Inte för att vi hade någon snö att tala om, men vi fick i alla fall en vit jul här uppe i Kollanda.

Jag firade som vanligt själv med mina hundar – ett val jag gjort ända sedan jag skaffade hund och valde att stanna kvar i nästan folktomma Luxemburg under jularna. Även nu gick vi långa promenader och gosade soffan.

Julribben blev väldigt lyckad, och jag antar att problemet de senaste två åren var att min ugn var för gammal och skröplig. Med en sprillans ny spis och ugn gick det bättre!

Den bästa julklappen var att pappa fick ta emot besök igen efter en veckas besöksförbud på boendet pga. kräksjuka. Efter en vecka märkte personalen tydligt hur det påverkade pappa negativt och jag tänker med enorm sorg på alla gamla och deras anhöriga som inte fick träffas eller ens ta farväl under pandemin. Dagen efter att pappa började få nog lyfte de besöksförbudet och min bror kunde åka och hälsa på pappa som han alltid brukar göra på julafton – även om det var första julen på ett boende.

Näst bästa julklappen var att Delfi kunde gå med på två långa promenader, varav den ena gick runt Kroksjön på eftermiddagen. Nu står hon i och för sig på rimadyl, men jag ska börja ta bort den nu. Hon har haft ännu en period med hälta och restriktioner efter ett snubbel, men den här gången haltade hon på vänster framben, så inte samma gamla vanliga, dvs höger fram. Jag passade på att ta henne till veterinär och samtidigt ge henne en seniorkoll, så veterinären fick känna och klämma lite – och skriva ut mer rimadyl. Jag gillar verkligen vår nya veterinär.

Önskar alla en god fortsättning på julen. Själv ska jag besöka pappa idag!

Ni som vet, ni vet.

Vi hade snö och kyla under några dagar i december – när Femma och jag fyllde år töade den bort. Tidvis var det i kallaste laget för hundarna (vid -10 – -15 grader visar de att de tycker det är för kallt), men då gick jag ut på mina snöpromenader på egen hand, för det finns enligt mig inget skönare sätt att motionera, än att gå i snö, helst också i långa uppförsbackar. Nu var det dessutom så kallt att även om jag trampade upp en stig i snön – istället för att gå i befintliga hjulspår – så blev det aldrig en bekväm, nertrampad stig att gå bekvämt i, vilket gjorde att jag fick den effekt jag ville: mina muskler fick jobba ordentligt.

Det var så det började för ett år sedan: jag pulsade i snö ett par veckor i december och när snön försvann saknade jag den extra ansträngningen – och började så smått att löpträna. Löpträningen har hängt med hela 2022, fram till snön kom.

Nu har jag inte sprungit på ett par veckor, men kroppen har fått jobba ordentligt ändå, och det ska bli riktigt spännande att se om kondis och muskler har underhållits väl av snöpromenaderna.

Jag har inte sprungit milen sedan Jubileumsloppet i början av september, men när det nu var dagen för online-loppet RunUkraine/United by bravery, så kunde jag bara inte låta bli.

Jag följer kriget i Ukraina noga, läser om olika aspekter av kriget och förfasas, som väl de flesta som har ett hjärta i kroppen (och/eller som inte lever i en annan verklighet…), över alla spillda liv – nu nyligen den två dagar gamla pojken Serhii som dog när ett BB träffades av en rysk robot. Hans mamma överlevde. Men förstå hennes smärta??? Nej, det går ju inte, men prova, försök, bara det gör ont. Tänk sedan på alla andra som förlorat barn, föräldrar, makor, makar, bröder, systrar, nära vänner, grannar. All denna smärta. Två landsgränser ifrån oss.

Jag hade noterat det här loppet och sparat länken långt tidigare – men jag hade inte anmält mig i förväg och jag hade glömt att det var just igår. Så jag sprang sex kilometer dagen innan, en runda som inkluderar ett par längre uppförsbackar som utmanar mig. Men jag måste, eller rättare sagt ville, springa för Ukraina, och anmälde mig alltså samma dag som loppet var.

Man kunde välja mellan att springa 21 km (inte min liga…), 10 km (har jag ju sprungit två gånger tidigare, men undvikit för att jag tyckte det slet lite väl mycket på kroppen), och valfri distans. Det senare alternativet hade ju varit gött – spring en kilometer eller två, bara, så är det klart. Men nej, ska det va, så ska det va. Så det blev milen.

Betalade min startavgift (70% går till ett luftvärnsystem för Ukraina) och fick sedan ett mail med startnummer och instruktioner. Man skulle springa loppet med valfri löpar-app, och därefter skicka printscreen på rundan till arrangören. Smidigt!

Det tog emot många gånger under loppet, och som vanligt tänkte jag tanken att ”äh, vad gör väl det om jag går lite grann…”, särskilt i den där uppförsbacken precis innan jag vänder vid fem kilometer – men då tänkte jag på Serhiis mamma och tänkte att jag ska fan inte klaga. Spring för Ukraina, spring! Och jag sprang loppet igenom, behövde dock stanna en gång och knyta skosnörena, men det var ju bara jobbigt att komma igen efter det – ingen fördel alls.

I slutändan visade det sig att jag fick min bästa tid hittills på milen, första gången under timmen! – och det kanske bästa av allt för mitt löpar-ego är att jag nu vaknat upp dagen efter loppet, och känner mig inte alls särskilt sliten i kroppen. Förvånande! Men väldigt peppande!

Ukraina ska vinna kriget och jag kanske är en löpare, i alla fall.

Igår eftermiddag släppte RunUkraine nyheten att de förlänger loppet med en vecka, så om du som läser det här vill, så går det bra att anmäla! Öppna sidan i en webbläsare som klarar att översätta sidan (jag använde Chrome), så är det bara att köra!

https://bravery.runukraine.org/

Det var den gångna helgen, innan den första snön föll.

Jag har börjat sova så himla gott om nätterna, bättre än på flera månader, kanske år. Anledningen är pappas korttidsboende, där han bor sedan snart en månad tillbaka.

Boendet ligger en bra bit utanför Göteborg, och ”självklart” inte åt samma håll som jag bor, då… Men det gör inget, för jag är så glad att han kommit dit. Gudarna ska veta att han förtjänat att få god omvårdnad och trygghet. God hygien, bra mat (utan att vara beroende av att jag lagar eller införskaffar den) – och kaffe efter maten -, trygghet och individanpassad fysisk aktivitet för att bibehålla rörelseförmåga och muskler för att i sin tur upprätthålla livskvalitet. Är det någon som skulle vilja vara utan något av detta? Tror inte det, och nu äntligen får han allt detta.

Inte för att det kändes så från första början, men så behövde också pappa en liten tid att återhämta sig och bli sig själv efter dels operation och komplikationer efter densamma, dels själva sjukhusvistelsen som drog ut på tiden medan han väntade på en plats på korttidsboendet. På sjukhuset fanns tyvärr brister i kunskapen om demens eller ens förståelsen för en gammal människas önskemål att få lite lugn och ro. Däremot får sjukhuset om inte guld, så i alla fall silverstjärna för själva vården efter pappas höftfraktur – och hygienen gick också spikrakt uppåt under hans vistelse där.

Något som upphörde helt så fort pappa kom till sjukhuset och som fortsatt på samma sätt på korttidsboendet är att han inte längre har de jättejobbiga kateterläckagen. Det är ett mysterium, faktiskt. När han var hemma med hemtjänst hade han perioder med ständiga urinläckage som gjorde att han fick sitta eller ligga med blöta kläder och lakan tills han fick hjälp med byte. Det måste vara så skönt för honom att slippa det där nu!

På korttidsboendet behövde personalen också lite tid för att lära känna pappa – och hans jobbiga dotter som kommer och ställer en massa frågor om mat, hygien, säkerhet, trygghet osv. (Trots det fina, uttalade anhörigperspektivet i all omvårdnad, så har inte jag kunnat känna mig trygg med pappas omvårdnad på flera år, och tro mig, det finns goda skäl till det.)

Men när den där första tiden på det nya boendet passerat och jag kunnat ha några mer eller mindre bra samtal med personalen och berättat lite för dem om hur pappa funkar och hur man kan motivera honom på olika sätt, så började personalen kunna träna med pappa, och det känns som att det blev vändpunkten.

Pappa fick inte bara den så viktiga – livsviktiga! – muskelträningen som ger honom livskvalitet på så många självklara (men även mindre självklara) sätt, han fick också mer aktivitet och social samvaro, därmed mer vaken tid, bättre aptit, bättre ordning på magen, och efter ett par veckor började han han till och med uppskatta att sitta ute i tv-rummet med övriga boende – blott fyra till antalet, dvs. alldeles lagom myclet folk på en gång för någon som levt så gott som ensam de senaste 15 åren. Det hade man inte trott för ett par månader sedan.

En enorm fördel med det här boendet är att pappa träffar ett väldigt begränsat antal vårdpersoner – den han träffar allra mest är där fem dagar i veckan (och mer än så), precis så som jag hade önskat att det skulle varit när han hade hemtjänst också, men där verkade de vilja klämma in så många olika personal som möjligt på en vecka. Hur bra är det för en dement människa (som alltså har mycket svårare att minnas vem han träffat tidigare och inte) att träffa så många olika ansikten hela tiden? Och ofta var det de som kände honom minst som kom dit den dag det var dags för dusch… Jag blev inte klok på hur den planeringen gick till, faktiskt.

Nu märker jag på pappa att han trivs på boendet och att han känner sig trygg. När han var på sjukhuset pratade han mycket om att få komma hem, men nu – när jag frågar – säger han att han trivs där han är.

Träningen han får ger snabbt resultat – jag brukar alltid göra lite övningar med honom, med både armar och ben, och ser då hur det ligger till med rörlighet och muskelkraft. Det ser allt bättre ut. Från att ha behövt lyftas mellan säng och rullstol med en mindre lyftkran kan han nu resa sig själv och flytta sig den lilla biten mellan dem. Det betyder så mycket för en människas självkontroll och självkänsla!

Stark förbättring vad gäller fysiken, alltså, men även på den mentala sidan. Vi spelar ju fortfarande kort, UNO, och några gånger under den här perioden har pappa varit för utmattad för att kunna eller vilja spela, men nu är vi igång igen, och där märker man så lätt hur pass skarp han är i huvudet. Ibland behöver han be om en påminnelse om reglerna, men oftast går det bra utan.

Det som är riktigt synd är att det är just ett korttidsboende. Snart är det dags för ett nytt vårdplaneringsmöte, vilket kan betyda att pappa kan behöva flytta ifrån just det här boendet.

Men fram till dess kan jag fortsätta att sova gott om natten och slippa ligga vaken långa stunder och fundera på hur jag ska hantera olika jobbiga situationer som rör pappas omvårdnad. (Nu snackar vi anhörigperspektiv!!!)

Nu blir det reklam!

Som jag tidigare nämnt är det några få saker jag saknar med Luxemburg, och en av dem är utbudet på chokladpraliner. Namur, Oberweis, Leonidas… Varför finns de inte i Sverige???

Men i lilla Lödöse, bara 2-3 mil från där jag bor, finns sedan 2021 det lilla företaget AD70, bestående av Sofia och Joakim Asklund, som tillverkar praliner av finaste choklad, helt för hand. Joakim är pralinören som tillverkar pralinerna, medan Sofia är designern som målar dem, utformar presentaskar osv.

Eftersom de annars bara säljer sina praliner via Internet passade jag på igår när de undantagsvis hade försäljning hos en annan hantverkare. Då fick jag träffa det trevliga äkta paret bakom AD70 som verkligen brinner för sitt hantverk, och gärna berättade om de olika pralinerna. Och efter ett par smakprov var jag övertygad: ja, dessa praliner är värda sitt pris, 25:-/styck.

Pralinerna är verkligen lyxiga, vackra och fulländat goda. Dessutom som sagt handgjorda. Och goda, sa jag det?

AD70 gick till och med och vann silvermedalj i Sveriges största pralintävling, Det Stora Pralinslaget, i konkurrens med 60 andra pralintillverkare. Inte illa, för en liten verksamhet som startade 2021! Grattis och lycka till i fortsättningen!

Man kan följa AD70 på Instagram, där heter de ad70_choklad. Där ser jag att de inte bara är jämngamla med mig (70 är deras födelseår), utan att de – eller åtminstone en av dem – också har en förälder som är jämnårig med min pappa, 90 år.

Men, men, kanske någon tänker, vad hände med att sluta äta godis? Men det sa jag inte att jag skulle. Jag vill bara sluta vara beroende, sluta frossa i godis bara för att det är helg (eller jul eller påsk, eller extrapris…). Fina praliner har åtminstone inte jag råd (enligt mina prioriteringar) att frossa i, och skulle det nu vara så att jag inte kan hålla mig, utan sätter i mig den här asken i ett nafs – ja, då lär det fanimej dröja innan jag får en ny chans.

Under de sex senaste tisdagskvällarna har orienteringsklubben Alafors OK i samarbete med den lokala Ica-butiken anordnat en serie löpartävlingar med flera olika klasser att tävla i, allt från paprikaklassen för de allra minsta till 10,2 km för alla 16 år och äldre.

Själv valde jag att springa 5 km (för kvinnor 16 år och uppåt), och den distansen räckte gott och väl för mig i det spåret, som inkluderade många fler och brantare backar än vad jag är van att springa i.

Vår runda bestod av två varv i 2,5 km-spåret (elljusspår), och de första gångerna sprang jag runt hela första varvet, men gick upp i de värsta uppförsbackarna på det andra varvet. Målet blev att kunna springa runt båda varven, och det klarade jag den fjärde och femte gången; det är jag nöjd med, för jag fick verkligen kämpa. Redan i början av spåret kom den första ”mördarbacken” som sög kraften ur benen – och det kom strax flera…

I alla deltävlingar kom jag sist i min klass, men då var övriga medtävlande också betydligt yngre och de flesta tävlade för en orienterings- eller idrottsklubb, så har väl förmodligen tränat/sprungit gudvethurlänge. Så jag tävlade verkligen mot/med mig själv, och jag är riktigt nöjd med att jag kunde putsa tiden lite så gott som varje gång. (En gång avstod jag då jag inte var okej i kroppen.)

Så tisdagskvällarna har varit vikta åt detta, medan torsdagskvällarna – även några veckor framöver – vikts åt löparskolan, där vi oftast kör intervallträning, nu senast i… backar.