Författare: marika2014

Min lilla apa

När jag var liten hade vi en apa. Det är sant. Familjen hade haft en apa innan dess också, som hette Tina, men den jag fick lära känna hette Chico. Detta var alltså i början av 70-talet. Tydligen blev det poppis i Sverige att ha apa efter Pippi Långstump-filmerna, men sedan blev det kaos med importerade, sjuka och säkert djupt olyckliga apor, och det blev så småningom förbjudet för privarpersoner att ha apa. Klokt.

Jag minns inte så mycket – eller ens något – av Chico, och har faktiskt inte själv en enda bild av honom. Det jag sett på foton var att han brukade sitta på pappas axlar och ”leta loppor” på pappas huvud – och då har pappa ändå helt kal hjässa… En historia jag fått höra om Tina var att en bekant som passade henne åt min mamma hade haft apan lös i bilen när han körde – sedan läste mamma i tidningen att någon haft en bilolycka på grund av en apa i bilen, och mamma förstod att det var hennes bekant det handlade om… Tina kunde tydligen också bitas, ja vem kan klandra en stackars apa för det… Chico gjorde däremot inte något sådant, vad jag vet, och jag vet inte heller vart han tog vägen sedan.

Undrar om det är undermedvetna minnen som gjort att jag inte gillat att se naturfilmer med apor? Eller så är det för att de framställts på föga smickrande sätt, samtidigt som de självklart påminner om människor. Jag har haft svårt för det. Fram till att jag såg den nya serien Primaternas planet. Tre avsnitt, varav jag sett två – de ligger på svtplay. Helt underbara filmer med alla möjliga sorters apor, och man får verkligen inte nog av att se deras underbara ansiktsuttryck och kroppsspråk. Så rikt språk! Vi människor använder ord istället – en jäkla massa bla bla bla – som inte alls nödvändigtvis återspeglar vad vi egentligen tycker och tänker. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket säger så mycket mer, och jag älskar aporna för det. Och hundarna, såklart.

Jag har ingen apa, men jag har Femma. Hon påminner mig faktiskt om en apa ibland – kanske är det för att hon är ljus som hennes ansiktsuttryck syns särskilt väl, men hon är också mån om att visa, och van vid att bli sedd. Så vill jag ha det! Även mina tidigare hundar, inklusive Delfi, har blivit sedda och kommunicerat, men just Femma har ju växt upp med en matte som har tid att titta, tid att lyssna, i princip närsomhelst. Det kanske har bidragit till en extra rik kommunikation oss emellan.

Hon har ett alldeles speciellt sätt att trycka sig mot mig, trycka sitt huvud mot mitt ansikte när hon tycker det är dags att gosa. Eller så hoppar hon – vig som en apa! – upp på en stor sten mitt under promenaden i skogen bara för att få en stunds närhet.

Yoga-fötter

Går du på yoga? frågade Ulla, som är fotspecialist, eller fotterapeut, som det visst heter. Jag har ju skrivit här tidigare om mina (små) bekymmer med fötterna det senaste året: först onda framfötter, sedan onda fotsulor och den senaste tiden har jag lite allmänt undrat hur mina fötter mår, egentligen… Och hur ser de ut, egentligen??

Den senaste sommaren valde jag att skyla tårna i sandaler med täckta tår, och det hade jag ju kunnat fortsätta med. Däremot vill jag inte försumma fötterna och riskera att de går i generalstrejk…!

Nu var det inget direkt fel på dem, det gör inte ont i dem – just nu…- så någon läkare ville jag inte söka. Men sedan en tid är jag beroende av att ha tofflor på fötterna inomhus, det känns obehagligt att gå utan på hårda golv. Därför bokade jag tid hos Fotälvan, dvs Ulla, med tanken att ”visa upp” fötterna för någon som ser mycket fötter och som pratar med många om fötter… och kan säga om det finns skäl att göra något särskilt.

Beskedet var klart lugnande, även om jag rekommenderades att skaffa specialgjorda inlägg för att stödja fötterna bättre – det kändes när hon satte tummen under min hålfot att det vore riktigt skönt att ge fötterna det stödet i varje steg de tar. Hålfotsinlägg, alltså… sexigt värre.

Men desto roligare var ju frågan om yogan – Ulla tyckte att jag hade så väldigt rörliga fotleder. Min gissning är att det beror på alla promenader ute i terrängen, över stock och sten. Då måste fotlederna vara – eller bli – rörliga åt alla håll…

I slutändan är jag väldigt nöjd med att ha skämt bort mina fötter lite extra – och jag kommer sannerligen inte att behöva gömma mina tår den kommande sommaren…!

Igår gick vi upp i skogen och tränade stora sök, och Delfi fick vara med och dela på söken med Femma. Underbart att hon kan vara med på både promenaderna och träningen nu!

Två goda skäl att fira

Igår var som sagt min pappas födelsedag, hans 89:e ! Bästa pappa som alltid ställde upp för oss barn när han kunde. Körde alla hit och dit, hjälpte till att flytta, tapetserade, bytte däck på och lagade bilar som vilken mekaniker som helst (innan bilarna blev allt mer elektroniska) osv. Han hade ett otroligt tålamod med mig när han hjälpte mig med matteläxorna på gymnasiet: när jag kastade böckerna i väggen och rusade ut ur rummet sade han ingenting, och när jag kom tillbaka och var redo att försöka igen, då var han också redo att förklara en gång till. När jag flyttade hem till Sverige efter 18 år utomlands fick jag flytta in i hans hus så länge det tog att hitta och flytta till mitt nya hus. I tre månader bodde jag där med mina två hundar och det var både ovärderligt och jättetrevligt. Vi har verkligen inte alltid varit överens om allt, men den ömsesidiga respekten och vänskapen har alltid funnits där.

Och igår blev det god mat, tårta och en massa Uno, såklart!

Utöver födelsedagen hade vi en anledning till att fira. På födelsedagens förmiddag hade pappa nämligen fått sin andra corona-spruta, och han mådde alldeles utmärkt efteråt. Heja pappa!

Snö och släta bullar

Vi som älskar snö fick vårt lystmäte igår – här i Kollanda snöade det non stop precis hela dagen, vilket var riktigt mysigt. (Att det snart ska bli mildväder förtränger jag så länge…) Jag skottade 10 cm på morgonen, minst lika mycket till vid lunchtid och ca 5 cm innan solen gick ner. Bästa motionen/styrketräningen jag vet! Jag noterade hur mycket starkare jag är i ryggen i dessa dagar, och är övertygad om att det är frånvaron av alla stillasittande timmar framför datorn. Trots att jag gick med hundarna och tidvis motionerade med simning utöver det, så räckte det aldrig för att kompensera för alla timmar med stillasittande och stirrandet på skärmen.

Nu svingar jag den lilla snöskyffeln full med snö (och lyfter även den stora skyffeln halvfull med snö) för att fylla på snödrivorna uppifrån/bakifrån. Det var inte möjligt första året som husägare. Jag känner mig stark!

Jag kände mig också väldigt godissugen, så det fick bli ett litet bullbak. Släta bullar är något av det godaste jag vet, och det blev 30 små godingar av en sats.

Hundarna fick några busmarkeringar i snön i skymningen – de fick riktigt dyka ner i snön för att fiska upp dummyn.

Undrar om vi kan gå ut och träna lite linjer i morgon… Men framför allt ska vi till mattefar och fira hans födelsedag. Och skotta hans garageuppfart innan snön smälter bort 😉 .

Morgongympa

Nu börjar det likna något, tänkte jag, medan snövallarna växte sig allt högre denna morgon. Det kom närmare 10 cm fluffig snö i natt, och jag missar ju inte ett tillfälle att gå ut och skotta… I Lux bodde jag i ett flerfamiljshus där vi delade på sådant som snöskottning – så jag skyndade mig alltid ut med skyffeln (de få gånger det nu snöade tillräckligt…), innan någon annan hann ut – och framför allt innan ”hustomten” hann ut och saltade istället för att skotta… Numera får jag sköta all skottning själv, jippie… De gånger det kommer riktigt mycket kan jag såklart välja att bara skotta de allra nödvändigaste ytorna, men oftast tar jag allt jag kan. När Femma var liten valp skottade jag till och med gräsmattan…

Medan jag skottade (hundarna valde tidigt att gå in och vänta på sin frukost) tänkte jag på min reaktion häromdagen när dagens träning ställdes in med tanke på väderprognosen och snön som skulle komma. Min reaktion var ungefär som barnet som får sitt hett efterlängtade besök till nöjesparken inställt på grund av att farmor är sjuk. Barnet tänker på karusellerna och undrar om farmor verkligen är sjuk… Och dagens organiserade träning var verkligen efterlängtad, men med facit i hand ser jag ju också att det var helt rätt att ställa in. Det snöar fortfarande, så jag lär få ge mig ut och skotta igen, ”buhu”…

Femma och jag hade ett riktigt bra träningspass igår, ute på de snöiga fälten. Snön var fortfarande lös och pudrig och vi har ingen skare överhuvudtaget. Jag tycker mig märka att hon taggar till lite på blinda apporter, bara jag hittar exakt den rätta svårighetsnivån för henne. Lagom (o)synligt, lagom långt, rätt typ av störning. Delfi får inte träna så mycket i snön, då hon började halta efter vårt senaste träningspass i snön och fick vila några dagar efter det – det gillar ingen av oss, så jag drar in på det som verkar tuffast för hennes leder.

Denna morgon ser jag på gårdagens utfrågning med Joe Biden och riktigt njuter av hur han bemöter frågeställarna – demokrater och republikaner – och ger dem ordentliga, relevanta, välformulerade svar. Visst fransar han ut i kanten, men det visar bara hur engagerad han är, han har verkligen något att säga i alla frågor.

Helg med drama

Igår var det lite extra vackert på morgonen och förmiddagen, och jag såg givetvis till att ta min favoritrunda runt Kroksjön medan träden ännu var klädda i frost.

Tyvärr upptäckte jag då också att två vägbommar – som är stängda såhär års – hade förstörts under den gångna natten, så jag fick kontakta sportfiskeföreningen om det, och de kom och åtgärdade i alla fall den första bommen på direkten.

När jag skulle gå samma runda dagen innan fick jag avbryta innan Kroksjön och gå hemåt istället… Larmenheten (som pappas säkerhetslarm är kopplat till) ringde mig och berättade att pappa larmat dem om en vattenläcka – som givetvis inte faller på dem, så jag är tacksam att de ringde mig. Jag fick tag i min bror, som fick i uppgift att ringa efter rörmokare, medan jag gick hem och sedan kastade mig iväg hem till pappa (45 minuters bilresa) för att stänga av huvudkranen. Någon halvtimme efter att jag kommit dit kom rörkillen och fixade problemet snabbt och lätt. Tack och lov för professionella och tillgängliga hantverkare!

Bara 17 minus

Det tänkte jag inte när jag såg termometern i morse. Igår var det i och för sig 19 minus, men jag hade gärna sett att det var några grader ”varmare” denna morgon. Ja, det stämmer: jag är liiite trött på kylan nu. Igår gav jag upp att invänta en-siffrig temperatur för att gå långrundan. Jag gav upp, lämnade hundarna hemma (!) och åkte till pappa istället. Hundarna fick vara hemma för att slippa vänta i bilen medan jag handlade på vägen dit (åt pappa) och på vägen hem (åt mig själv). Det blev cirka fem timmar för dem, och jag ser det som nyttigt för dem att få vara hemma ensamma ibland – det är inte så ofta de är ensamma hemma, och i synnerhet inte så länge. ‘Äddra lyxhundar…

Pappa har fått sin första corona-spruta och ska snart få sin andra spruta, då har jag lust att fira. Det var inte riktigt min känsla för några veckor sedan, i samband med att jag hade varit med pappa på akuten för ”misstänkt blodpropp” (enligt hemsjukvården), vilket det inte var, utan svår exem som fått halva underbenet att svullna upp. I samband med att jag uppdaterade hemtjänst och hemsjukvård om besöket på akuten fick jag – efter min fråga om hur det gick med coronavaccinationen – reda på att man hade ringt upp pappa och frågat om han ville vaccinera sig mot Covid-19… De, som vårdar honom på daglig basis, frågade honom, som hör väldigt dåligt, knappt har en uppfattning om den pågående pandemin och dessutom drillas av mig i att besvara alla eventuella försäljare på telefon med ”tack, men nej tack”. Om han ens hörde vad de frågade är det inte säkert – snarare otroligt – att han förstod vad de erbjöd honom och varför. Att det handlade om liv eller död, inte någon vaccination mot influensa (som varken han eller jag vaccinerar oss mot, då vi alltid haft oförskämt gott immunförsvar). Jag fick alltså veta att pappa fått frågan per telefon – och de hade accepterat hans nej utan att prata med honom i person om det eller ännu hellre kontakta mig, så att jag fick prata med honom om det. Jag hade för övrigt redan pratat med honom om att det snart skulle bli hans tur att få coronasprutan, men jag visste ju inte hur långt de hade kommit. Förrän då, när jag fick veta att de frågat och accepterat ett nej. Att jag inte gick i taket!? Jo, det gjorde jag. Det blev några mindre trevliga telefonsamtal den förmiddagen, det är nog tur att mitt blodtryck är lågt – nästan onormalt lågt – i vanliga fall, för då hade jag lite marginal att spela på… Deras argument var att man inte kan tvinga någon som inte vill vaccinera sig. Summan av kardemumman (pappa hade inte det minsta emot att vaccinera sig mot covid-19): en vecka senare fick han sin spruta.

När jag väl kom hem på eftermiddagen gick vi vår runda runt Kroksjön – det blev raska steg på slutet medan mörkret smög sig på, men det gick. Mörkerpromenader har det inte blivit den senaste veckan – jag vill mycket hellre vara ute i det härliga ljuset. Eftersom jag kan.

Femma fick prova sina nya trosor som kom med posten. Nu kommer det ju dröja flera månader, förhoppningsvis, innan det blir dags, men nu när båda tjejerna bestämt sig för att löpa samtidigt fick jag byta ut ett av våra nuvarande tikskydd som är alltför slitet och obekvämt. Jag sökte och fann en tjej som syr på beställning, och jag är grymt nöjd med hur de blev, sitter som en smäck på Femma:

Slingor i håret

– Åh, så fint, har du gjort slingor?? frågade jag. Det hade gått några månader sedan jag träffade min kollega – hon som var i 30+åldern och kallade mig Marikon-fikonlöv på grund av de korta 60-talsklänningarna som var mitt favoritplagg på den tiden. Själv var jag strax under 30 och försökte ge igen genom att kalla henne Lena-mittbena. Vi hade i alla fall en ganska go jargong, men nu balanserade jag på en knivsegg… Kollegan hade nämligen inte gjort några slingor. Hon hade fått gråa hår. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är något negativt med att få grått hår, men jag förstår också att det kanske inte är jättekul om de kommer för tidigt. Jag såg det på kollegans blick: inte kul alls. Min avsikt hade inte heller varit att skämta, men det var nog lika bäst att inte strö salt i såret, utan släppa ämnet.

Och nu är det min tur! De första vita hårstråna visade sig (för mig – frissan har kanske sett dem tidigare) för något drygt år sedan, för sex månader sedan kunde man definitivt se fler av dem, och nu… nu är det bara att konstatera att även jag har fått gråa slingor i håret. Inte mer än rätt.

Bibliotekets skatter

Det är bara tre-fyra år sedan jag började utnyttja biblioteket ordentligt. Kommunens största bibliotek, Ale bibliotek i Nödinge, är det jag går till, och även om jag annars ogillar omvägar i min vardag så gör jag mig gärna den lilla omvägen till biblioteket för att lämna eller hämta en bok. Då kan jag även kasta ett öga på böckerna de ställt upp längs entrén, eller böckerna som nyligen köpts in… En och annan bok har fått följa med hem, som jag aldrig hade kommit på att leta efter, om det inte var för dessa bokutställningar.

Som den jag läser nu, Historien om New York. Den hamnar mitt i prick för mitt intresseområde, men jag hade aldrig tänkt på att leta efter den. Men den är riktigt, riktigt bra, och nu ”måste” jag läsa ut den innan jag ”får” läsa mina nya hundböcker… Värre kan man ha det.