Uncategorized

Fåglarna på fortet

Det här året har jag förälskat mig lite extra i sädesärlorna, och särskilt var det en som hade ett extra ljust huvud, som ofta höll sig i eller nära min trädgård i början av sommaren. Sedan har det varit flera stycken som, oftast parvis, hängt här till och från hela sommaren.

Nu i september börjar det bli dags för dem att flytta söderut och jag kommer att sakna dem! Faktum är att jag blev riktigt sorgsen häromdagen när det slog mig att jag inte sett dem – på hur många dagar? Hade de redan gett sig av? Tänk att de flyttar så långt som till Nordafrika medan jag går kvar här i min trädgård… Säkert kommer jag att se sädesärlor här nästa år igen, men kommer det att vara samma fåglar, samma individer? Enligt vad jag kunnat läsa mig till kommer de i alla fall tillbaka till samma trakt år efter år, och de kan visst bli 12 år gamla…

Dessutom fick jag en glad överraskning igår morse, när en hel grupp sädesärlor – många fler än jag brukar se på en och samma gång – gick omkring på min gräsmatta. En liten gruppering inför avfärd, kanske? På kvällen gick en ensam sädesärla på samma gräsmatta, och den flög iväg med en berg-och-dalbane-uppvisning och glada kvitter. Tänk om den har bestämt sig för att stanna här i vinter, det skulle ju också kunna hända… *hoppas*

Och när den ena fågeln ger sig av, så kommer nästa och knackar på fönstret… bokstavligen. En talgoxe satt på ett av mina fönsterbleck och pickade, och strax därpå kom den här talgoxen och slog sig bara ner och tittade in. Dem ser man inte mycket av under sommarmånaderna, men de börjar väl sakna den bekväma matserveringen, kan jag tro…

Igår var det spårdag för hundarna. Jag lade två kluriga spår, och ett blev dessutom lite längre än planerat, kanske 500 meter, medan det andra höll sig på ca 300 meter.

Delfi som ska gå aktiv på nästa spårkurstillfälle fick ta det långa spåret, och hon tog det som en liten gudinna. Den här gången fick hon också pinnar istället för tennosbollar som tidigare, och dem hittade hon och apporterade. Superfint jobbat, helt enkelt, och dessutom i det där underbara tempot…

Femma fick ta det lite kortare spåret. Typiskt nog hade en svampplockare med hund hunnit gå rakt över spåret under den korta liggtiden (jag satt bara 50 meter därifrån och såg det ske) och hon fick lite svårigheter just där. Man får tacka för den erfarenheten, för hon redde ut det till slut och tog det rätta spåret igen, hittade alla pinnar och var väldigt glad och nöjd med att hitta en tennisboll i slutet. Väldigt nöjd är jag. Häromdagen fick de varsitt ängsspår, och det gick också kanonbra. Därmed har vi gjort vår hemläxa.

Delfis tur

Träning på klubben var redan inplanerad, men det är ändå trevligt med chatten där det stäms av vilka som kommer.

På dagen tog vi ett pass lydnad hemma i trädgården. För Femmas del tränas det främst på ingång till en rak utgångsposition, som är ungefär det enda som brister i hela startklassen, men å andra sidan något som visar sig i många, om inte alla moment… Jodå, jag brukar alltid börja med att lära mina hundar utgångsposition, och även Femma har fått träna framför spegeln… Men någonstans på vägen har jag tydligen belönat och förstärkt en sned position, så den dras vi med lite nu, men inte så länge till, om jag får bestämma.

På eftermiddagen var det dags för träning på brukshundklubben, och eftersom Femma är/går in i höglöp avstod jag från att ta ut henne – dessutom var det faktiskt Delfis tur! Hon har ju klarat av sin startklass och har många roliga moment att träna på i lydnadsklass 1. Många av momenten har vi grunderna till, men de flesta är ofullständiga. Dessutom kändes det som att vi fullständigt tappat vårt fina fotgående, det som Delfi kammade hem en 10:a för på senaste tävlingen. Med hjälp av träningsgruppen fick jag kvitto på hur det såg ut ”utifrån” och det var inte riktigt så illa som jag trott, faktiskt. Ett par-tre moment till filade vi på med träningsgruppens hjälp, sedan tog vi resten på egen hand. Under den gemensamma platsliggningen körde vi klass 1-sittning i koppel tillsammans med ett annat ekipage. Löjligt, moment, kan tyckas – men det kan faktiskt vara nog så svårt att sitta en minut mitt emot föraren utan att lägga sig ner. Särskilt som Delfi i alla möjliga sammanhang uppmuntrats att lägga sig ner i passivitet… så har vi alltså fått träna på just sittningen, men det har också gett snabbt resultat.

Vi avslutade med Delfis absoluta favoritmoment, vilket såklart är det med mest fart och fläkt, dvs runda-momentet…

Första frosten

Hade vi gått upp och ut någon timme senare hade jag missat den, den första frosten för den här säsongen. Nu skiner solen från en molnfri himmel – det betyder också att vi har en ännu finare för-höstdag framför oss än igår, då dimman låg tung under morgontimmarna och solen bröt igenom först under eftermiddagen. Gårdagens uthängda tvätt fick hänga kvar ute över natten, den torkar nog bättre idag. Träning på brukshundklubben ska det också bli – förra veckans träning gav mersmak och helgens tävling gav verkligen inspiration.

Jag tycker mig känna en liten nytändning i träningen med den nya planen, som i stort går ut på att vi tränar ”jakt” varannan dag, och lydnad varannan dag, plus spår någon gång i veckan. Det verkar funka bra för motivationen att göra träningspassen lite effektivare. Under den dag vi vilar från jaktträning hinner jag fundera över vad jag vill träna den dag jag ”får” jaktträna. Och den dag då det är dags gäller det att träningen blir av – det går inte längre att skjuta upp till morgondagen, för då står det lydnad på programmet…

Det jag helst vill få gjort gör jag så fort som möjligt, då finns chans till ett pass till med samma sak – eller något annat.

Gårdagen blev precis enligt plan, med ett ganska kort pass på dagen, men där jag äntligen fick med en övning med fokus på närsöket – det behöver vi mer av, men när jag kör lite på känn tenderar det att glömmas bort…

När vi kom hem från pappa på kvällen gick vi ut på ängarna igen och körde ett pass till, med något helt annat. Är så väldigt nöjd nu, med att jag kan gå ut med båda i ett lugnt och städat fotgående. Femmas position har tendens att ligga lite för långt fram, men det rättas till med några – allt färre -vänstersvängar.

Idag blir det ingen apportering, mer än möjligen av en apportbock i trä…

Jag har en plan

Planen är inte riktigt färdig, men den har börjat ta form, och det är bättre än tidigare, då varje försök att mejsla ut något konstruktivt i den riktningen mest slutat i att ”jag måste fråga någon” som tränar flera olika saker. Samtidigt kan man ändå inte ta efter någon annans plan – man har olika ambitioner, olika förutsättningar, olika känslor för de olika delarna i planen.

Det handlar alltså om vad vi ska träna, hur mycket och när. Ska jag fördela tiden mellan jaktträningen och lydnaden lite på känn, så lär det bli en väldigt ojämn fördelning, dvs. som hittills. Men om vi nu ska satsa lite på tävlingslydnaden och brukset också, så måste det bli förändring, och då tror jag att en plan behövs. Och för varje gång jag tänkt på hur en plan skulle kunna se ut, så har känslan för de olika alternativen blivit starkare, och på så sätt har planen ändå tagit form.

Planen är inte ristad i sten, men nu finns i alla fall en idé om hur fördelningen ska se ut. En viss dag och tid i veckan är vikt för lydnaden eftersom vi anslutit oss till en träningsgrupp, men däremellan ska det givetvis också tränas.

Igår ägnade vi oss mest åt jaktträningen, och jag provade bl.a. ett par övningar från helgens kurs. Idag blir det lydnad och spår!

Leva med ovisshet

I bilen på väg till och från hundträningen häromdagen lyssnade jag på ett poddavsnitt av Kropp & Själ (P1, Sveriges radio), om att leva – eller stå ut med – ovisshet. De kopplade bland annat ihop temat med Covid-krisen och att många mår dåligt av osäkerhet och ändrade livsvillkor, medan andra tar det bättre. Programmet gästades av bl.a. psykolog och psykoterapeut Anna Kåver, som skrivit boken med den fina titeln Dansa mjukt med tillvaron.

Jag är själv (inte så) lite av ett kontrollfreak och vissa av de situationer som kom upp i programmet lät i mina öron mycket obehagliga. Min erfarenhet säger dessutom att när man väl någon gång släpper på kontrollen lite – nyligen i samband med pappas isolering, eller i hundträningen – ja, då går det ju självklart galet och man får bara ännu mer vatten på sin kvarn: Nähädu, där borde du allt ha sett till att behålla kontrollen när du kunde, se nu hur det gick

Men vad gäller just ändrade levnadsvillkor klarar jag nog ovisshet ganska bra, jag har ju läst min Susan Jeffers (Face the fear and do it anyway och Embrace uncertainty) och kastat mig ut i ovissheten på olika sätt i livet. Och det har gått riktigt bra – det stärker, såklart. Jag tror mycket på det där med att sortera ut och lägga energin på det jag kan påverka/kontrollera och acceptera det jag inte kan påverka… Det gäller ”bara” att ta reda på skillnaden.

När det gäller livet med hund kastar vi oss också ut i ovissheten med varje ny individ vi tar hem… Vi köper en valp från en seriös uppfödare som verkligen prioriterar hälsan, vi kollar linjer bäst vi kan i olika register, träffar i bästa fall föräldrarna osv. En del accepterar ovisshet fram tills det är dags att röntga hunden, andra svävar hellre i ovisshet fram tills eventuella problem visar sig. Kan man inte acceptera ovissheten i fråga om höftstatus köper man hellre en vuxen, röntgad hund – men får istället med sig hela den hundens ”bagage” av upplevelser som man inte har en aning om. Men ovissheten – naturligtvis inte bara när det gäller hälsa – när vi köper valp eller vuxen hund kastar vi oss gärna ut i. Många gånger. Embrace uncertainty, som sagt var.

I helgen var det dags att lägga tävlingsspår, och jag fick samtidigt testa det senaste tillskottet i regnklädesgarderoben… Jag tycker tyvärr att många regnkläder lovar runt, men håller tunt. Förra vintern reklamerade jag en vinterparka som skulle vara ”100 % waterproof” men definitivt inte var det. Jag tror att vi svenska kunder är för dåliga på att skicka tillbaka dålig kvalitet till tillverkarna, så de har kunnat hålla på och prångla ut värdelösa regnkläder. Därför valde jag nu ett tyskt märke, för är det några som är kräsna och krävande kunder, så är det tyskarna. Dessutom utgör de en gigantisk kundmassa, som också är mycket aktiva i olika diskussionsgrupper på FB etc. En maktfaktor. Nu får vi väl se hur det blir med den här regnjackan – de flesta håller hyfsat tätt fram till den första tvätten… – men än så länge får den tummen upp.

Efter spårningen var det dags för lydnadsdelen på klubben, ett bra tillfälle att få inspiration för träningen! Ekipagen var väldigt duktiga, och även om flera hundar inte direkt jublade över att lägga sig, eller krypa, i det blöta gräset, så gick det ändå riktigt bra. Det är inga korta lydnadsprogram de ska ta sig igenom, redan i lägre klass, som det här var.

Lagom tills aktiviteterna på klubben var slut och jag därefter hade gått runt Kroksjön med hundarna… så sprack det upp och var soligt fram till solnedgången…

Men då satt jag i soffan med min nya (lånade) bok av Svetlana Aleksijevitj, som de senaste dagarna fått ”reklam” av den belarusiska regimen. Det var i alla fall i kommentarsfälten till en artikel om henne och om hur hon riskerade att gripas för sin regimkritik, som jag fick tips om Zinkpojkar.

Idag var jag på kurs halva dagen. Det var en dirigeringskurs som hade kunnat passa Femma, men hon löper ju och det här kändes inte som en kurs för Delfi. Så för ovanlighetens skull lämnade jag hundarna hemma några timmar och åkte på kurs själv, som åhörare – det är inte helt fel det heller. Vädret var däremot helt fel; blåsigt och regnigt, och de som hade varit på kurs även på förmiddagen var allt bra frusna mot slutet av dagen. Jag fick i alla fall testat mina regnkläder även denna dag, och jag var hyfsat nöjd – jackans enda svaga punkt (än så länge!) verkar vara ärmsluten, där det blir blött och kallt inpå tröjorna jag bär under.

Själva kursen var i alla fall riktigt bra; flera tankeställare och väldigt generöst med tips. Alla deltagare fick tränarens uppmärksamhet och individuella tips… Hade det inte regnat så förbaskat hade jag skrivit så pennan glödde, men nu fick skrivblocket mestadels ligga insvept och skyddat i sin plastpåse… Men jag fick med mig flera bra övningar som jag har lust att gå ut och köra å det snaraste.

Hundarna hade klarat sina ensamma timmar hemma fint, dessa två bjuder aldrig på några otrevliga överraskningar när man kommer hem (Piaf gick gärna på jakt efter mat i kökets lådor och skåp om hon kom åt…). Bara två nyvakna vovvar som möter en i dörren. Ibland när Femma varit helt ensam hemma får man till och med vänta lite innan hon orkar maka sig ur soffan för att komma och hälsa, det är väl i coolaste laget ändå, va. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att veta att de chillar lugnt medan jag är borta, trots att de har tillgång till hela huset.

Nöjd är jag också med att det ska bli bättre väder i morgon – regnkläderna ska få vila.

Gemenskap på klubben

Igår fanns bara argument för att åka till den öppna träningen på brukshundklubben och ansluta till tränings-/tävlingsgruppen, i alla fall tills jag kom på att Femma löper… Men positivt nog är det inget hinder på den här klubben. Tidigare fick löptikar hålla sig till en viss del av en appellplan, men numera finns ett beslut om att löptikar får röra sig fritt och ägaren behöver inte ”varna” alla hanhundsägare, då man (många) menar att brukshundar ska kunna arbeta med den störningen, och att det ofta fungerar utmärkt bara inte hanhundsägaren vet om att det är en löptik i närheten… Så vi fick lov att vara med på allt, även om jag valde att undvika att ta ut henne på den stora planen där det ska hållas tävling på lördag.

Det blev en väldigt trevlig eftermiddag på klubben – och väldigt givande för Femmas träning. Vi körde igenom hela startklassen och fick ett fint kvitto på att det vi tränat hemma också funkar med störning och kommendering.

Vi deltog i platsliggning med skott, fast inte på samma plats som alla andra, dels pga löpet, dels för att jag inte var riktigt säker på Femmas stadga. Absolut, jag vet att hon inte kutar iväg när det skjuts, men ligga ner är ju en annan sak (en annan femma, höll jag på att skriva…). Men jag belönade ordentligt och var extra nöjd med att hon också låg rakt, det var bara en gång hon gled över på ena höften, men det rättade vi lätt till och hon förstod att en rak ställning ingick i kriteriet för belöning…

När det sista skottet fyrades av hade vi ett bra avstånd mellan oss, och jag tror att om vi deltar ett par gånger till på vår kant kommer vi att kunna delta i platsliggningen med resten av gruppen när Femma löpt klart.

Slutligen fick jag hjälp av en manlig klubbkamrat som fick agera mottagare i budföringen, som inte går att träna ensam, och därmed utan tvekan är det som Femma och jag har tränat allra minst; några få gånger bara. Men för varje gång har det skett stora förbättringar, och igår var mottagaren så trevlig (hade väldigt gott godis…) så att lilla skit-Femma knappt ville lämna mottagaren för att springa tillbaks till matte, inte förrän jag ropade på henne… Hahaha, va? Men detta var så kul att se, så jag bestämde mig för att bryta träningen utan att förändra balansen i dragningskraften – Femma kunde gott få gå hem med känslan att mottagaren är riktigt härlig att vara hos.

Själv lämnade jag klubben med känslan att det är ett riktigt trevligt ställe att hänga på, med väldigt fin gemenskap.

Träning efter väder

Kläder efter väder brukar man säga, men jag kör min variant, jag.

De senaste dagarnas fina väder har utnyttjats väl till träning under promenader, vattenträning, viltträning, sökträning etc. Jag är riktigt nöjd med söket igår, som jag lade ut på min ödetomt med nu mycket vildvuxet gräs med inslag av lite buskar, tistlar m.m. och där det ofta går vilt och grannkatter… Jag har god utsikt över tomten när hundarna letar och kunde se hur de flera gånger sprang förbi ett par ställen med dummies, men med hänsyn till buskage och vind kunde jag förstå varför det blev så. Intressant. Till slut kom även de där två in, men en blev kvar därute och dumt nog är jag inte säker på vad det var för sort som blev kvar. Troligtvis är det en av de minsta som jag släppt rakt ner i en riktigt hög och tät grästuva… Lycka till med att hitta den utan hund. Men då ryckte jag att hundarna arbetat tillräckligt och jag ville inte skicka någon av dem en sista gång. Däremot skickade jag ut Femma i morse, och hon sökte av riktigt entusiastiskt, men fortfarande inte riktigt noggrant, vilket jag kunde konstatera redan igår. Det var det jag ville kontrollera med söket på ängen, och så är det: det är för mycket fart i benen i den här terrängen, och även om nosen är med i allra högsta grad, så behövs ännu större noggrannhet och systematik. Vi ska använda den där ängen flitigt framöver, tills vegetationen sjunker ihop igen.

Jag har funderat vidare kring brukslydnad, tävlingslydnad och rallylydnad och kommit fram till att jag åtminstone vill träna hundarna i de grenarna. När jag körde igdnom hela startklassen med Femma häromsistens visade det sig att hon kan så gott som alla momenten, bortsett från en snygg och rak start-/utgångsposition. Sedan tror ju jag att jag behöver tävla för att motivera mig att komma vidare, me det får vi se.

Hur som helst är pet med lydnadsdetaljer perfekt sysselsättning när vädret ser ut som det gör nu.

Då sitter jag gärna med ett kakuro och två hundar i soffan – och tar rätt vad det är ett pass med lydnad i garaget. I eftermiddag ska det bli bättre väder igen.

Sista rycket

När jag gick ner till kråkbär-stället häromdagen var det egentligen mest för att kolla så jag inte missat alltför mycket av de svarta små godingarna. Med två syltkok var jag egentligen rätt nöjd, men att plocka just kråkbär ger större lyckokänsla än exv. blåbärsplockning; man letar och letar och plötsligt ligger där en tuva med massor av mogna bär. När man rensat den tuvan på bär blir det till att leta och leta igen. Lite som att plocka svamp, vilket jag ju också älskar av just den anledningen. Bingo-effekten.

Min rygg älskar dock inte allt detta plockande, och just kråkbären växer extra långt ner, nära marken, plus att jag verkligen får gå med gam-nacke och spana neråt för att hitta de små svarta rackarna… Men det är de värda, för de ger den godaste sylten.

Det visade sig i alla fall , häromdagen, att det fanns en hel del kvar – så mycket att de två små burkar jag hade med mig inte räckte till . Därför gick jag ut även igår och visst fanns det fortfarande kvar till några burkar till – men nu får det räcka. Nu ”säger vi” att det inte finns några kråkbär kvar där ute… Men en stor burk till med sylt blev det.

I fredags var jag på en föreläsning med Anna Larsson, som driver företaget 3vallare och är/har varit aktiv med stora framgångar inom så många hundsporter, så det orkar jag inte ens räkna upp, men gå gärna in på hennes sida och läs. Snacka om generalist! En attans duktig sådan, och med en väldigt trevlig inställning till hunden. Hon pratade om effektiv träning och förmedlade sin syn på hunden och träningen. Plus att hon i pausen berättade om en hundsport som låter och ser rolig ut (nej! nej!), nämligen Heelwork to music. Tog med mig många bra saker och en go’ känsla från denna föreläsning.

Ett simpelt trick

Sedan många år tillhör jag – stolt – den så kallade köttbullemaffian, som gärna belönar mina hundar med godis. Möjligen lite för mycket ibland, men hellre det, än för lite, tänker jag. Eller: Hellre belöna för mycket än korrigera för mycket.

Samtidigt har jag varit rätt usel på att använda leken som belöning, som ett alternativ till godisbelöning, och jag tackar dels Eva Bodfäldt, dels någon enstaka tränare som jag träffat live, som också betonat vikten av att ha leken till hands i sin verktygslåda.

I Femmas träning har jag haft stor användning av leken, och frågan är hur hennes utveckling hade sett ut utan den, faktiskt.

Hennes getingfobi löstes till stor del upp med hjälp av leken, liksom flera andra små knutar.

Nu idag fick jag oväntat användning av en lek vi ägnat oss åt i soffan, och som utvecklats till ett halvbra ”high five”, där jag sätter upp vänsterhanden i luften och hon sätter sin högertass emot min hand. Så. Kloklippning har inte varit något vi älskar… till stor del antagligen för att jag väntade alltför länge innan jag började använda glasögon vid kloklippningen… Detta har även färgat av sig på stretchingen för Femma. Hon verkar se fram emot den (hon håller sig alltid i närheten och väntar på sin tur när jag stretchar Delfi), och uppskattar den så länge jag håller mig till bakbenen. Men framtassarna är hon så rädd om, och äharven om hon låter mig ta tassen, så kniper hon med armbågen och har riktigt svårt att koppla av tillräckligt för att det ska bli någon vettig stretching av frambenen. Men då gör vi vår ”high five”: Jag sätter fram min hand, och hon får själv sätta sin tass emot den. Det är något hon känner igen, det är lekfullt och inget som känns jobbigt. Hon kan själv välja att sätta sin tass i in och få stretchingen, eller låta bli. Så nu kan även frambenen stretchas.

Så spotta inte på leken eller tricksen, tack.