,5 km  32 min   5,49/km

28/4  5,6 km  34,5 min   6,09/km

1/5     5,7 km                    6,11/km

3/5     5,8 km 

6/5     6,2 km     35 min   5,52/km

8/5     Race1: 5 km   30 min    6/km

13/5    6 km utan tidspress

16/5    6 km     -”-

18/5    6 km     37 min   6,09/km

20/5     6 km    36,5 min    6,05/km

23/5     6,1 km    35 min     5:49/km

25/5     6,3 km    37 min     5:58/km

27/5     6,4 km    38 min     5:56/km

30/5     6,5 km    38,13 min   5:52/km.

1/6       6,6 km    41,30    6:17/km (medvetet lågt tempo)

3/6       6,8 km Tinnsjöv. Gick uppför.

8/6      löparskola!! Frekvens, armar, höga ben

9/6      löparskola, pass 3: 4,5 km TRAIL runt Kroksjön

13/6  7,5 km inkl uppv+nedv. 47 min 6:20/km

15/6     löparskola: intervaller, olika farter, teknik

17/6     löparskola  pass 5: intervaller på grus

20/6     7,5 km inkl uppv. 46,5 min 6:13/km

Nya trail-dojjor!

22/6     löparskola: intervaller/trail

24/6    Trail Kroksjön 4,75 km
Ont i hö knä 😦

29/6   Löparskola: intervaller, fart, backe, teknik, glassavslutning!

2/7   7,5 km   48:15   6, 26/km

4/7   Intervaller på fotb.plan 4 km

6/7   7,5 km

9/7   Race 1! 7,5 km 43:56   5:51/km!!

11/7  8,4! Km runt Kroksjön, men gick uppvärmning och nedvarvning

X/7  7,6 km

X/7  7,8

28/7   8 km   6:55/km ca 55:20 min

2/8  8 km  6:14/km  50 min

9/8  8,5 km 6:18/km  53:43 min

21/8   9 km  6:16/km 56:20 min

25/8  10 km!!!! 6:16/km  1:02:48 tim

Håkan Hellström 2022

När jag bodde utomlands var det kanske inte konstigt att jag missade en del av det svenska kulturlivet, och en del av det som jag verkligen missade totalt var Håkan Hellström. När jag hörde hans namn då och då trodde jag länge de pratade om Staffan ”Lilla fågel blå” Hellstrand… Den låten gillade jag, så det var ju roligt att han fått ett sådant uppsving i sin karriär…

Men så fick jag se en av Håkans Ullevi-konserter på tv, jag tror det var när jag var hemma ett par veckor på hösten 2014, inför Sverige-flytten sex månader senare.

Jag gick på en hel del konserter i Luxemburg och grannländerna. Muse, Prince, George Michael, Robyn, BB King m.fl. Några konserter har det även blivit i Sverige och andra länder: Madonna, U2, Bruce Springsteen, Coldplay m.fl. Av alla konserter jag varit på är det bara en handfull som verkligen hade den där extra gnistan av kontakt mellan artist och publik. Och faktiskt bara en som var ännu ett snäpp över den nivån, och det var den franska artisten Pascal Obispo som lindade sin publik runt sitt lillfinger under ”Fan”-turnén. När han kom tillbaka ett par år senare var det inte alls samma sak, gnistan var borta och det blev minsann inga lillfingerlindningar längre.

När jag såg den där Håkan-konserten på tv stod det väldigt klart att där, där fanns gnista med extra allt; där skulle man ha varit. Ändå dröjde det till 2017 innan jag såg till att vara där, och mycket riktigt var det en fantastisk konsertupplevelse. Däremot hade jag tidigare den sommaren varit på en av de konserter som platsar bland det där fåtalet med den extra gnistan (Coldplay) och då hamnade Håkan-konserten lite i skuggan av den. Men inte mindre än att den gav mersmak!

Årets Håkan-konserter på Ullevi – fyra till antalet! – skulle egentligen ha hållits 2020, men av skäl vi alla känner till fick de skjutas upp fram till nu. Jag hade inte köpt biljetter då, utan slog till nu när det närmade sig. Det gick förvånansvärt lätt att få en biljett, men i slutändan blev Ullevi i alla fall så gott som fullsatt.

Det blev en riktigt fin kväll och konsert igen – inte den känslan som förra gången, men inte heller långt ifrån. Och en riktigt trevlig överraskning när Håkan hade bjudit in sin polare Daniel Lemma.

Jag såg och hörde Daniel Lemma på Nefertiti i december 2016, där han berättade en liten rolig historia: Håkan hade ju som vanligt fyllt Ullevi två gånger om den gångna sommaren, så när det stod klart att Daniel skulle spela på Nefertiti (en jazzklubb i Göteborg) tre kvällar i rad hade han inte kunnat låta bli att ge Håkan en gliring för att han – Daniel – minsann skulle hålla tre spelningar i rad, mot Håkans två… Detta blir en så mycket roligare historia när man vet att detta är två ytterst ödmjuka killar. Och därför bara älskade jag att Håkan hade bjudit in Daniel att sjunga med honom på Ullevi!

Håkan pratade mycket om hopp och att aldrig ge upp, och visst hade han sin publik i handen även nu, även om han nog fick anstränga sig lite mer nu än för fem år sedan. Fascinerande ändå, att han fortfarande har en skara väldigt unga fans som inte ens var födda när han slog igenom år 2000. Men han verkar tilltala alla åldrar, inklusive medelåldern (peka på mig själv).

Lite träning, lite jakt

De senaste veckorna har det blivit mindre träning än vanligt, då Femma (och även Delfi) löpt och för första gången visat sig påverkad av löpet. Lika bra alltså att lägga ner helt. Själv har jag inte heller haft jättestor lust att träna, men där är också frågan vad som är hönan resp. ägget. Dessutom har det ju varit bra badväder istället. Vi har utökat våra simturer ytterligare, där även Delfi hänger med. Vi simmar långt och länge (men aldrig längre än 30-50 meter från sjökanten).

Alldeles i början av Femmas löp var vi i alla fall iväg på lite organiserad träning, och ”råkade” fastna på bild, vilket inte är så ofta, och Jessica som tog de fina bilderna hade inget emot att jag lånade dem, så här är de:

Om det nu blivit mindre träning än vanligt, så har det definitivt blivit mer jakt än vanligt – vi kommer ju nästan aldrig iväg på sådant, och jag tycker inte/väldigt sällan att det är värt pengarna och resan för en dags träningsjakt som man inte kan veta hur den blir. Men plötsligt dök tillfället upp där jag blev tillfrågad att följa med ut på duv-/gåsjakt, och självklart tackade jag ja. Jag har ju sett Femma på jakt tidigare och vet att hon sköter sig fint. Delfi var också medbjuden, men jag tog inte med henne då jag inte vill riskera att hon stökar till sin tass igen, plus att jag är mycket lugnare om hon inte är med och sitter och piper.

Det började med att det skulle vara två, kanske tre jägare med på denna lilla jakt, men i slutändan var det sex-sju stycken som var med, och jag var ensam apportör med Femma.

Det blev i alla fall en väldigt trivsam liten jakt, där vi satt på pass två-tre timmar, och det sköts totalt ca 10 fåglar; några duvor och två gäss, varav en riktig bamsing till kanadagås. När Femma hittade den blev hon alldeles ”nämen den här kommer jag ju inte att kunna bära, no way, matte, kom hit och titta själv, den är ju gigantisk!” Men jag gick lite närmare och uppmuntrade henne att i alla fall försöka, och då hittade hon ett grepp om nacken på fågeln som funkade och hon kom väldigt stolt bärandes på den… viftandes på hela den lilla labbekroppen. Guldstjärna!

Det var hur som helst en fantastiskt fin sommarkväll, och alla verkade nöjda med upplägget, så det blir troligtvis en repris snart igen – och Femma och jag får vara med då med, vilket tyder på att vi inte gjorde bort oss.

Ingen annanstans på jorden

Det här kan nog ha varit den bästa sommaren jag upplevt här i Ranneberg (sjunde sommaren jag bor här!). Ganska typiskt svenskt sommarväder, fast åt det bättre hållet, med värme och sol uppblandat med dagar av svalare väder, regn och vind. Allt och alla har fått sitt – jag tror att till och med bönderna är nöjda?

Just nu, i mitten av augusti, kramar vi ur det göttigaste av sommaren, då vi fått några riktigt fina högsommardagar med 25 grader och klarblå himmel, knappt en bris, ens. Hundarna och jag går en ordentlig promenad på morgonen, sedan motionerar vi med simning i vår sjö. Jag har förlängt våra simturer ordentligt och det ger oss nog bra muskelträning.

Jag har slarvat med löpningen, det blir bara ett pass i veckan, men jag har i alla fall klättrat en liten bit upp mot milen, står på 8,5 km nu, men då är jag också riktigt trött efteråt. Däremot blir det ju en del annat – inte minst att bärga in all ved. Det blev cirka 200 kassar till slut; men nu har jag bärgat in 4,5 kubikmeter ved.

Och bärplock blev det en hel del… Nu har jag 14 liter styckfrysta vildhallon i frysen, och så fick jag den goda idén av en granne att göra hallonlikör, så utöver de miniflaskor jag hade stående sedan flera år tillbaka, åkte jag och köpte mig ett helrör Absolut vodka och satte likör… Sedan kom jag på att det nog egentligen hade varit godare med hallonsnaps – samma sak, fast utan socker – och då fick jag åka och köpa ett helrör till. ”Storkund” på Systemet den veckan…

Blåbären var däremot lite av en besvikelse i år. De blev aldrig riktigt riktigt söta och goda, det var inte mer än någon buske här och där som mognade ordentligt. Undrar varför. De flesta blåbären förblev små och ganska smaklösa, men-men, jag fick plockat några liter ändå, från de rätta buskarna. Jag kommer förresten aldrig att använda en sådan där räfsa för att plocka mina bär – jag vill känna dem i handen, känna hur lätt de lossnar, eftersom det säger hur mogna de är. Men visst, vill man bara ha något blått att stoppa i munnen, så…

Hos pappa råkade jag titta till rödvinbärsbuskarna just som deras bär hade mognat klart – de hade börjat ramla av buskarna om jag hade väntat bara ett par dagar till, så det var oemotståndligt att plocka dem, och de passar riktigt bra in i mitt nya snacks (tipstack till syrran!) som består av en blandning av frysta bär.

Mina sockerärtor gav en sista stor skörd och salladskrukorna – de som klarade sig från insektsangrepp – har fortsatt att ge skörd. Sedan kom grannen, han som odlar riktigt seriöst med växthus och allt, och lämnade några gurkor från egen odling… gudars, så goda!

När vi gick upp i morse var det bara 11 grader ute, så jag valde att sitta inomhus denna morgon. Men nu börjar det värma på, och det är dags att gå ut till ännu en underbar sommardag. Det blir säkert ett par lååånga simturer även idag. Delfi har förresten haft en hälta denna sommar, som hon tagit sig ur med hjälp av rimadyl, vila och långsam upptrappning igen. Hältan fick hon av att hon studsade runt här i trädgården, det kan ha varit under lek med Femma som hon trampade fel, på samma gamla ben som alltid… Det påminner verkligen om min egen högervrist (på henne är det också höger!): när jag trampar fel, så nog sjutton är det med den foten. Så verkar det vara för Delfi också, och hon är ju hmmm lite studsig av sig, så… Men nu har vi tagit oss igenom den här hältan också, jag är väldigt glad för det, för nu kan hon följa med på allt vi gör igen, även om jag fortfarande undviker de allra längsta promenaderna.

Det börjar som sagt bli dags för den där morgonpromenaden nu, och jag ska se till att njuta av de här sommardagarna. Vi har haft ovanligt lite folk vid våra badklippor den här sommaren; de kom ju i karavaner särskilt pandemisommaren 2020, men även somrarna innan och efter har det varit betydligt mer folk än i år. De har kanske åkt till Thailand eller Spanien? Desto bättre! De senaste dagarna har jag gått här och tänkt att det finns verkligen ingen annanstans, inte på hela jorden, som jag hellre vill vara på nu, än här. Vilken lyx.

Plock-år i år

När regnet fullkomligt öser ner – och tydligen ska fortsätta med det större delen av dagen – kan man trösta sig med att det i alla fall är bra för svampen. Den som har fått värme och bara väntat på att få regn också. Nu kommer de nog att poppa upp som… svampar ur jorden. En del gula kantareller har redan kommit upp och jag har hittat grannarna i dikeskanterna plockandes de små godingarna. Men det är inte de gula kantarellerna jag väntar på i år.

Något annat vi har i massor i dikeskanterna i år är skogshallon. Jag har aldrig sett så mycket av dem här i Ranneberg, och på helt nya ställen också. Både grannarna och jag passar på och plockar; det finns för oss alla.

Mina smultronplantor har kommit igång ordentligt nu, och ger någon liten näve med bär om dagen. Sniglarna hinner inte fram innan jag skördar…

Salladssäsongen börjar gå mot sitt slut, och skörden blev god, även om jag gärna hade fortsatt skörda resten av sommaren. Några av salladskrukorna är inte helt uträknade – där kan det nog bli minst en skörd till -, men minst ett par av dem har jag tömt helt, då de angreps av mask. Tvi vale för att se gröna maskar sticka ut från mina salladsblad!

Det jag verkligen kan skörda mest av just nu är mina sockerärtor. Jag har sagt det förut, men de är verkligen roliga att odla, nästan från första början, eller i alla fall så snart de börjar klänga sig uppför vad de nu fått att klänga sig fast i. Sedan kommer de fina blommorna, de ser lite ut som luktärter, och efter blommorna kommer ärtskidorna. I år har dessa växter klarat sig från ohyra – ta i trä! – och jag skördar en 10-20 skidor om dagen sedan ett par dagar tillbaka. Och många på utväxt. Och nya blommor.

Blommor är också på g i några av mina krukor. Bara blommor, utan någon som helst nytta alls. Lite sådant vill man ju ha också.

Bakom huset har jordärtskocksplantorna växt sig över två meter höga, och nu kan jag inte binda upp dem mer, men jag hoppas det räcker så att de kan blomma på den höjden, och inte kräver tre meter, som jag har läst att de kan bli. Annars går det visst bra ändå, det är under marken det förhoppningsvis händer grejor… De ska ju ge bra skörd så länge de har plats att växa under jorden. Jag har sett bilder på plastkrukor som spräckts av växande jordärtskocka – det var därför jag valde att inte odla dem i kruka…

I skogen börjar det bli dags för blåbären. Eller: Jag har redan börjat plocka, men det är egentligen onödigt att börja innan alla är mogna – det blir mer jobb för mindre skörd. Förra året plockade jag inga blåbär alls, eftersom jag hade frysen full (och dessutom bytte till en mindre frys), men nu har jag använt en hel del blåbär till smoothies m.m. så i år är det dags igen. Själva plockandet är väl inget jag jublar över, men med en god podd att lyssna på, så går det an. De är goda att äta, i alla fall.

Även lingonförrådet behöver fyllas på i år, om det blir några. Men med dagens regn blir det säkert fart på dem med.

Smultronställe

Ett av mina käraste barndomsminnen – om inte det käraste, när jag nu tänkte efter… – är från huset i Floda, med den stora trädgården, med alla fruktträden och -buskarna. Vi hade päron, äpplen, hallon, rabarber, svarta och röda vinbär, bigarråer, plommon (Victoria, de godaste!)… och vi hade smultron.

Pappa tog hand om de svarta vinbären – oj, vad det plockades, i 10-litershinkar fastsatta i ett bälte runt midjan. Och det gjordes svartvinbärssaft i mängder. De röda vinbären var mammas gebiet och jag minns inte riktigt vad som gjordes med dem, gelé och kakor, kanske? Jag var ändå inte så förtjust i de röda vinbären.

Rabarbersoppa och rabarberkräm blev det också mycket av på somrarna, men i övrigt stod träden mest där och ropade på någon att komma och lätta deras börda. Den någon var jag; jag hörsammade dem så gärna. Omogen frukt gillade jag, och det spelade väl ingen roll vad de vuxna sa om ont i magen (vilket inte stämde) och att man skulle vänta tills frukten mognat… Fanns frukten inom räckhåll för en liten unge så fick den nog skylla sig själv.

Som den lilla ögontjänare jag var (busig, men bara i smyg) passade jag på om morgonen: Alla sov, jag var vaken – perfekt. Jag smög ut i trädgården, barfota i det blöta gräset, och gjorde min runda runt träd och buskar.

Och jag minns alldeles särskilt smultronen; känslan av att smyga runt i trädgården och hitta de mogna smultronen på de små plantorna. Någon gång fick jag för mig att trä dem på ett strå, det hade jag snappat upp någonstans, men det blev ju mest bara kladdigt. Nej, det bästa var att äta dem rakt av, bara. Snabbt och lätt.

Nu har jag mitt eget hus och min egen trädgård, och efter några års pysslande med försådd av smultronfrön som ska stå i kylskåp för att ta sig, fixande med smultronland och utplantering, så har jag mitt eget smultronställe att kolla av, precis när jag vill. Nu sparar jag dock ihop smultronen tills de räcker till en smoothie, även om ett och annat även måste ätas rakt av, bara för den rätta känslan.

Jag har mitt smultronställe på fler sätt. Det är otroligt lätt att bli hemmablind, men nu på sommaren, när jag ser bilder från packade solstränder så blir jag påmind om hur fruktansvärt glad jag är över att kunna ta hundarna och gå 10 minuter hemifrån – det klarar man även i 30-gradig värme – och gå ner till ”vår” sjö och bada. Helt ensamma för det mesta. Och vill jag vara extra säker på att få vara själv, så går vi 10 minuter till. Snacka om smultronställe.

En fastighetsmäklare hör av sig till mig då och då och undrar om jag vill flytta (ja, så säger han ju inte, men det är det han undrar), och jag har börjat säga att om han hittar mig ett mindre hus än det här, med det här läget som jag har nu, så absolut! Och han skickar mig det ena förslaget efter det andra. Det är hus i tätbebyggelse (nej tack), det är ruckel, förlåt, jag menar ”charmiga hus som behöver lite kärlek” (nej tack), det är hus vid stora, vältrafikerade vägar (nej tack!)…

Det ska väl sägas att jag inte trodde att jag skulle bli kvar här i sju år (firade sju år som husägare i mitten av juni), men då hade jag inte heller upptäckt alla fördelar med huset än, stressade mest över allt som kan gå sönder i ett hus… och så är det ju, men fördelarna överväger helt klart.

Lite jobb är det också, om man vill. Jag har ju valt att fortsätta klippa gräset själv, utan robotklippare. Bra motion! Och idag fick jag ett riktigt rejält ”gym-pass” helt gratis, när jag körde, bar och staplade en ansenlig mängd ved (16-17 skottkärror = ca 65 kassar) som legat ute och torkat några veckor. Det kan vara så att jag köpt lite väl mycket ved i år, men den lär ju gå åt så småningom. Och många ”gym-pass” lär det bli.

Och ja, detta gjordes i 30-gradig värme, så gissa om det var skönt att efteråt kunna gå ner till sjön och ta ett dopp. Tror det blivit dags för ett dopp igen, faktiskt.

Summer Camp is over

Löparskolan jag gick kallades så: Summer Camp. Fyra veckor, fyra gemensamma löparpass och däremellan åtta online-pass med bl.a. intervall- och posturalträning. Jag är verkligen glad att jag anmälde mig, det var supertrevligt och jag fick med mig många bra tekniktips – som vi övade på under de gemensamma passen, med tränare som kollade och rättade. Mycket bra!

Jag gillade också att få tillfälle att kolla in de andra löparnas utrustning – jag fick tipset som ledde fram till mina nya trailskor, som jag är supernöjd med. Och lite annat som också står på min villhöver-lista nu…

Sista tillfället körde vi intervaller på tre olika stationer: uppförsbacke, teknik och hastighet. Som vanligt hade vi tur med vädret, vilket passade extra bra den här gången, då vi avslutade hela kursen med att gå – springa, menar jag! – ner och äta glass vid Bohus fästning.

Nu är frågan om jag ska anmäla till höstkursen också. Det finns att antal argument för nej (Betala kurs och bensin för att springa? Behöva passa tid för att springa? Finns annan kurs på lite närmare håll, men är den lika bra? Kommer jag att vilja springa i ur och skur till hösten? Förstör tekniken glädjen i att springa?) och minst lika många för ja (Trevligt! Socialt! Bra att förbättra tekniken. Nyttigt att ”tvingas” springa i alla väder. Bra att göra något icke-hundigt.). Tja, jag har några veckor på mig att fundera.

Hör folkets jubel

Den här helgen var det dags för nästa digitala lopp med Upp och hoppa/Sund med hund och appen RaceONE. Det passar mig perfekt att slippa åka långt eller in till stan (Slottsskogen eller liknande) för att springa och trängas med folk… Hu, nej jag springer hellre här under min kork-ek, eller i alla fall på min vanliga runda.

Jag hade ju siktat på att springa 7,5 km den här gången och den distansen hade jag kommit upp i redan för flera veckor sedan, men däremellan har jag haft lite strul med ett knä, men det verkade bara vara en liten överansträngning, troligtvis efter ett trail-pass, som är kortare, men mycket jobbigare för knäna.

Hur som helst anmälde jag mig sent till loppet, men var helt bekväm med att springa 7,5 km. Jag hade sett att vid förra tillfället- i maj – var det bara EN person som sprang 7,5 km, så jag försökte att ragga lite fler deltagare. Än så länge är vi två som har sprungit den sträckan; betydligt fler väljer 5 km, även några som springer på riktigt bra tider. I det här loppet har ingen sprungit en mil (än så länge, med halva söndagen kvar), som ska bli min nästa distans, är det tänkt. Typ nästa år…

Nu sprang Femma och jag i alla fall denna distans, och hamnade på medeltiden 5:51 min/km, vilket jag är riktigt nöjd med (är nöjd med allt under 6 min/km. Och ja, jag fick höra folkets jubel när jag korsade ”mållinjen” – bara det är ju klart värt de 40:- det kostar att delta.

Odling

Även i år odlar jag lite, mest i krukor. I år övervägde starkt att skaffa pallkragar, som alla andra, men nej, det fick bli ännu ett år med krukor – och så har jag byggt ut det lilla landet på baksidan av huset. Smultronplantorna frodas där, men har nu fått sällskap av fyra jordärtskocksplantor som jag hämtade hos en kvinna i Älvängen (som jag kom i kontakt med i vintras när hon ville skänka förnödenheter till Ukraina och jag körde dem till insamlingsplatsen).

Jag satte även ut ett par förodlade persiljeplantor, plus en timjan och en oregano (de senare fick jag också av kvinnan i Älvängen), men en skogssnigel – jag såg den skyldige när hen mätt och belåten sniglade sig därifrån – glufsade i sig all utväxt persilja och en del av oreganon, så dem räddade jag ner i en kruka istället. Där har de tagit sig bra.

Mest odlar jag basilika, men den får stå kvar inomhus, liksom förra året. Året dessförinnan blev jag av med nästan hela basilikaodlingen till några hungriga fjärilslarver.

Jag valde att inte ha några tomatplantor i år, då jag tycker de ger för lite utdelning i förhållande till vattnandet och övriga pysslet med dem.

Däremot blir det mycket sallad! Isbergssallad och plock–sallat ger bra utdelning. Och så gör jag ett nytt försök med mina sockerärtor, som är så roliga att se växa och slingra sig runt gallret, och de gav i alla fall lite skörd förra året, innan även de blev attackerade av fjärilslarver.

Därutöver en del persilja, lite dill och gräslök. Och lite blommor; jag köper fortfarande inga färdiga prydnadsblommor.

Midsommar

Klockan är 6 och det är 19 grader i skuggan. Då är det skönt!

Vilken otroligt vacker midsommarafton vi fick! Det kanske Sverige hade förtjänat, efter alla småkalla, blåsiga, instabila eller rent av regniga midsommar. Vilken makalös tur, bara, att vädret slår om just på midsommar. Vi hade 9 grader natten till midsommarafton, 18 grader natten till midsommardagen…

Nya terränglöpningsskor, ursköna!

Jag inledde midsommarafton med trail-löpning runt Kroksjön med Femma (Delfi slipper fortfarande, men jag funderar på att se om hon gillar trail-löpningen bättre), fram på dagen åkte jag till pappa och åt lite midsommarmat och spelade kort, och till sist gick hundarna och jag runt Kroksjön (i värmen, ja, men då tog jag bilen upp till sjön), med ett långt stopp för bad.

Både Femma och jag har inlett badsäsongen (för några dagar sedan) – och när vi väl kommer igång… Då badar vi gärna och mycket! Man kan faktiskt inte anklaga Femma för att inte ha vattenpassion, men hon råkar samtidigt ha tendens till både vattensvans och urinvägsinfektion (av det senare har hon redan dragit på sig en under försommaren, när hon började sin plask-säsong, där hon står i vattenbrynet och plaskar med tassarna, något hon gjort sedan hon var valp.

Alla som någon gång dragits med urinvägsinfektion (vilket jag har, bara två gånger i mitt liv, men det räcker för att veta) vet hur jobbigt det är och hur man gärna blir försiktig med att gå i kallt vatten, och hur man kan bli fysiskt påmind om att inte gå i kallt vatten, bara av att tänka på det. Så jag klandrar inte Femma för hennes avhållsamhet så lönge vattnet är kallt, och låter henne bestämma helt själv när badsäsongen ska börja – och sluta – för hennes del. Och nu har den alltså börjat, med besked.

Vi låg i vattnet och simmade länge och väl, alla tre, sedan satt vi på en skuggig klippa och chillade ett tag. Skuggig klippa, därför att (nästan) alla de soliga, bra klipporna var upptagna. Men det var också skönare i skuggan; det var trots allt fortfarande 29 grader ute.

Nu är det som sagt midsommardag och det verkar bli ännu en riktigt varm vacker dag. Tack, jag njuter!

Blommor gör sig bäst i naturen, där de får sprida sina frön.