Författare: marika2014

En jul som alla andra

För mig personligen ser den här julen inte annorlunda ut mot andra jular: jag firar den ensam med min lilla flock. Jag valde redan under åren i Lux – i alla fall efter att jag skaffat hund och inte kunde flyga hem till Sverige för att fira jul – att fira jul själv och göra det bästa av den. Julribbe, julmust och julgodis inhandlades och jag såg till att ha bra filmer att se. Några år hade jag som tradition att åka till simhallen på julaftonsmorgonen, därefter fick hundarna en långpromenad och till sist kunde ribben sättas in i ugnen… Julmiddag blev det ganska sent på kvällen.

Sedan jag flyttat hem till Sverige hade jag glädje att få fira julen med pappa här hemma i mitt hus, åtminstone två jular. Han kom på julafton och sov över till juldagen. För tre år sedan hade myclet förändrats och det var otänkbart för honom att lämna sitt eget hus, så jag åkte dit istället. Numera ger det inte pappa något att ha besök av flera samtidigt, utan han vill helst av allt spela kort med oss en i taget, och därför gör min bror och jag så att vi delar upp julen mellan oss. (Vi är skilsmässobarn, så vi är vana, höhö…) Min bror firar julafton med pappa, och jag som ändå är van firar julafton själv – och åker istället till pappa på juldagen. På julafton får pappa svensk julmat, och på juldagen blir det norsk julribbe. Själv äter jag julribbe båda dagarna – det är en tradition jag inte tummar på!

Idag var det härligt väder, och jag var ute så mycket det bara gick. Först lång runda, sedan träning, först med Femma, sedan med Delfi. Vi har så mycket ”hemläxa” nu, och jag är så pepp att få till de där bitarna, så jag ser till att köra hundarna var för sig för att det ska bli så bra som möjligt för deras respektive träning. Efter lite lunch och dammsugning inomhus, var det dags för ett träningspass till, nu med båda hundarna, innan solen gick ner. I söndags var Delfi och jag på gruppträning – Femma fick ju hela torsdagens träningar, så det var verkligen Delfis tur, och kul var det. Vi körde mycket markeringar och linjer med störningar, vilket är en del av det vi tränar här hemma också.

Det ska ju bli vackert väder i morgon – julafton – också, så det blir säkert både långpromenad och träning även då. Det kan hända att det blir sen julmiddag igen… Och julgodis, även om jag knappt brukar orka något efter julribben, men jag har såklart tjuvstartat med godiset:

Avslutar med några favoriter i granen, och önskar att alla får en God Jul – som de vill ha den.

Julgran i år

Efter att ha avstått gran några jular nu, så fick det ändå bli en i år. Inte så mycket på grund av Corona etc. utan för att jag har lust att se mina julgransprydnader. De flesta är inköpta på julmarknader i Luxemburg, Metz, Heidelberg och är kära souvenirer. Sedan är det självklart mysigt med själva granen, det blir så fint ljus när den får lysa upp rummet och jag älskar att gå upp när granen redan är tänd (så min gran tänds tidigt…).

Kursåret 2020 slut

Igår var en rätt intensiv hundträningsdag – det bara råkade bli så, men det gjorde ju inget att fira min födelsedag på det sättet…

Först tränade vi privat tillsammans med bästa parkamraterna Linda och Alea – och Anna-Lena Wendt drillade oss i dirigeringar och närsök. Professionell och individanpassad träning när den är som bäst: engagerat och späckat med tips utifrån det som händer och sker under träningen.

Tanken var att jag skulle äta lunch före nästa ”pass”, men istället tog Linda och jag en promenad med våra flickor – Femma och Alea leker jättefint ihop och det är så härligt att se.

På eftermiddagen var det dags för det tredje (fristående) WT-kurstillfället med – tadaaa! – Anna-Lena Wendt. Vi var två ekipage som körde våra hundar i öppen klass-upplägg efter att vi varit funkisar för två ekipage i nybörjarklass. Väldigt bra och varierade upplägg fick vi även idag – och en massa insikter och generöst med individuella tips, som vanligt.

Utöver två ordentliga träningspass fick Femma hämta den röda bollen säkert hundra gånger under dagen för att hålla värmen i regnet. Men hon höll ihop hela dagen och det är kul att se hennes mentala kondition – sedan är ju fördelen med hennes coola personlighet att hon inte slösar någon mental energi i onödan.

WT-kursen var vår sista organiserade träning för i år. Nu ska vi delvis backa tillbaka lite till grunderna – jag vill fila på lite detaljer som kan hjälpa oss i skicken.

Förra året gjorde jag en detaljerad redovisning av kursåret 2019 – i år blir det en sammanfattning:

Klart största delen av alla kurser vi gått i år har handlat om retrieverträning, med höstens jaktdag, walkups och WT-kurserna som klara höjdpunkter. En helg med rallylydnad och några kurstillfällen med uppletande och personspår blev det också, liksom specialsök samt privatträning i bruks-/tävlingslydnad. Sammanfattningsvis återspeglar kursåret 2020 ganska väl var jag lägger krutet i vår träning…

Sov gott, Arthur ❤

Arthur har somnat in och lämnat inte bara sin husse och familj, utan också alla oss runt om i världen som älskat honom på avstånd sedan hans historia gick rakt in i vårt hjärta.

Jag hade glädjen att få träffa Arthur med husse på Bokmässan 2016 och läste boken om Arthur med tårarna forsandes nerför kinderna, av så många olika skäl. Den vackra historien om hur Arthur träffade och följde efter sin blivande husse och sedan fick följa med från Ecuador till Sverige, men också den eländiga situationen för så många djur i världen. Mikael Lindnord startade stiftelsen Arthur foundation, som syftade till att bland annat bidra till djurens välfärd i Ecuador.

Det är klart att även Arthur skulle lämna sin familj en dag, men med tanke på hur han krigade för att få den husse han själv valt ut kändes det ändå som att han borde fått några år till att njuta som högt älskad familjehund. Men han fick i alla fall ett härligt hundliv i sex år.

Sov gott, Arthur.

Jag kommer aldrig att glömma dig.

Ju mer vi tränar, desto mer tur har vi

Jag har aldrig haft – eller sett eller hört överhuvudtaget – någon hund som nyser som Femma, och idag väcktes jag av just en sådan nysning, eller snarare serie av nysningar, där den sista är den häftigaste och tydligen den effektivaste. När man ser henne medan hon går igenom dessa nysningar blir man nästan rädd; hon skrynkar ihop hela ansiktet gång på gång och jag brukar undra om hon har fått något i nosen. Men lika plötsligt som nysningarna börjat, så slutar de också, med just den där sista, häftiga nysningen. Nu var vi ute och spårade igår, så jag ska lägga det på minnet och se om det är det som är mönstret: spårning –> nysning?

Spåret vi gick igår lade jag i skogen, där som jag lade tävlingsspår tidigare i höst. Femma fick den första hälften av spåret och Delfi den andra hälften, det blev alltså cirka 500 meter var. Femma fick 5 + 1 pinnar i sitt spår och hittade alla, Delfi fick 3 + 1 och missade en. Men båda spårade ljuvligt bra, däremot får jag inte glömma att lägga in klurigheter i Femmas spår, för hennes tempo är… mindre lämpligt när spåren går i nedförsbacke – i uppförsbackarna, däremot är det rätt skönt att bli bogserad 🙂

I helgen fick både Femma och Delfi träna med en trevlig träningsgrupp i Jonsered, och jag fick träffa ett av Femmas yngre halvsyskon, en ett och ett halvtårig hane som var suuuuperduktig! Wow, så kul att se. Nu var Femma också jätteduktig, men hon är ju också dubbelt så gammal. Jag var i alla fall väldigt nöjd med träningen: vi gick mycket jaktfot, körde ett stort sök, linjer/dirigeringar med närsök i skogen, och till sist det bästa av allt – det vi behöver mest av: långa markeringar inne i skogen. Markeringarna blev kluriga att se, men det är något som taggar Femma; man ser hur hon spetsar öronen och alla sinnen för att uppfatta och verkligen få in den där apporten.

När vi tränat i ca två timmar… var det dags för nästa gäng hundar. Även i den gruppen fanns en ung släkting till Femma – en kusin, tror jag – och minst lika duktig som den förra! Själv körde jag nu Delfi och försökte verkligen vara mitt nya, konsekventa jag. Ta min tid för att det ska bli bra för min hund. Det funkade riktigt hyfsat och det bästa tecknet var att jag inte fick något ljud från Delfi under hela träningen. Vi körde också sök, linjer och markeringar. Det som blev rejält utmanande för Delfi var ett närsök där vi grävt ner tennisbollar/riktigt små dummies i djup mossa, och nu visste vi att det bara fanns en kvar – en perfekt uppgift för Delfi, som alltför gärna lämnar området när hon tror att hon sökt klart. Nu fick jag verkligen testa mitt mod att våga ta plats och låta det ta tid… för tid tog det. Delfi sökte ordentligt ner i mossan, men lämnade området och fick dirigeras tillbaks. Sökte, lämnade, dirigerades, sökte… osv. Vid något tillfälle tvekade jag om jag skulle fortsätta, men hörde en röst bakifrån om att ”hon verkar hon inte ledsen, precis” och det stämde ju. Delfi blir inte det minsta låg av alla dessa signaler, och jag tyckte nog att hon stannade kvar allt längre innan hon svävade iväg, och ju mer hon jobbade, desto mer gav jag mig f-n på att hon skulle få utdelning för sitt slit 8ch samarbete. Med facit i hand var problemet, tror jag, att den sista lilla dummyn låg i djup mossa, men uppe på en liten förhöjning. Hon behövde alltså inte bara leta djupt ner i mossan, utan faktiskt också höja nosen lite och söka av förhöjningarna i området. Självklart, kan tyckas, men jag skulle tro att det var läxan Delfi fick med sig.

Försöker förstå

Nu är Fredrik Reinfeldt knappast neutral, utan klart uttalat pro-Biden, men han ger utöver sin bild av de båda presidentkandidaterna en överblick över USA:s politiska historia sedan konstitutionen antogs 1787 och en hyfsad bild av de olika delstaternas röstningsmönster. Han berättar hur valsystemet fungerar, hur rösträtten utvecklats och hur dess begränsningar utnyttjas än idag. Han redogör för de två idag aktuella partiernas historia och innebörden av gerrymandering och hur det utnyttjas för att förbättra ett partis vinstchanser i de olika valkretsarna. Så boken är intressant, även för den som kanske inte gillar att Reinfeldt faktiskt förutspådde att Joe Biden skulle bli USA:s 46:e president.

Luse och Viking

När temperaturen ligger runt nollan och det är ordentligt blött i markerna, som det varit några dagar nu, så är det norska produkter som gäller. Ett helt folk som älskar att gå på tur kan ju inte ha fel…?

Ett par tunnare lager (merinoull underst) och lusetröjan överst funkar alldeles utmärkt, även när det är lite fuktigt i luften. Blåser det därtill får det bli Didriksson-parkan (gammal som gatan, men still going strong), med risk för att man blir för varm när man rör sig mycket. Den klassiska lusetröjan, däremot, värmer på ett skönt och icke-instängt sätt. Den jag har och använder nu är dessutom en kär souvenir från min halv-spontana bilresa (med Saga och Piaf) i de norska bergen och fjordarna. Att jag skulle iväg var planerat, men att vi skulle vara på väg så länge som två och en halv veckor var inte planerat, utan en följd av att allt bara funkade så bra under resan. Jag hittade alltid någon stuga att hyra med hundarna, inga missöden med bilen, vädret var som sämst precis i början av resan men blev bättre och bättre osv. Vi stannade ett par dagar på varje ställe för det mesta, och när vi förflyttade oss gjorde vi det under förmiddagarna så att jag kom i god tid för att få stuga på campingplatserna – och sedan gjorde vi (ja vi: dvs. hundarna och jag) utflykter på eftermiddagarna.

(Fler bilder från resan finns på min gamla hemsida, myflatcoats.net, under Gallerier – Mountains and fjords.)

Jag var inte ens särskilt sugen på någon lusekofta på den tiden, men någon bra souvenir var jag ju tvungen att köpa, och en lusetröja var verkligen det bästa jag kunde komma på; en souvenir som inte bara samlar damm, utan som man kan använda. Glad för det är jag idag.

På fötterna: mina Vikingstövlar – inte snygga, men funktionella! Nu har jag testat många olika märken sedan Sverigeflytten – innan dess behövde jag inte testa, eftersom jag bara nöjde mig med Aigle, vilket var det som också såldes överallt i Lux, även i butiker av Granngården-typ. Men på fem år har det blivit några par… vars foder gått sönder alltför snabbt, eller som varit för sladdriga osv. I somras blev jag ”trött” och ville verkligen ha ett par stövlar som funkar, som är bekväma att gå långt i, som ger bra stöd för foten och inte går sönder i ett nafs. Så jag frågade en kär vän som är ute mycket i naturen, jagar och tränar hund, och fick tips om dessa stövlar som jag alltså testat i ett halvår nu och ja, de funkar verkligen och är sköna att gå långt i.

Just do it!

Jag hade bestämt att Femma skulle få en vilodag idag – endast promenader, inget annat.

På eftermiddagen fick hon följa med mig ut på ängarna och lägga ut några apporter – sedan fick hon gå in, och istället var det Delfi som fick plocka in apporterna tillsammans med mig. Hon var sååå taggad efter att ha sett Femma och mig gå iväg med dummie-väskan full av apporter… Så hon fick först blåsa ur sig lite genom att söka efter tennisbollar på den vildvuxna ödetomten. Sedan var det dags för lite ordning och reda och fotgående… Ack, ack, ack. Det är inte lätt, men det blir inte bättre om vi inte jobbar på det… Och även där vägrar jag numera att bli sur på hunden. Delfi gör vad jag har tillåtit henne att göra, så varför ska jag vara sur på henne? Det är mig själv jag är sur på, som inte gjort min del av arbetet. Nu vet jag att hon kan arbeta och fokusera även i högt energiläge, men jag vill fortfarande förmedla att det är EN viss position som leder till arbete. Det svåra är att vara konsekvent. Idag var jag inte konsekvent, inte i alla skicken. Men i morgon är en annan dag…

Däremot var det ännu ett pass där Delfis och mitt samarbete fungerade riktigt bra. Jag hade lagt ut apporter vid gamla, kända områden, men också vid flera punkter mellan gamla punkter för att verkligen träna på att ta den riktning jag visar och inte den hon tror… Sedan var det en punkt ute på fältet som blev väldigt svår – och där skyller jag dels på avståndet som gjorde att jag hade dålig koll på området, dels på mörkret som föll just då. Just på den punkten fick jag gå närmare så att jag fick koll på vart jag skickade Delfi… men övriga skick gick såpass bra så vi låg nog ungefär på 80-20-gränsen; 80% rätt, 20% fel – annars hade det varit för lätt eller för svårt.

Det var alltså ännu ett pass som säger mig att nu måste jag jobba, jobba, jobba på det där med följsamheten och positionen vid sidan. Just do it!