myflatcoats.com 5 år

Denna blogg fyller idag fem år…

Screenshot_20190208-121505

Föregångaren, hemsidan myflatcoats.net (sovande, men existerar fortfarande eftersom gallerierna fungerar som mina fotoalbum), fyller i år 14 år – vet att jag satt och snickrade med den när jag var hemma (i Lux) med valp, dvs. med Saga som jag hade hämtat i Borås.

Det var den fruktansvärda perioden då min bonuspappa Sigvard opererades, led så hemskt under några veckor och sedan gick bort, samma dag som jag började arbeta igen efter ledigheten.

Helt förstörd av sorg var jag, men jobbas skulle det. Minns att jag satt i en bilkö genom stan på väg till jobbet och skrek ut min sorg – och råkade se en man i bilen bredvid som tittade väldigt konstigt på mig. Inte konstigt. Men jobbas skulle det.

Det var en så kallad sessionsfredag, då vi hade som allra mest att göra, med korta deadlines. Jag välkomnades på jobbet med ett par luntor med riktiga härvor till dokument att gå igenom, tog med dem hem och hade att göra intensivt hela dagen. Mellan tårarna. För jobbas skulle det. När jag stängde ner datorn kl 17 fick jag sörja på riktigt.

Samma sak var det när min allra första flatte Ella gick bort ett par år senare. Hon var väldigt dålig – njursjuk – i ett par veckor, fick dialys m.m. Jag satt på klinikgolv med henne när hon fick sin dialys, åkte sedan hem och jobbade, gick på möten (kunde när som helst börja störtgråta), åkte tillbaka till min hund på kliniken, tog hand om Saga därhemma osv.

Själva dagen då jag till slut tvingades låta henne gå, så stod vi på tröskeln när veterinären öppnade på morgonen – och när jag kom hem för att börja jobba fick jag veta att jag skulle ersätta min chef på något viktigt möte. Jag skulle gå på mötet tillsammans med en tjeckisk kollega – och det är konstigt att jag inte gav honom en rak höger när han på väg till mötet sa något i stil med att man skulle kunna tro att jag förlorat ett barn, inte en hund… Det var nu inte så att jag hade berättat själv om min sorg och stod och hulkade mot hans axel. Nope. Jag sörjde i tysthet och var hyfsat samlad inför mötet, men han visste ändå, kanske via min chef, och ville fälla denna okänsliga kommentar. Sörjer du en hund? Men det var bara att ta emot, lida i tysthet och även mötet skulle genomlidas innan jag fick gå hem och sörja i fred.

Tja. Apropå en blogg som fyller fem år idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s