Författare: marika2014

Morgonrutiner

Jag har tidigare inte varit den som ligger och drar mig på morgonen – ”upp med ett skutt!” var min käcka melodi… Som hundägare har detta ändrats – både jag och mina hundar uppskattar att ha en soft start på dagen. Antagligen är det väl jag som vänjer dem vid det, men så är det ju med det mesta i flocklivet – man anpassar sig efter varandra. Men morgonstunden ska vi ha, och även när arbetsdagar väntade ställde jag väckarklockan på en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna vakna i lugn och ro.  När vi ska upp riktigt tidigt (läs: snortidigt) får det kanske bli en kvart istället…

Morgonstunden känns nästan ännu viktigare för varje hund som flocken utökats med – alla vill ju säga godmorgon, bli sedda etc. Morgonstunden är också en perfekt liten stund för att ligga och känna igenom hund för hund; känna efter fästingar, tovor, sår eller knölar.

20200307_055413

För det mesta inkluderar morgonstunden ett – eller flera – pusskalas… ett i taget, annars blir det lite too much på en gång. Oftast ligger Piaf  på min huvudkudde och ligger bäst till för att kunna släta av matte med dagens första flattepussar. De andra två kan mycket väl sova vidare under tiden. Men när Femma vaknar går pusskalaset mer över i pussparty! Det viftas och kravlas och pussas i en himla fart och intensitet.

Ibland vill någon – oftast Femma, men ofta även Delfi – käftfäktas lite. Det händer för all del också att någon – oftast Piaf – har bråttom ut på morgonen, och det fixar vi såklart, det med… Men har inte morgonstunden klarats av, så ligger då två hundar kvar i sängen och väntar… för om hela flocken har varit ute och morgonrastat sig, då kan vi ju lika gärna skippa morgonstunden och gå upp och starta dagen istället.

Morgonrastningen går rätt fort – så blir det väl när frukosten serveras direkt efteråt… Men jag håller hårt på viss ordning och reda när vi ska gå ut. Vänta lugnt i hallen medan jag tar på mig och öppnar dörren,  och samma sak vid grinden. Nu under vinterns mörka morgonrastningar har hundarna – eller i alla fall Delfi och Femma – fått sitta kvar vid den öppna grinden medan jag gått ut med pannlampan och kollat om kusten varit klar ute på ängarna. Klar från hjortar och vildsvin, framför allt. De senare har aldrig funnits kvar, vad jag sett, men det har hänt att några hjortar får springa en bit ut på ängen – innan jag ropar på de snällt väntande hundarna. Piaf slipper vänta, dels för att jag är osäker på hur svårt det är för henne att hålla ihop blåsan – jag har ju tidigare misstänkt inkontinens, även om det var ett tag sedan nu -, dels för att hon är för bekväm för att springa efter något djur.

Just den här tiden på året har jag också fått spana lite extra efter tranorna som kan hålla till ganska nära huset, och jag vill inte upprepa min fadäs från förra året… När tranorna just hade anlänt förra året hade jag i gryningen precis gett Femma klarsignal att gå och rasta sig på ängen när jag upptäckte  – försent – att en trana var så nära oss att Femma inte kunde hålla sig från att jaga upp den i luften. INTE OKEJ! Tranorna är ovana vid oss i början av varje säsong, Femma var ovan vid dem och dessutom ung och dum, men jag borde verkligen ha varit mer uppmärksam. Sedan dess har hon fått mer rutin på vad som gäller, dvs att vi struntar i tranorna, och det lärde hon sig snabbt, även om de ibland går och skränar när vi går förbi. Man brukar också märka att tranorna blir allt mer vana vid oss under de månader de är här, och de blir allt mindre känsliga för vår närvaro, skränar mindre, går lugnt kvar ute på ängen medan vi går förbi på vägen.

Rastningen brukar som sagt gå fort, nr 1 och nr 2 klaras av i snabb takt när man är hungrig… och när vi kommer in får hundarna frukost. Frukosten serveras också enligt mycket strikta ritualer… Femma och Delfi parkeras i bia-bädden – detta är den senast införda delen, då jag tröttnat på att ha två hundar trampandes mig i hälarna i köket, medan jag vill fixa till min egen frukost också.

När den gula och den bruna ligger (eller sitter) i bädden får Piaf sina två tabletter – kosttillskott och rimadyl – och sitt foder i matskålen. Piaf lärde sig den ritualen snabbare än mig, vilket blev tydligt de gånger då jag i början glömde ge henne tabletterna, utan hällde upp maten och sa ”varsågod”. Piaf satt kvar och tittade på mig: Tabletterna, då!?

Vattenskålen fylls på. När Piaf ätit upp har hon sin egen speciella ritual: hon dricker lite vatten, och med extra vätska på tungan slickar hon rent matskålen, dricker lite till, slickar rent matskålen lite till… Det är en lustig liten procedur. Och hela tiden måste Delfi vänta – för hon ska nämligen få sin mat i samma skål. Är jag elak som inte ger hundarna varsin matskål? Tja, det har alltid varit så hos oss, bland annat för att vi tidigare var mycket mer trångbodda. Inte så att det inte hade funnits plats för en extra matskål, men som sagt, vi har alltid haft det så. Den yngre hunden har alltid fått vänta till den äldre ätit upp.

Femma har däremot fått en egen skål. Hon får väl tacka sin egen glupskhet för det, eftersom den gör att hon måste äta ur en särskild skål. Jag har alltså haft fyra flattar – de ska ju också vara ”hyfsat” matglada… – men jag har aldrig sett maken till Femmas glupskhet. När hon äter ur en vanlig matskål suger hon liksom upp foderkulorna som en nyinköpt dammsugare, dvs mkt effektivt. Man ser hur hela bröstkorgen sugs ihop medan fodret försvinner ner i den lilla gula kroppen – och när hon väl ätit upp kommer en stor, välbehövlig RAAAP! Så det får bli en anti-glupsk-skål för henne och så fort jag serverat Delfi hennes frukost så serveras även Femma sin frukost.

Sist av alla får jag min frukost… och hundarna knoppar nöjt in på soffan och sover en-två timmar till, innan det blir dags för en längre promenad.

Ännu en söndag med regn och blåst

Än så länge håller den märkliga sviten av regniga söndagar… Övriga dagar i veckan kan vädret självklart variera, men att söndagen blir regnig (och blåsig) slår ju inte fel den här våren…

Så vi tar en söndag inne idag (i alla fall fram till i eftermiddag, då det ska sluta regna, enlig SMHI), och ser tillbaka på den gångna veckan.

20200309_162420

I måndags var Femma och jag på kurs på Kopparhult; sök, dubbelmarkeringar och dirigeringar stod på programmet och det var nyttig träning, alltihop! Otroligt nog sprang Femma ännu en gång in i ett trådstaket, även denna gång när hon hade dummy i munnen, men hon verkade komma över det bra mycket bättre än när det hände för ett år sedan. Märkligt ändå, att just hon av alla hundar i gruppen skulle göra det!? Hon som redan haft en ordentlig dust med ett trådstaket, och samtliga hundar sprang ju genom samma stängsel minst två gånger… Jag fattar nada. Men som sagt, hon hanterade det bra, och apporterade strax därefter som ingenting och gick även under trådstaketet igen som ingenting. Puh!

20200309_163110

I tisdags fyllde Piaf år, men det blev inte så mycket firande, vi brukar inte köra med det – vi firar lite grann varje dag istället… Vi var hos mattefar på förmiddagen och på eftermiddagen var jag på den lokala biografen och såg Mia Skäringers hyllade show, No more fucks to give. Överskattade show, skulle det visa sig. Äsch, jag visste ju egentligen att jag har tröttnat på Mia. Jag lyssnade på hennes och Anna Mannheimers podd, men tröttnade på deras eviga ”vi har ju aldrig fått lov att skryta, nej gud nej, men nu när vi har chansen i vår egen podd ska vi ägna varenda minut åt just det” – och jag har följt henne på instagram och tröttnade på hennes ”jag vill vara ansiktet utåt för att alla ska älska sig själva p r e c i s  som de är, men jag tar selfie efter selfie på mitt hårt sminkade fejs”. Inte har jag gillat något av hennes alteregon, heller. Så  v a r f ö r  fick jag för mig att lägga 220 spänn (!?) för att se den inspelade showen? Ja, vad ska jag säga. Jag blev nyfiken, efter alla otroliga hyllningar i media. Men hon sa inget särskilt vasst om #metoo, och var inte särdeles rolig, heller. Det som faktiskt imponerade på mig, däremot, var hennes fina sångröst! Wow! Hon framförde väl en 4-5 sånger med den äran, och det var min stora behållning av showen. Inte värt 220 spänn, men en tröst, i alla fall. Ni får ursäkta denna negativa utläggning, men jag blir irriterad när vissa artister tokhyllas – vad de än gör.

20200310_174855

Onsdagen inleddes med promenad runt Kroksjön, sedan åkte vi till brukshundklubben och tränade lydnad med nyttig störning från ett helt gäng som tränade Rallylydnad. Piaf, Delfi och Femma fick vara med ute samtidigt och tränade växelvis. Jag skulle verkligen behöva börja träna i någon grupp, jag med, men det är ju så bekvämt att träna själv och åka vart man vill (eller träna hemma), när man vill – och kunna ställa in av vilken anledning man vill… Jaja.

20200313_172941

Både torsdag och fredag blev det långpromenad och besök hos pappa. På fredagen passade jag även på att göra några ärenden som jag skjutit upp ett tag. Vädret lämnade en del att önska på dagen, och när jag åkte mot Kungälv föll det stora blöta snöflingor, jag växlade mellan radiokanalerna och  a l  l a  pratade om Coronaviruset. Eller nej, inte helt sant: helt plötsligt slutade någon med det – för att istället påminna oss om att det just idag var fredagen den 13:e… Man får själv se till att hålla humöret uppe nu, alltså…!

På lördagen kom belöningen: strålande vackert väder hela dagen – man ville bara vara ute och det kändes som en välbehövlig paus från allt snack om virus. Vi inledde dagen med en promenad runt Kroksjön. Att gå den promenaden ända hemifrån ger 12000 steg, men då vill man knappt gå någon lång runda mer den dagen (perfekt, dock, när man bara kommer hinna en ordentlig runda). Sedan har vi möjlighet att ta bilen och gå på olika avstånd från sjön, och igår tog vi en variant som ger 8500 steg på morgonen, och en annan variant som ger knappt 6000 steg på kvällen – då ställer jag bilen så nära sjön som möjligt bara för att få själva rundan runt sjön. Jag älskar nämligen den rundan runt sjön. Den är inte bara vacker, utan man går verkligen över stock och sten, man får hoppa från sten till sten vid vattnet och klättra uppför och nerför några riktigt branta backar. Det känns i ben och rumpa när man går den rundan i god takt och jag behöver det! Att gå på breda skogsvägar är skönt, det med, ibland, och särskilt bra när man vill passa på att träna på något rallymoment eller dylikt. Men just nu är jag kär i Kroksjörundan…

20200311_094512

Den här bilden tog jag tidigare i veckan i en av de brantaste backarna på promenaden, den är nästan lodrät – men det ser man verkligen inte på bilden…

Hemma från rundan blev det fika i solen, och sedan tog jag ut hemmets alla mattor, filtar och dynor och gav dem en omgång med mattpiskan och lät dem hänga ute hela dagen – så skönt att vädra ut en hel vinter! Medan jag dammsög och våttorkade golven fick hundarna ligga ute på tomten med varsitt märgben – och jodå, Femma fick också, men hon var som vanligt glupsk och klar långt före de andra…

20200314_123159

Därefter lite pyssel med hemodlingen. I år ska jag begränsa min hemodling betydligt jämfört med förra året, och hittills har jag bara sått en jäkla massa basilika. Erfarenheten har visat att det är det som går åt mest, helt enkelt. Älskar pesto! Nu har de första små basilikagroddarna kommit upp i miniväxthuset och fick flytta över till små krukor. Två gamla orkidéer fick också nya, större krukor.

20200314_124550

Efter städning och plantering blev det belöning: Hundträning! Hade funderat lite på att åka till klubben igen… Men valde bort den extra tidsåtgången – och bensinutgiften – och tränade på ”vår” fotbollsplan här hemma, istället. Den är så himla fin, och vi har den oftast helt för oss själva. Som vanligt tog vi en uppvärmningsrunda och då körde vi även lite spårpinne-let och ett par kluriga dubbelmarkeringar var till Delfi och Femma.

Lydnadsträningen var så himla rolig idag – det blir kanske roligare när solen skiner?? Men det var också för att det poppade upp gamla tips och knep som jag kört med förr och som kändes riktigt bra när vi nu testade. Jag har på sistone haft lite halv-kasst självförtroende vad gäller hundträning i allmänhet och lydnadsträning i synnerhet… men nu tar jag då och då fram ett mot-argument till min egen uppfattning, och det är att jag lyckades hyfsat med min allra första hund, trots att jag under de första tre-fyra åren inte var så kunnig i hur momenten skulle se ut. Men vi tränade glatt på ändå och när vi sedan började träna för tävling hade vi massor av små delar som satt som en smäck och som kunde plockas ut ur de långa kedjor vi hade tränat in, och sättas ihop till nya kedjor som blev till de riktiga momenten. Den träningen var väldigt rolig och fri och framför allt varierad! Lite av det skulle jag vilja hitta tillbaka till, och det känns som att vi är på gång. Femma och Delfi fick två ordentliga pass var, och Piaf fick ett pass med rallylydnad på slutet.

20200314_162539

Den ljusa delen av dagen avslutades med den där sista rundan runt Kroksjön, och ljuset var magiskt.

Purjolökspaj

Här kommer receptet på ”min” purjolökspaj – inte vet jag om den skiljer sig mycket från andra purjolökspajer… jag har liksom aldrig letat upp några andra recept på denna rätt, eftersom jag alltid varit smått tokig i just den här pajen…

Pajdeg:

180 g (3 dl) vetemjöl

125 g kallt smör

3 msk kallt vatten

1 nypa salt

Gör till en deg, tryck ut i pajform, gaffla i botten och låt vila i kylen 30 min. Förgrädda i 200 grader 10 min.

2-3 stora purjolökar

1 gul lök

En rejäl klick smör

(Ett par-tre smala morötter)

4 äggulor

2 äggvitor

2 msk vetemjöl

2,5 dl mjölk

(Riven ost, salt, svartpeppar)

Skiva purjolöken (ta gärna en del av det gröna också) och hacka löken – värm/fräs detta i smöret tills all lök är mjuk. Undvik att något blir brunt!

Tillsätt mjöl och mjölk (och salt/peppar), gör ett uppkok under omrörning, sänk därefter värmen. (Skala och skiva morötterna i ca 2 mm tjocka slantar, och ha ner dem i purjogröten (du kan också koka slantarna lite lätt och ha ner dem i purjogröten strax innan du har i äggvitorna)). Låt allt puttra i 5-7 minuter. Det ska vara som en mjuk gröt. Tillsätt äggulorna, men innan du även tillsätter vitorna ska dessa vispas hårda (du ska kunna vända bunken…). Vänd ner dem försiktigt.

Lägg purjogröten jämnt över det förgräddade pajskalet. Strö ev. över riven ost och grädda i 20 min.

20200311_122836

Enligt originalreceptet ska man koka upp purjolöken och sila bort vattnet innan man tillsätter den gula löken. Och där fanns definitivt inga morötter, utan de lades till lite spontant en gång då jag hade för lite purjo, och jag tycker det är jättegott med morötterna i. Men inget måste!

Gilla mörkret… älska ljuset!

När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…

Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.

Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).

Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣

Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.

I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!

received_601714657073940

Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson

Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉

Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.

pixlr_20200307175317293

Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest  tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.

I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med.  Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…

Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.

När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.

Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.

pixlr_20200307175814749

Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.

Lika bra att passa på

Vi passar på att njuta av vintern så länge den nu varar…

20200227_104347

När jag tog bilden ovan slängde jag ifrån mig vantarna på marken – det var lite brådis eftersom istappen höll på att smälta… och jag skulle ju ändå inte vara så disträ att jag glömde att ta med mig dem igen.

Eller…?

20200227_104550

20200228_11364020200228_07082320200229_115316

 

Så dags att komma nu

I december började man som vanligt vänta och längta. Efter snön. Men kom det någon, fick vi en vit jul? Icke sa Nicke. Januari kom och gick, inte det minsta sjökorn. Man började vänja sig vid mildväder och väldigt trevliga elräkningar. Februari månads stormar med horisontella regn hann jag dock inte vänja mig vid… och till slut kom den, vintern! Precis lagom mycket snö för att lysa upp, och lagom kyla för att hålla kvar snön – och för att äntligen kunna frosta av frysen.

Strax kom lusten att fotografera lite… och ta en groupie!

Några verktyg till…

Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…

Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!

Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà! 

Femma springer rakt ut

Femma springer längre ut

Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.