Uncategorized

Nyp mig!

Då och då känner jag att jag måste nypa mig i armen för att förstå att det är sant, att jag faktiskt får lov att bo så här…

I ett rymligt hus ute på landet, med precis lagom avstånd till grannarna, vacker natur åt alla håll, tyst och skönt, ren luft osv. osv.

Nog för att man funderar lite på elpriser nu när det blivit extra kallt, men jag är också väldigt nöjd med att jag i början av året bytte ut den gamla frånluftvärmepumpen mot en sprillans ny.

Nog för att jag muttrade över utgiften då, såklart, men eftersom något gick fel vid installationen, och den nya pumpen under några veckor stod och pumpade ut mycket mer värme än jag ville ha i huset… så är jag väldigt glad nu att det hände då, och inte nu, när elpriserna är som högst. Nu stöd-eldar jag med veden jag köpte av en granne, och vet att jag har en hyfsat energieffektiv uppvärmning av huset.

Jag njuter av kalla promenader, och att komma in i ett väl uppvärmt hus (med den gamla pumpen var det lite si och så med det).

För några år sedan, i Luxemburg, berättade jag för en kollega att jag planerade att köpa mig ett stort hus för att senare byta ner mig. Ha! sa kollegan. Du kommer att kära ner dig i ditt hus och kommer inte alls att vilja sälja det. Jag var skeptisk – bli kär i ett hus?? Men fick hon rätt? Oja. Jag älskar verkligen mitt hus på landet!

Morgongympa med Sofia

Egentligen tycker jag att jag får tillräcklig gympa på mina promenader över stock och sten och genom gräsklippning, lövröjning, snöskottning etc. Men plötsligt fick jag lust att följa ett pass av morgongympa med Sofia på TV. Jag tyckte det var bra! Lagom ansträngande, lagom varierande, lagom långt. Hundarna tyckte det var lite för lite action…

Älskade, vackra snö

Nog för att snön ställde till det en hel del för mig i helgen (se föregående inlägg), men när snön yrde igår morse jublade jag: här skulle skottas! Jag älskar fortfarande snö och jag älskar skottning, jag gör verkligen det. Jag älskar känslan av att ha en kropp som klarar av att skyffla och lyfta.

Ringde sedan och avbokade två tider jag hade samma förmiddag – även om jag har dubbdäck nu, så avstår jag helst att ge mig ut när det dessutom varnas för det.

Sedan var det bara att gå ut och njuta!

Det blev två härliga promenader och ännu en skottning när det hade slutat snöa.

Visst gör sig julpyntet så mycket bättre i snö! Faktum är att jag bara natten innan hade övervägt att strunta i julpyntet inomhus i år, men nu åkte allt fram: alla röda dukar, tomtar, halmbonader osv…

Hundarna hjälpte inte till…

Dramatisk första advent

Jag hade verkligen sett fram emot den här helgen, späckad med hundaktiviteter. På lördagen drog vi några mil söderut och var med på SGL:s (Swedish Gundog League) öppna träning på ett blåsigt fält i Valinge utanför Varberg. Walkup i tre timmar, det kan ju knappast bli bättre för Femma och mig!

Efter träningen tog jag mina hundar på en fin promenad där vi var, och på vägen hem från Valinge åkte jag inom hos pappa och satte upp adventsljusstakar – hemma hos mig var allt redan förberett och klart. Klart att ljusstakarna måste lysa den första advent! När jag åkte hem från pappa på kvällen snöade det – hur ofta händer det, att vi får snö lagom till första advent!?

Även på söndagen skulle det bli hundaktiviteter, då vi som varit funktionärer på något av SSRK:s prov under året bjudits in till en träningsdag med en inbjuden instruktör.

Enda problemet var att det nu låg ett lager snö ute – och jag hade sommardäck på bilen. Jag hade fått tid på verkstaden på måndagen, men det hjälpte ju föga. Jag hade inte ens en mil att åka, men det skulle bli att köra på skogsvägar i så fall, och jag funderade på att köra en stor omväg för att undvika de skogsvägarna så långt det nu gick. Men så blev det inte.

Jag var lite sent ute till scoutstugan ute i skogen, och tog ETT felaktigt beslut som skulle bli förödande: jag tog skogsvägen. Jag kom upp för den första backen och även den andra. Och även om jag började inse mitt misstag hade jag lika lång väg framför mig som bakom mig, så jag körde på. I den tredje långa backen tog det stopp.

Däcken fick inget grepp, och det var bara att glida nerför backen igen. ”Bara”. Inte ens det var lätt, skulle det visa sig, och halvvägs ner i backen blev jag stående på tvären, verkligen precis på tvären över hela vägen. Klockan var halv nio på söndags morgon och jag hade precis passerat en liten by, men inte en kotte var ute. Och tur var kanske det, för jag fasade verkligen för att det skulle komma en bil från toppen av backen och glida in i min bil… Min första åtgärd blev att sätta upp en varningstriangel i toppen av backen.

Min andra åtgärd blev att skriva ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen (som jag är med i även om jag inte bor där, men det är just för att kunna få info om vägen) för att se om någon ville hjälpa. Det ville ingen, och jag kan såklart förstå om de tröttnat på folk som fastnar i deras backar…

Snart kom det i alla fall förbi en bil (jag stod nära en trevägskorsning). Medan kvinnan som körde bilen ringde ett samtal – som utmynnade i tipset att ringa efter en bärgare – så hoppade ett barn ut och pekade mot en annan backe, där det stod en sandlåda.

När de kört vidare skred jag till verket. Knatade iväg till sandlåda och fyllde en gekås-kasse, som jag lyckligtvis alltid har i bilen, med så mycket grus som jag orkade bära, och så spred jag ut det runt mina däck.

Det gjorde susen. Jag kom loss, gled ner för backen men när jag kommit ändå ner till korsningen fastnade, dvs slirade jag igen. Nu stod jag (nästan) mitt i en korsning. Det var bara att hämta en till kasse med grus (tack till alla som låter en ordentlig spade ligga i dessa sandlådor!).

Än en gång kom bilen loss, och nu kunde jag åtminstone parkera bilen vid sidan av vägen. Då kom en lokal kille förbi på traktor och och vi kom överens om att jag kunde lämna bilen där några timmar.

Under tiden som jag burit grus och grejat med bilen hade jag såklart övervägt mina alternativ och en plan hade vuxit fram. Jag var inte så långt från scoutstugan och jag hade faktiskt inte förlorat lusten att delta i aktiviteterna där, och det fanns ju en chans att vägen skulle sandas under dagen…

Jag tog en kasse med hundtäcken, filtar mm och så gick vi, jag och mina två fyrbenta följeslagare, den ca 20 minuter långa promenaden till scoutstugan, där de precis hade avslutat den teoretiska genomgången och skulle börja träna utomhus. Lite synd att ha missat teorin, men jag fick en liten sammanfattning.

Det var Femma som var med på träningen denna dag, men Delfi gick inte helt lottlös; hon fick hänga med dem som var inne i stugan och fixade inför (och sedan efter) lunch. När jag kom in från träningen stod Delfi mitt bland alla människor i köket och följde noga vad som skedde uppe på diskbänken… sötnosen. Och jag fick så mycket beröm för henne; hon var så behaglig och snäll.

Träningen gick ut på att bygga och förstärka, precis som jag gillar. Att man absolut kan höja svårigheten över hundens nivå för att testa någon gång ibland, men det är inte det som bygger hundens kunskap. Amen! (I våras blev jag smygfilmad när min hund fått en uppgift på en träning som visade sig bli för svår, och jag valde att inte ”gripa in” utan bara kallade in, dvs ”gav upp”, eftersom jag inte tycker att jag bygger min hund på det sättet, och jag skiter i prestige i det läget. Några dagar senare kunde man läsa på en blogg – hundvärlden är så liten, så liten… – att ”det finns ju de som är rädda för att göra något alls”. Vilket sammanträffande. Men det är ju okej; jag väljer och väljer bort. Jag vet varför jag gör som jag gör, och uppenbarligen är jag inte alldeles ensam om mitt tänk, heller.)

Jag var väldigt glad över att ha varit med på denna träningsdag, men så småningom var det dags att bita i det sura äpplet igen… En snäll tjej körde mig och hundarna till min bil, och jag kunde genast konstatera att ingen av vägarna ut från trevägskorsningen hade sandats, och då blev det lätt att fatta nästa beslut, nämligen att ringa en bärgare.

Medan vi väntade – och mörkret föll runt oss – så promenerade hundarna och jag längs skogsvägarna, än åt ena hållet, än åt det andra. Då och då körde en bil förbi – med dubbdäck, säkerligen… Till sist kom i alla fall en trevlig kille – jag hade visst träffat hans bror i somras när jag hade punka därhemma – och bärgade bilen hem. Åh, hur skönt var inte det att komma hem den kvällen!?

Men nästa dag kom nästa utmaning; att ta bilen till verkstaden för att byta till dubbdäcken… Inte heller vägen från mig ut till den stora vägen var sandad, och nu vågade jag mig absolut inte ut på några halkiga äventyr mer. Eftersom väderprognosen sa att vi skulle ha minusgrader de närmaste tio dagarna såg jag framför mig hur jag skulle bli helt strandsatt… INGEN annan än jag hade väl missat att byta till vinterdäck…!? Skulle jag behöva bärga bilen ner till verkstaden också?? Men vägen sandades under dagen, i lagom tid innan jag skulle iväg till verkstaden – och sent på eftermiddagen hade bilen fått sina vinterpjucks. Aldrig har jag väl uppskattat dubbdäcken så mycket.

En dröm

Jag vaknade med den bästa känslan; känslan av att vara nykär. Besvarat nykär. Det var sannerligen inte igår.

Mitt senaste förhållande, eller snarare icke-förhållande, lämnade djupa sår, och jag tappade nog, kanske för alltid, förtroendet för mitt eget omdöme på det området. Att jag med öppna ögon tillät den destruktiviteten i mitt liv, hur fan gick det till? Det var inte fråga om något fysiskt våld, åtminstone, men min kropp reagerade till slut fysiskt på den mentala påfrestningen som alla de dubbla signalerna ledde till. Tack och lov för att jag fortfarande var tillräckligt insiktsfull och stark nog för att sätta stopp för det hela – tack och lov för den självbevarelsedriften och självkänslan.

Men jag har all förståelse för kvinnor som hamnar i och inte kan eller har svårt att ta sig ur destruktiva förhållanden. Den förståelsen hade jag redan innan, då jag sett väninnor hamna där – intelligenta, vackra kvinnor som definitivt inte behövde ta skit från någon (inte för att någon behöver det!!). Båda tog sig ur det hela, men först efter att ha utsatts för fysisk våld ett antal gånger. Båda kom med den klassiska ursäkten ”det var mitt fel, jag hade provocerat honom”… Inga argument jag kunde komma med hade någon verkan.

I mitt fall handlade det som sagt inte om fysiskt våld, men psykisk misshandel kändes det som, definitivt, och jag har ofta undrat hur utstuderat det var. Det kommer jag aldrig få veta. Jag är bara glad att jag satte stopp. Att jag satte stopp för att jag lät det ske. Ingen jävel behandlar mig så. Ingen behandlar någon så!

Men i drömmen var mannen någon helt annan. Jag har aldrig sett honom förr, men han hade drag av en svensk kändis som jag inte ens visste att jag var attraherad av, haha.

Drömmen hade varat ett tag (kändes det som, men det sägs ju bara vara fråga om sekunder…) och känslan av nyförälskelse och spänning var väldigt stark. Att i ena stunden känna sig väldigt älskad och i nästa stund ställa sig frågan om det hela ändå inte bara är en dröm (sic!)…

I slutscenen sitter vi vid ett bord, vi sysslar med något projekt och det ligger papper på bordet. Han lägger sin hand framför mig på bordet, för att visa på något i ett papper. En vacker, lätt behårad och ganska spenslig hand. Jag bara måste röra den, och jag sträcker fram min hand för att göra det, känslan jag har är att jag självklart måste röra den där handen, men det är samtidigt lite läskigt – kommer han att dra bort sin hand, eller besvara beröringen? Åh, den där lilla osäkerheten i början! Men jag hade inte behövt oroa mig för den vackra handens ägare reser sig och böjer sig fram för att kyssa mig.

OCH DÅ VAKNAR JAG.

Thank you får the wool etc.

Vi gick en av våra nyare rundor en bit in i Risveden idag, och eftersom det började regna strax efter att vi lämnat bilen och slutade strax innan vi kom tillbaks till bilen, så kunde jag testa ordentligt och konstatera att ullen – idag i form av merinounderställ och den kära lusetröjan som jag köpte under Norgesemestern 2011 – verkligen håller vad den lovar: den värmer även när den blir våt. Jättevåt, till och med.

Tack vare att tröjan värmde gjorde inte regnet så mycket. Det blev en bra motionsrunda som avslutades (så när som på några få hundra meter) med att vi kämpade oss uppför Väggen, stigen som slingrar sig upp till utsiktspunkten Klevsjöloft. Jag kanske inbillar mig, men jag tror att mitt flås var lite bättre än i somras. Och skulle det vara inbillning så är det i alla fall inbillning som peppar. Ska fortsätta att komma tillbaka och gå uppför Väggen minst en gång i månaden.

Under promenaden avverkades även ett par givande telefonsamtal som handlade om pappas vård och omsorg. Han trillade ur sängen för några veckor sedan och bröt armen, vilket gjort honom väldigt begränsad. Samtidigt har han väckt och byggt mag- och benmuskler som varit så gott som obefintliga innan, när han hade två armar att lyfta sig själv med. Och nu ska han få hjälp att träna upp sin vänsterarm igen.

Det har varit mycket noterande, ringande och påminnande och klagande och frustande samt även en del oro och gråt den senaste tiden. Men hela tiden – hela tiden – har jag varit tacksam över att jag har möjligheten att vara här och umgås med pappa och hjälpa där jag kan (och ringa och påminna etc.). Nu är det också fler än jag som upptäckt de brister som jag påtalat i närmare fyra år nu. För nej, jag har inte haft orimliga krav och förväntningar och klagar inte utan anledning. Jag hade mycket hellre sett att saker och ting fungerat så som jag hör från andra att de kan fungera. Men nu är vi tre som noterar, ringer och påminner etc. och jag är den enda av oss tre som inte arbetar i ”branschen”.

Då är det riktigt skönt att konstatera hur fint den svenska sjukhusvården fungerar! Så otroligt smidigt det gått från det att pappa åkte in efter sitt fall. I och för sig ville de på sjukhuset först inte släppa in mig som anhörig – på grund av Corona, såklart -, men det var när jag ringde dit och de ännu inte träffat pappa eftersom han fortfarande var på väg i ambulansen. Sedan var det de som ringde och frågade om jag kunde komma… och jag stod ju redan klar att åka. Är det inte så för alla, åtminstone äldre personer, att man känner sig mycket tryggare när en anhörig kommer? För pappa är det i alla fall väldigt uppenbart så. Och vi hade sådan tur i oturen, att pappas arm förvisso var bruten, men på ett sådant sätt att den inte behövde opereras, utan han fick följa med hem ett par timmar senare, med armen i en slinga/mitella, några små morfintabletter i en påse och recept på värktabletter.

Återbesöken har också avlöpt hur smidigt som helst; två gånger har pappa fått komma tillbaka och röntga om armen och även träffa läkare, förvisso olika varje gång, men också väldigt bra och trevliga varje gång. Jag jublar! Också över att armen nu – sedan gårdagens återbesök – anses såpass läkt att pappa ska få börja med sjukgymnastik, och det var det som ett av samtalen under promenaden idag handlade om; sjukgymnasten ringde och frågade om hon kunde komma… idag! Jag jublar igen!

Jag jublar också, om och om igen, dels över att Delfi är sitt gamla fnattiga jag och studsar och härjar när det vankas träning, men också över att hon blivit snäppet gosigare, kanske inspirerad av Femma, som är den gosigaste hund jag någonsin haft… Det är två riktiga pärlor till hundar jag har.

Om det var många som skaffade valp under Coronaåret 2020, så var det inget mot vad det var i år, i alla fall i retrieverkretsar. Så kändes det i alla fall. Varenda retrievermänniska köpte sig en retrievervalp – och varenda spanielmänniska köpte sig en spanielvalp. Och jag har varit sååå valpsjuk!

Men varje gång jag tänker lite längre inser jag att jag verkligen trivs så ofantligt bra med de två hundarna jag har nu – jag behöver faktiskt inte mer. Inte mer sällskap och inte mer att träna med. I alla fall inte så länge Delfi är med och tränar, och det verkar hon både vilja och kunna att bra tag än. Min älskade fnatte!

Dessutom är det skönt att bara ha två när man vill skämma bort dem lite extra med exv. stretching efter promenaderna. Jag har varit lite dålig på det under sommarhalvåret, men det är lättare att det blir av nu när hundarna ändå behöver torkas efter promenaderna. Då packar jag in dem i varsin handduk på det uppvärmda badrumsgolvet, sedan torkar jag och stretchar dem en i taget. Riktigt mysigt. Men hade säkert inte blivit av om man hade haft en hel hög hundar att ta hand om…

Dessutom är det riktigt najs med den harmoni vi har i vår mini-flock. Jag behöver väldigt sällan tjata om någonting – både Delfi och Femma har utpräglad Will to please och vill höra vad jag säger och vill göra rätt. Det är riktigt skönt att ha det så i vardagen. Inte ens bajsätning är något ämne för oss längre, inte sedan de skvallertränades på hästbajs i början på året. Nåja, för att ändå inte ge sken av att vi är perfekta (!!), så har Delfi fortfarande svårt att sitta still på sin flatterumpa, och Femma springer gärna – olovandes – fram till folk och hälsar… (alla mina fel och brister ska vi bara inte betala om…!)

Kanske är det just för att Femma och Delfi är – och framför allt har varit – så olika, som jag känner mig så nöjd med att ha just dessa två härliga individer. Behöver inte mer. De överraskar fortfarande, ger mig fortfarande nyttiga utmaningar i träningen och är verkligen högt, högt älskade och jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. (Inte ens nu när de båda två är i höglöp…)

Så blev det ett litet blogginlägg igen – nu ska jag återgå till min senaste bok. Jag läste aldrig Anne Franks dagbok, men den här boken är ett riktigt, riktigt bra substitut:

Några fler favoriter:

Minnesflopp

Under de svala veckorna i augusti hittade jag några nya promenader i Risveden, och en av dem har blivit en riktig favorit, vi gick den flera gånger förra veckan. Men där fanns ju fler, och nu har jag börjat gå om dem, för att se hur de känns, se hur långa de är (mätt i steg/tid) för att ha dem på min repertoar framöver. Det gemensamma för dem är att jag behöver åka en liten bit, ca 10 minuter med bilen, för att komma dit; en liten nackdel, men det får gå då och då.

Igår tänkte jag göra samma sak me den promenad jag hittade för ett par år sedan, den som går rakt genom skog och oländig terräng upp till Salstenen, där man kommer på en tydlig stig som man kan följa åt ena eller andra hållet – beroende på vilken längd man vill ha på promenaden. Jag har inte gått där under dessa år, eftersom jag haft först Piaf, sedan Delfi att ta hänsyn till. Nu, med två friska hundar kan vi gå vilka promenader som helst.

Jag hade en klar bild av hur jag skulle gå. Så klar bild att jag inte tog med någon karta, inte ens ett foto (av kartan) i mobilen. Jag skulle gå rakt in från vägen, längs mossen, sedan längs klipporna innan jag började klättra uppför klipporna och till slut bökade mig fram lite bland stenar och omkullfallna träd, för att plötsligt befinna mig på stigen. Lätt!

Men fel. Det såg inte alls ut som jag mindes, inte när jag kom till änden av mossen. Berget som skulle torna upp sig var inte där längre! Eller hur. Jag velade runt lite, men fick till slut ge mig – och plockade svamp istället. Den enda svamp jag plockat hittills i år är Karl-Johansvamp på mina säkra ställen. Annan svamp har jag inte alls varit sugen på att vare sig plocka eller äta. Men nu tröst-plockade jag i alla fall en kasse (som alltid är med för att plocka skräp) med gula kantareller och fina bleka taggsvampar. De senare åt jag till lunch när vi kom hem, stekta tillsammans med persilja. Kantarellerna får bli till soppa med grädde och schalottenlök.

Jag får göra ett nytt försök att komma upp till Salstenen en annan dag. Men det retar mig att minnet hade så fel.

Skoj, bara skoj

Vi har tagit upp tävlings-och brukslydnaden. Min känsla var i början något trevande – är det här något jag verkligen gillar? Är det något hundarna verkligen gillar? Den senare frågan besvaras när jag plockar fram bagen med lydnadsprylarna, och hundarna visar med all önskvärd tydlighet vad de tycker: Det här blir skoj!!!

För min egen känslas skull har jag läst om Niina Svartbergs bok Lyckas på tävling – en bok som hjälpte mig enormt när jag började träna och tävla i lydnad i Frankrike för ca 15 år sedan. Boken funkade även denna gång, och har för övrigt fått en efterföljare som heter Prestationsglädje (bra namn!).

Och när jag kom hem från pappa igår eftermiddag/kväll och visste att hundarna fått både motion och träning (jaktträning) tidigare på dagen, och ändå ville klämma in ett lydnadspass också – för att komma vidare med ofärdiga moment, såklart, men främst för att det är KUL, då är det också svar nog.

Det ska vara kul att träna hund – och skoj har vi!

Och man blir så trött och nöjd efteråt…

Det var den sommaren

Än en gång bjöd september på högsommarväder, och jag tog än en gång med hundarna och åkte uppåt kusten, och tog en lång promenad på klipporna i Ramsvikslandet. Vi klättrade, utforskade, badade (inte jag!), softade… En riktig fånga-dagen-dag. På morgonen hade jag fått veta att en av mina kolleger i Lux gått bort, alltför tidigt.

I helgen var jag spårläggare/funkis på en spårtävling, och blev riktigt inspirerad att ta upp brukset igen. Vi har ju nosat lite på de olika delarna, men har under det senaste året valt att satsa på jaktträningen. Jag är nöjd med resultatet det gett, och nu kanske det är dags att släppa lite på specialiseringen och släppa in lite annat också.

Återstår att se hur det känns – för samtidigt känns jaktträningen extra givande nu. Dels för att jag har två friska hundar att träna – Delfi kör jag i det närmaste som vanligt – dels för att båda är riktigt, riktigt roliga att träna. Det är en ren fröjd att gå ut och förbereda upplägg för dem och sedan gå ut och plocka in dummies i samarbete med än den ena, än den andra. Mina fina flickor.