Författare: Myfflan

I hetaste laget

”Vem hade trott att den rubriken skulle kunna handla om min lilla coola Femma?” höll jag på att skriva, men sanningen är ju att hon har visat den sidan förr – när det blir lite för roligt har hon en turbo som hon slår på, och då kan allt möjligt hända som man lyfter på ögonbrynet över, när det gäller just henne.

Vi har varit på ett SGL-mocktrial (det de tidigare kallade workingtest, men för tydlighets skull numera kallar mocktrial) igen. I Växjö igen. Vi hade ju väldigt trevligt där förra året, så jag kunde inte låta bli att anmäla, inte minst när jag såg vilka duktiga deltagare som redan var anmälda. Jag såg detta som en studie- och inspirationsresa – och träning, såklart.

Tidigt på morgonen bar det av, och fyra timmar senare stod vi åter vid Lidhem (söder om Växjö), redo för walkup. Femma och jag hade startnummer 1… Två svenska och två brittiska domare stod redo att döma och tiotalet funkisar skulle skjuta/kasta/bära för vår skull. En sådan lyx!

Det sköts massor på linjen idag (”kassa skyttar” 🙂 ) och Femma taggade snart igång och gick inte sitt bästa fotgående, milt sagt… Hennes första apport blev en direktmarkering i högt gräs nere vid vattnet och den spikade hon jättefint och kom full kareta in till mig igen. Sedan sköts en salva igen, ett par apporter kastades, innan vi hade en lång väntan medan domarna konfererade (eller om de bara ville lägga in sådana pauser, för det blev många sådana idag – och det är helt rätt att både vi och hundarna ska klara att vänta). Efter pausen skulle ekipage nummer två hämta en av apporterna, och när de inte lyckades med det fick Femma ta den istället. Hon verkade inte ha markerat, men tog in den med lite dirigering, återigen i det höga gräset vid vattnet. Därmed eyewipade hon föregående hund, och vi hade klarat första rundan så vi fick koppla och gå i galleriet en stund.

Till skillnad från i Laholm var det ganska många hundar som rök redan i första rundan, och Femma och jag gick samma öde till mötes i andra rundan. Nu var Femmas fotgående mycket bättre, men hon gav ifrån sig ett par tydliga gnäll när hon tyckte att väntan blev för lång på linjen. Eller så frös hon, för det gjorde vi alla denna kyliga och blåsiga maj-dag. Och eftersom vi då stod under domarens bedömning så blev det då tack och hej för denna gång.

Syftet med resan nåddes i alla fall, då jag fick se mycket snyggt hund- och förararbete i de fina markerna. Jag fick se exempel på vad vi bör kunna för att ha en chans (utöver att gå fot och hålla käft, höhö), och det är det som är den bästa inspirationen för mig och vår fortsatta träning. En jätteduktig jaktlabbe vann och en jätteduktig flatte kom tvåa i detta utmanande mocktrial och det var allt som allt en supertrevlig tävling, som vanligt. Längtar redan till nästa gång… förhoppningsvis med lite mindre taggad hund.

Man har inte roligare än man gör sig

Igår var Femma och jag iväg på årets första workingtest i SGL:s regi. Vi återvände till platsen där Femma gjorde debut i det sammanhanget, för ca ett år sedan, och pep ut sig. Det var då jag visste att det här var något vi älskade, båda två, och något vi måste prova igen. Vi provade igen, i Växjö två veckor senare, och det gick väldigt bra! Vi provade igen i Alingsås i höstas, och det gick mindre bra den gången…

Men vi har tränat vidare och jag har sett fram emot att få ge oss ut på SGL-banan igen, och nu skulle det bli riktigt kul att få pröva igen. SGL hade bjudit in två brittiska domare, som dömde i par med varsin svensk domare. Kul som tusan!

Alltså åkte vi iväg till Laholm denna lördagsmorgon och kl 10 var det samling inför provet. Lite nervigt, men mest bara kul! Femma och jag hade ett ganska högt startnummer, så vi fick börja i galleriet, dvs utanför linjen. Men det är ju mest markeringar i första rundan, så ganska snart var vi inne på linjen och därefter inne för bedömning hos det första domarparet. Femmas första två markeringar spikade hon, liksom den tredje – i andra rundan. Två av dem hade helt dolda nedslag för både mig och Femma, och jag kunde inte göra mer än skicka henne och låta henne sköta resten när hon försvann utför en sluttning och blev helt osynlig… tills hon kom mot mig med dummyn 🙂 På den tredje fick jag i och för sig springa fram till krönet för att kunna assistera henne vid behov, men just som jag kom fram så jag kunde se henne, så hittade hon dummyn. Min lilla markeringshjälte! Jag har ju sett det på träning, och rätt tidigt i hennes utbildning, att hon är grym på att markera och kompletterar med ”näsan” på bästa sätt. Så nöjd med detta! Ofta hör man hur tränare och andra proffs betonar hur värdefull en god markör är, och det är hon i alla fall: en jäkligt god markör, min lilla Femma.

Det roliga med det här provet var att när två rundor var klara hade knappt några hundar åkt ut. Bra hundar, som nästan alla hade markerat eller dirigerats till sina apporter och klarat det.

Men inför den tredje rundan började man dra ut på linjen, dvs utöka avstånden, och utnyttjade terrängen så att vi hade en ridå av träd plus ett dike rakt genom linjen. Nu var det dags att bli utmanad, och ja, jag svettades lite. Men fortfarande: så kul!

Femmas fjärde och femte apport var lite halvdiffusa minnesmarkeringar/halvblinds på andra sidan av trädridån; den första låg synlig ute på fältet framför linjen, .edan den andra var en av två som kastats från bortersta änden av linjen, med för oss helt osynlig nedslagsplats högst uppe på motsatta kulle.

Jag var riktigt, riktigt nöjd med hur Femma gick ut i anvisad riktning och även tog tog mina signaler och tecken. Om Femma visat sig kunna arbeta bra självständigt på de första tre apporterna, så fick vi nu visa att vi kunde samarbeta också.

Vår sista apport kom i vad som skulle bli allra sista rundan, jag tror vi var åtta hundar kvar då, och sex hundar behöll domarna och premierade med placering eller CoM, så vi klarade oss ändå _nästan_ in i slutet. Men den sista apporten blev för oss en ren blind bakom trädridån och en bra bit upp bakom den, och nu blev det svårt för Femma att bortse från alla vittringar som fanns i området från tidigare apporter, och hon tog inte längre mina signaler på ett bra sätt, så domaren bad mig kalla hem henne igen, vilket var helt rätt, såklart.

Jag är ändå så jätte-jättenöjd med Femma den här dagen, och är minst lika sugen att göra det här igen. Det spelar ingen roll om vi kan mäta oss med de bästa eller ej, men det här är i alla fall roligt och väldigt motiverande för den fortsatta träningen.

Min ny-gamla garderob

När jag började jogga lite under hundpromenaderna i vintras var det för att jag kände att min kropp skrek efter flåset och muskelarbetet. Dessutom trodde jag på Anders Hansens tes om att fysisk aktivitet – med flås – gör oss mentalt starkare. Sedan dess har jag också läst hans bok Hjärnstark och fått förklaringarna bakom tesen, vilket gjort mig ännu mer övertygad. Bortsett från hur löpningen faktiskt fått mig att må, då. Benmusklerna som känns allt tydligare. Hållningen som blivit allt bättre. Känslan av att ”yes, idag får jag springa!”

Springa, ja. Tror nog att jag vågar säga att jag gör det nu – eller joggar i alla fall. Och jag ger mig ut på rena löpar-rundor. Delfi slipper följa med, för hon har visat att hon helst slipper, men Femma följer med och verkar tycka det är kul, även om hon inte får stanna och nosa.

Lite käckt, tyckte jag, att jag sparat löparskorna från när jag senast försökte mig på att börja springa – för sisådär 10 år sedan…? De är ju knappt använda sedan dess, så det är väl bara att plocka fram dem – klart bättre än kängorna jag började springa i i vintras… trodde jag. Tills jag kom på dels att gummisulor nog hårdnar med åren, dels att löpsko-tekniken nog gått framåt på ett decennium och förmodligen är 20-talets skor bättre för knän etc. än 10-talets. Alltså fick det bli ett par nya dojjor – rosa! I min hund-garderob finns inget rosa, så jag passar på att ta in desto mer rosa i löpar-garderoben.

Lite annat har såklart hittat in i löpargarderoben; man måste ju tydligen ha särskild löpartröja, löparstrumpor etc. Löpartights hade jag redan flera stycken – också helt oanvända sedan början av 10-talet. Men man måste ju få belönings-shoppa lite när man kommit igång… så ett par nya tights fick det också bli – svarta, precis som de övriga jag har… (Nästa par ska bli en annan färg, har jag tänkt.)

Löpningen har fått lite roliga sido-effekter också. I höstas skulle jag köpa något plagg på nätet och mätte mig då över byst, midja och stuss för att få rätt storlek. Och skrev ner måtten i mobilen. Så när jag senare började märka att det hände lite med kroppen, så mätte jag igen och si! Det hade hänt lite.

Om det var något jag faktiskt önskade mig av löpningen – utöver mental styrka och bättre flås – så vår det att få tillbaka min kropp, som sprungit iväg lite väl mycket, om man säger så. Jag råkar tycka om mig själv tillräckligt mycket för att hålla mig ifrån jojjo-bantningar och svältkurer, och har varit i huvudsak nöjd så länge min kropp håller för det jag behöver: långa hundpromenader och lite trädgårdsarbete. Men jag har inte varit riktigt nöjd med de extra kilon som smugit sig på över magen. Tant-magen.

Så sedan den där gången i höstas har jag fortsatt att mäta mig en gång i månaden, och som sagt så visar även måttbandet resultat: 5 cm över bysten, 5 cm över stussen och… 10 cm i midjan! Grymt nöjd!

Och här kommer det bästa av allt för en snåljåp som undertecknad: jag har ett helt gäng gamla favoritbyxor – jeans, friluftsbyxor, finbyxor, shorts – som jag inte bara kommer i igen, utan som sitter bättre än de gjort på väldigt länge. Yes! Det gäller även vissa blusar och linnen som fått vila i garderoben då de varit lite väl tajta under de senaste åren.

Det sägs ju att plagg som man inte använt de senaste två åren ska man rensa ut – och jag har försökt, i alla fall med en Fjällrävenbyxa som jag köpte i slutet av sommaren 2008 (eller 2009). Det var min favoritmodell som jag just hade slitit ut ett par av, och jag ville ha ett par nya som väntade till följande säsong. Tvättade dem och fick benen upplagda som man alltid måste göra med den byxmodellen. Det var bara det att jag hade gått ner i vikt den sommaren, och när nästa säsong kom så kom jag inte längre i de sprillans nya byxorna – och har inte kommit i dem sedan dess. Jag har försökt sälja dem, både i någon köp-och-säljgrupp på Fejjan och i butik (de tog inte emot dem). Har haft dem liggande i bilen i månader ifall jag skulle träffa någon att fråga (men glömde alltid bort att fråga…) Och nu kommer jag i dem igen. Så jag sätter upp ett par Fjällräven-byxor, helt oanvända, men upplagda och klara, på listan över min nygamla garderob.

Avslutar med ett boktips – inte heller denna gång utlovas någon mys-läsning, däremot en känsla av att vi borde ha vetat så jävla mycket bättre!

En tår av lycka

Livet pågår för oss som har lyxen att leva i fred och frihet. Utan en despot som tvingar in oss i krig ingen (annan) vill ha, utan bomber som krossar våra hus, utan soldater som terroriserar oss, dödar oss.

Vi har varit iväg på två olika WT:n den senaste dryga veckan. Förra helgen höll SSRK ett WT i Bredared/Borås, och den här helgen arrangerade samma klubb WT i Halmstad. Två välorganiserade, utmanande och roliga WT:n – äntligen är säsongen igång!

Tyvärr har Femma haft ett svårläkt sår på en tass de senaste veckorna, och jag har begränsat hennes träning för att inte förlänga läktiden. Gruppträningar har vi varit iväg på, som dock har ställt till det lite för henne på olika sätt, och vi fick tillbaka lite tvekan i skicken.

På WT:t i Bredared startade Femma för första gången i öppen klass och fick roliga utmaningar i form av 1. dubbelmarkering 2. markering + blind 3. drive + blind 4. dubbelmarkering på linje 5. walkup i par med markering + blind. Hur kul? Jättekul! Femmas poäng blev 19 – 19 – 15 – 16 – 19 = 88 p. vilket jag var SÅ nöjd med, det gav oss vårt första Excellent på ett WT enligt de nya reglerna.

WT:t på Susegården utanför Halmstad var minst lika välorganiserat, hade minst lika utmanande och roliga stationer – och stämningen var minst lika god som i Bredared. Hur lyxigt är det inte att få gå ett WT med sin hund och umgås med andra hundnördar en hel dag? Hur lyxigt som helst!

Femma startade än en gång i öppen klass med följande stationer: 1. Drive + markering 2. Markering + blind 3. Markering + blind 4. dubbelmarkering på linje 5. walkup i par med dubbelmarkering. Idag hade vi strul med våra dirigeringar, Femma och jag – ”omständigt”, var det flera domare som sa… – och även lite otur med en dummyn som fastnade i en buske, så vi fick göra om hela uppgiften, och till sist otur med en markering som Femma inte markerade. MEN Femma tog ändå in alla apporter, fick alltså inte någon nolla, och poängen blev 12 – 10 – 17 – 16 – 11 = 66p. Tja, ibland är poängen inget att hurra över, men jag kände mig jättenöjd ändå, särskilt när jag såg att Femma hade kul och kände sig duktig.

Den stora skrällen var att jag även anmälde Delfi till WT:t i Susegården! Delfi, som faktiskt kvalificerade sig till elit-klass på WT redan 2019, men sedan dess inte fått starta på något arrangemang alls – knappt ens fått gruppträna eller gå kurs – på grund av pandemi, hältor och framför allt det evinnerliga pipandet. Delfi, som alltid blir så lycklig – lite för lycklig – när vi ska träna, som fortfarande piper då och då, som nu kan träna hyfsat hårt och ändå inte har haft någon hälta sedan förra sommaren. Avgörandet kom när jag tog ut henne på en walkup-träning häromsistens – och hon var tyst! Självklart skulle hon få vara med på ett WT. Jag har ju drömt om att få starta henne i elit-klass, och nu skulle det bli av!

Stationerna i elit var följande 1. Drive + lång markering i uppförsbacke 2. Blind i skogen 3. Markering + blind halvvägs 4. Dubbelmarkering på linje 5. Walkup i par med markering + ca 150 m lång blind. Vad sa Delfi om detta, då? Jo, hon hade såklart jätteroligt, men inte mer än att hon kunde vara tyst på samtliga stationer – det är ändå en stor bedrift för henne!

Hennes dirigeringar blev dock också väldigt om omständiga – både pga terrängen och pga avstånden, dvs. bristfällig träning, helt enkelt. Vi blev tvungna att ge oss och fick inte in båda dummies på två stationer, och på övriga stationer blev poängen högst blygsamma… 10 – 6 – 0 – 9 – 0 = 25p. Ändå var jag så lycklig! När Delfi kom tillbaka in med den andra dummyn på den första stationen – efter en sådan där riktigt omständig dirigering – så hade jag faktiskt tårar i ögonen. Min älskade räserflatte var på banan igen. Och vem vet, vi kanske går hem och tränar ordentligt nu och ger oss ut på banan igen!

Tre tips

Håll till godo, här kommer ett mat-tips, ett träningstips och ett boktips.

Mat-tipset är en gammal favorit från Luxemburg som jag nyss plockat upp igen: tabbouleh, marockansk dito. Jag vet att det finns varianter med bulgur och massor med persilja, men det här receptet är det som mest liknar den tabbouleh som man kunde köpa färdig – med eller utan kycklingbitar i – i Lux. Helt perfekt att ta med sig på utflykter eller som lunch när som helst. Jag använde fullkornscouscous (jag använder numera nästan bara fullkornsris, fullkornspasta etc.) och utöver övriga grönsaker lade jag till gurka och majskorn. Glöm inte salt och peppar, sedan behövs inget mer. Jättegott till en bit grillad kyckling.

Träningstipset handlar om att springa i uppförsbackar. Fy satan vad jobbigt, rent ut sagt – jag hatar ett par av backarna som ingår i min standardlöprunda. Men jag har ju insett att det inte hjälper det minsta att sjunka ihop som man (jag) spontant vill göra när det börjar ta emot… tvärtom är det bättre när jag höjer blicken och anstränger mig lite extra för att sträcka på mig.

Och när jag kom hem och googlade hittade jag bland annat just de där tipsen på den här sidan om hur man springer bäst i uppförsbackar. Jag får testa de andra tipsen nästa vecka, för nu har jag gjort mina tre pass för den här veckan.

Till sist vill jag tipsa om en rå-aktuell bok som ger så många bra förklaringar till det fruktansvärda som händer i Ukraina just nu. Det som ter sig vidrigt och obegripligt, men som samtidigt är som att historien bara upprepar sig. Vilket alltså framgår av Shaun Walkers bok Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor. Ingen feelgood-bok på något sätt, om man bortser från att det känns bra att få dessa förklaringar. Inget för despotkramare och historieförnekare, såklart.

Nästa mål

Nu springer jag alltså 5,4 km på 35 minuter. Enligt ”nätet” bör man springa 5 km på 30 minuter för att kunna känna sig någorlunda nöjd (även om jag är rätt nöjd, faktiskt, men kan ju bli ännu nöjdare), så jag behöver komma ner till 6 min./km i snitt – sedan ska jag utöka sträckan så smått.

Under löprundorna händer det att Femma kan tänka sig att springa jämte oss tanter (Delfi och jag) – annats brukar hon ju hålla täten, precis som hennes idol Piaf alltid gjorde.

Stort och smått

Det känns fortfarande som att hela världen rasar, men jag har hittat nya informationskällor som i alla fall ger mer hopp än CNN och Svt, och främst tänker jag då på bloggen cornucopia.se. Lars Wilderäng och alla som skriver kommentarer under hans dagliga, informativa inlägg – de gör tillvaron lite bättre. (Man får dåligt samvete av att skriva det, för tillvaron är självklart redan oförskämt bra här.) Men information – relevant sådan – är allt! Samtidigt som hjärtat tyngs av det oerhörda lidandet som det ukrainska folket måste utstå, så tänds hoppet om att det goda ska vinna till slut. Över det onda. Det går inte att lalla runt och låtsas som ingenting när det råder fullt krig två landsgränser bort från oss, även om jag inte heller slutar leva. Såklart.

Jag är glad att jag tog tag i löpningen i vintras, och man ska väl inte titta bakåt och ångra saker och ting. Men okej, ja, jag tycker faktiskt det är synd att jag inte hade den här ventilen under studietiden (min dåvarande pojkvän och sambo T försökte allt att få med mig ut i löparspåret, men jag tyckte ju det var pest) och kanske ännu mer senare när jag led av stress i mitt arbete. Det hade nog varit toppen med löpning då. Vissa perioder hade jag ju workout/aerobics istället, och andra perioder simningen (där man dock inte får upp flåset på samma sätt), men jag tror att det här med löpningen hade kunnat vara väldigt bra för mig. Men jag har den nu, i alla fall!

Den senaste veckan kunde jag springa två av tre löparrundor med joggingskor och löparkläder, i stället för med kängor och vanliga kläder (inklusive underställ). Och si! Det blev ju något helt annat… Redan under första passet märkte jag hur mycket lättare det var att springa med rätt kläder, och förlängde den längsta spring-sträckan från 15,5 till 24 minuter (hade blivit mer om inte en lösspringande schäfer kommit rusande mot oss), inklusive en riktigt lång uppförsbacke, som jag väl aldrig hade trott att jag skulle kunna springa – eller okej: jogga/lufsa – uppför.

Sedan blev det kallare igen, men i slutet av veckan fick jag ännu ett pass i löparkläder, och nu ville jag få till ett helt pass med löpning utan gå-sträckor (förutom några hundra meter i början och i slutet, som uppvärmning respektive nedvarvning) – och så blev det. 34 minuter i sträck sprang/joggade/lufsade jag, inklusive två långa och flertalet kortare uppförsbackar (och precis lika långa och många nedförsbackar…). Det kändes riktigt bra!

Jag har varit lite sugen på att joina någon av alla löparskolor som drar igång nu, men jag tror att det passar mig bäst att köra på mitt sätt, utan att tänka på en massa tekniker. Intervaller får jag ju ändå, tack vare backarna, och lite tips läser jag på nätet och tar med mig ut när jag springer, men det får räcka. Jag vill också slippa köra till träningen, när jag nu slipper.

Jag måste erkänna att jag inte längre kör mina 25-25-25 som tidigare. Knäböjarna kör jag inte alltid, eftersom jag ju lagt till 5 – av allt – var tionde dag och är nu uppe i 50 om dagen, och jag börjar bli lite orolig för att det ska slita på mina knän… Så knäböjarna kör jag inte dagligen. Armhävningarna mot väggen gav inget längre, och jag får inte till dem mot en stol/soffa, så nu kör jag bara ”riktiga” på golvet, dvs. på tårna. Jag skriver ”riktiga”, för än så länge ser de snarare inte riktigt riktiga ut… Men de är på g, vi kan väl kalla dem wanna-be-armhävningar, eler mini-armhävningar, och det blir då rakt inte några 50 om dagen, utan snarare 10. Eller fem om jag verkligen anstränger mig för att få dem lite djupare. Och så kompletterar jag med plankan för bålstyrka, plus situps – och Sofia på tv fem dagar i veckan.

Det jag är sämst på, surprise-surprise…, är att få till några minuters meditation om dagen. Jag kom igång bra ett tag, men just detta tenderar jag att ”glömma bort”…

Sig solens strålar närma

När det känns som att världen rasar är varje glädjeämne välkommet och ett sådant är solen som lyser och klättrar allt högre på himlen om dagarna, och våren som är på väg.

Denna morgon behöver solen inte ens ta sig igenom någon morgondimma, och huset, fälten, naturen badar redan från soluppgången i solens ljus, snart även lite värme. Det behövs ingen brasa i kaminen idag, och om några dagar kan jag nog springa i mina nya löparkläder, i stället för vanliga kläder med underställ etc.

Den här veckan har löptiden legat på 32,5 minuter, varav 15,5 minuter i sträck, som mest. Jag fortsätter att springa den backiga vägen, så löpsträckorna inbegriper både upp- och nedförsbackar, men hellre det än att springa fram och tillbaka (5 minuter åt ett håll) på en väg utan backar. Det provade jag en gång i förra veckan, och det var så tråkigt så det kändes dubbelt så jobbigt. Och hundarna trodde jag blivit totalt knäpp.

Däremot var de rätt nöjda igår, och det var jag med, jättenöjd! Femma och jag har varit iväg på flera olika kurser och träningar de senaste veckorna, och för det mesta har det gått väldigt bra, vilket ju är kul, men ibland blev vi också satta på plats, precis som jag visste att vi behövde. Vi behövde utmaningar som får mig att steppa upp träningen, och det fick vi särskilt när vi tränat i grupper på ”elitnivå”. En av dessa kursdagar var också uttalat inriktad på att utmana oss, och utmanade blev vi nog alla, vilket är bra! Då går man hem med massor med ”hemläxa”.

När Femma fått gå på kurs har Delfi fått allt mer träning här hemma. Grundövningar som jag inte kan göra med Femma – för att de är för förutsägbara/”tråkiga”…- är jättebra för Delfi. För henne finns inga tråkiga övningar, allt är skitkul! Knäppa, underbara hund. Samtidigt har jag börjat utmana Delfi med de övningar jag gör med Femma, och hon må vara en fnatte-tant, men dålig är hon inte. Det känns som att hon är tillbaka där hon var innan alla hennes hältor satte stopp för träningen, eller möjligen lite bättre, tack vare grundträningen vi ägnat oss åt. Sedan är frågan hur hon skulle klara att komma ut på en tävling, det vore faktiskt lite kul att ta reda på…

Numera tar jag ut dem en och en, och ger dem min fulla uppmärksamhet under deras respektive träning, vilket känns bra. Och igår körde jag ett kul! och varierat! upplägg, först med Delfi och därefter med Femma. Båda lyckades jättebra med det upplägget och därefter fick de lite extra träning som däremot var olika och individanpassad. Vad jag gillar det ändå, att ha kontroll över vår träning och kunna göra den så varierad och individanpassad som jag vill ha den. Men som sagt nödvändigt också att komma ut och utmana lite extra!

Nu blir det inget kursande/tränande i grupp på ett par veckor till, eftersom Femma börjat löpa – bara 4,5 månader efter dag 1 på förra löpet, och Delfi har hakat på även denna gång. Så är det med tikar! Och även om det är opraktiskt med täta löp, så kan jag inge klaga, för varken Delfi eller Femma är särskilt knepiga vare sig under eller efter sina löp.

Ja, tack och lov för hundarna och hundträningen när det känns som att världen rasar.

Husets bästa sida

Det är sydsidan – så stor som möjligt – och taket! Mitt hus ligger verkligen helt perfekt om man vill spara energi (och det vill man ju), då det ligger i rakt söderläge med stora fönster mot söder – där det snart ska odlas tomater, basilika m.m. igen – och ett stort, svartmålat tak som också suger åt sig värme under vårens allt längre och soliga dagar. De soliga dagarna har vi dessutom varit riktigt bortskämda med den när veckan, helt underbart. Så även om nätterna är kalla och jag gärna tänder upp kaminen när jag går upp tidigt på morgonen, så kommer det snart inte att behövas längre, då solen och taket och fönstren gör sitt under dagtid. Tack!

Undrar hur det känns

att vara världens absolut mest hatade – nu levande – människa, den som helt oprovocerat startar ett krig 2022?

Och undrar hur det känns att vara världens absolut mest föraktade – nu levande – människa, den som kallar ovanstående persons handlingar för geniala (för att inte tala om att han litade mer på Putte än på sitt eget lands säkerhetstjänst).