Eftersom hundarna älskar att spåra tänkte jag börja träna personspår med dem. Den gångna veckan lade jag först ett på ca 20 meter (med godis i varje steg – OMG vilken träningsvärk jag fick i benen av att lägga godis bakom mig för varje steg), sedan ett på 100 meter (godis bara vart tionde steg) och slutligen ett på 200-250 meter. Piaf var mkt lugnare och säkrare från början, men Delfi var helt okej, med mycket bättre fokus, i det tredje spåret.
September månad måste ju ha slagit något slags väderrekord, så fint och varmt väder som vi haft – och det vackra fortsatte hela den första veckan i oktober, om än med lite svalare temperaturer.
Vi har utnyttjat vädret väl. Nu de senaste dagarna har vi tränat linjetag i relativt svår terräng (på mossen), viltspår två gånger och Delfi har fått två större viltsök i skogen. I synnerhet viltsöken är jag väldigt nöjd med, eftersom det var ett bra tag sedan och Delfi var taggad men tyst, och snabb men effektiv. Heja gumman!
Lite bilder från den gångna veckan:
I flera månader har jag lurat lite på om rallylydnad skulle kunna vara något för oss, men en del av mitt hjärta bultar ju alltjämt för tävlingslydnaden. Jag minns så väl känslan av att köra framför allt Ella i lydnad och senare även Saga. Men så fick jag se en film från en rallylydnadstävling och jag insåg en sak…
Min första flatte Ella och jag fick träna på egen hand i flera år innan jag hittade en hundklubb där vi kunde hoppa över den förhatliga vardagslydnadskursen. Det funkade lite annorlunda i Frankrike: hundklubbarna var endast öppna under vissa tider och ville man träna där – vilket krävdes för att få tävla – skulle det ske under ledning av en av klubbens tränare, men först skulle man gå klubbens valp- och lydnadskurser… Och på vardagslydnadskurserna såg man så mycket idioti vad gäller hundträning, så det var helt enkelt outhärdligt.
Därför var jag överlycklig när vi faktiskt fick gå in och visa ett par tränare vad vi kunde och då fick börja träna tävlingslydnad direkt. Lördagseftermiddagar och/eller söndagsmornar. Men innan dess hade vi alltså tränat själva. Många gånger tränade vi på upplysta butiksparkeringar tidiga mornar innan jag skulle jobba, eller så var vi i parker bland lekande barn och hundar. Jag visste ju inte riktigt hur momenten såg ut, men hade snappat upp olika beståndsdelar, så vi körde Fritt följ – Ellas paradgren – och rätt vad det var blev det ett ställande under gång, sedan ett fjärrdirr-sättande, återgång till hund, fotgående, ett sättande under gång, inkallning, fot osv. Det var väldigt roliga träningar vi hade, Ella och jag, på våra upplysta parkeringar och gräsmattor.
Sedan började vi tävla…
och sedan tränades det minsann inte så där spontant längre. Neeejdå, då skulle det tränas på de riktiga momenten och deras små beståndsdelar (till förbannelse, höll jag på att säga). Där någonstans blev tävlingslydnaden tjatig.
Vad jag insåg när jag såg filmen från en rallytävling var att det där faktiskt liknade de där fotgåendena ”inklusive allt” som jag körde med Ella. De roliga träningarna! Ett fotgående med ett sättande, en snurr, en vändning, ett slalomgående… Yes. Jag tror det kan vara något för oss.
Så nu kör vi rally! Varvat med jaktträningen, givetvis. Men vi tycker att även rallyn är riktigt kul. I onsdags var vi på Lerum bk och tittade på en tävling i nybörjarklass, det blev jättebra för hundarna att bara chilla bland alla hundar som var där. Och man fick se mycket fint. Inte i den flashiga bemärkelsen, som man kanske snarare ser på tävlingslydnadstävlingarna. Men fint i det att det var så mycket glädje och uppmuntran och så lite perfektion och allvar och nerver. I morgon ska vi åka till Stenungsund och se på distriktsmästerskapet, så att jag får se även de högre klasserna. Hoppas de har goda kakor till försäljning också. Ja, ni hör ju: seriöst värre 😜
Idag var vi på Backamo igen, och även denna gång var det Piaf som fick gå kurs hos Malins4tassar. Idag var kursen hela fem timmar lång och hade tre teman: fotgående, störning och bakdelskontroll.
Vi var sex ekipage som turades om att drillas av duktiga och peppiga Malin. Jag har fortfarande inte fått till ett lydnadsfotgående värt namnet, men fick en del bra idéer om hur jag ska få till det.
Störningar klarade Piaf kanonbra, men så fick hon också korv som belöning för att välja bort dem 🙂
Slutligen bakdelskontroll, och här var det lite kul, för vi har ju aldrig tränat med pall, som vi fick göra nu. Däremot har ju Piaf atällt sig på en och annan stubbe med frambenen, så hon ställde upp sig på pallen som det självklaraste på jorden. Och så gick hon sedan in i position. Duktig Piaffa!
Det sista passet fick jag ”torrgå” utan hund, så nu har jag en bättre bild av hur jag vill ha mina vändningar. Nyttigt!
Igår var jag på en liten kvällskurs hos Malins4tassar på Backamo. Halkade in där efter ett tips på Facebook, och det var riktigt bra! Jag visste inte mer än att det skulle handla om störning/koncentration, men för bara 2 timmar kan man ju chansa och dessutom hittar jag gärna ursäkter för att åka till Backamo…
Vi var bara 4 ekipage och turades om att köra ca 5 minuter i taget. Då skulle vi gå in i ”bubblan” med våra hundar medan Malin och ibland även de övriga deltagarna var allmänt störiga 😁 Piaf och jag ”utsattes” för kast med fotboll, nöffande plastgris, Malin som smög bakom min rygg och pillade mig i örat… med mera!
Här är störiga Malin in action med ett av de andra ekipagen:
Visst fick vi alla belöna våra hundar flitigt, men det var kul att se sin hund hålla kontakt trots de rejäla störningarna!
Innan kursen stannade vi först till i närheten av Backamo och gick rakt upp i skogen. Hittade ett jättefint hygge som inspirerade till lite markeringsträning – dubbel för Delfi och trippel för Piaf. Varsin klurig enkelmarkering över en gärdesgård inne i skogen också.
Sedan vidare till Backamo
, där vi först gick ner till sjön – hundarna behövde svalka sig.
Vid sjön blev det ett par markeringar i vassen med linjetag upp mot land först, och sist fick Delfi ett par linjetag uppe på gräsplanen, med markeringar som störning.
Sedan var det då dags för kursen!
I våras erbjöds jag av ”min” brukshundsklubb, Ale BK, en plats på en lydnadskurs med Monica Henriksson. Jag visste inte så mycket om Monica mer än att var och varannan hundmänniska i dessa krokar verkar ha gått en eller flera kurser för Monica plus att hon föder upp bruksschäfrar. Nu vet jag också att hon är insatt i de allra flesta grenar som du kan tävla i med hund och att hon är helt grymt duktig på lydnadsbitarna, med sikte på detaljer och en enorm verktygslåda för att lösa diverse utmaningar man kan stöta på i träningen.
Och inte nog med det. För någon månad sedan nu gick hon också och vann en av grenarna, BSL III, på Schäferslaget 2016!
Vi har varit en grupp på bara fyra personer som fått teori och varsin träningsstund. Jag har varit den klart sämsta, alla gånger. Mitt fokus ligger liksom inte på lydnaden, även om jag försöker hitta tillbaka dit.
Piaf har fått träna tre gånger på kursen och Delfi har fått ta två tillfällen, bland annat dagens, då vi skulle titta på framåtsändande för dem som pysslar med bruks och skick framåt för oss andra två. Detta passade ju bra för Delfi, som jag håller på att lära ”runda”, dvs att hon ska springa ut i full galopp mot något jag pekar på (eller inte), runda detta ”något” och springa i full kareta tillbaks till mig igen. Detta kan man sedan använda för att träna på stopp m.m. Käckt, tycker jag, eftersom jag har svårt att få Delfi att spontant springa iväg från mig.
Jag hade fastnat lite i att behöva skicka henne med ett ”ja!” när jag i själva verket vill ha ”runda!” som skick-ord, dvs inget som används i jaktträningen. Men det löste sig precis det sista passet vi körde där hemma innan vi åkte till kursen idag. Fick till två enkla skick där det räckte med ”runda!”.
Det var i alla fall kul att få checka av skicken med Monica, som tyckte farten var bra och hon justerade tidpunkten för mitt belöningsord, så att det kom strax efter att Delfi rundat, i stället för medan hon rundade.
Dessutom avråddes jag från att använda konor och annat som kan dyka upp på lydnadsplanen eller i jaktträningen. En del menar att det inte är någon fara, men visst ser jag också risken. Jag tror jag kör på hennes råd ett tag framöver. Better safe than sorry. Så nu ska jag köpa mig en trebenspall.
Tillägg: Som belöning vid runda-skicken använder jag nästan uteslutande lek/kamp med föremål, och där bad jag Monica om lite tips vad gäller leksaksbyte. Jag vill kampa med en leksak och sedan byta mot en annan, där fick jag råd om att ta fram den andra leksaken, men låta Delfi byta först när jag säger byta-ordet. Såklart!!
Eftersom det är hög tid för Bravecto (receptbelagt fästingmedel i tablettform) passade jag på att boka tid för en seniorkoll för Piaf. Tydligen rekommenderas att man gör det från sju års ålder, men det här blev hennes första.
Ringde till Husdjurshälsan i tisdags morse… och fick tid kl 12 samma dag! Desutom finns de ju även i Gråbo, dit vi bara har 20 minuters resväg.
Vi togs emot av veterinär Johanna Andersson, och ibland så känns det ju bara så rätt när man kommer till en veterinär, det känns att det är en person som tycker om djur på riktigt. Det är något med hur de tittar på och ”tar in” djuret de träffar. Så kändes det med Johanna. Hon undersökte Piaf, konstaterade att Piaf kändes något lite stel i bakbenen och rekommenderade ett kosttillskott för detta. Hon tittade/kände/klämde på de olika små knölar som jag hittat på Piaf och uppmanade mig att hålla koll så att de inte växer (snabbt). Hon tittade också på hur Piaf rörde sig när vi tog en sväng utanför mottagningen. Avslutningsvis togs det blodprov – och så var det klart. Bara att invänta blodprovsresultaten.
När vi ändå var i Gråbo åkte vi vidare till Floda, åkte in i skogarna vid sjön Öspen – och hittade en trevlig stig längs en annan liten sjö.
Envis senior:
Och på kvällen åkte vi till vår BK och tränade lite lydnad. Jag märkte det ju redan förra gången: Piaf älskar lydnadsträningen och är superfokuserad! En ren och pur fröjd att träna med henne. Andra ekipage, oavsett vad de sysslar med och hur de låter, bekommer henne inte – hon bara väntar på vad vi ska göra härnäst…
Så är det då inte med Delfi. Hon blir rejält disträ när vi kommer till klubben, men det är nog nyttigt för henne att komma dit då och då och lära sig att hantera miljön. Lite skotträning fick vi också.
I höstas åkte jag relativt regelbundet till närmaste Brukshundklubb. Tränade mest passivitet, och funderade… om jag eventuellt skulle ta upp lydnaden igen. Med Piaf i så fall – givetvis!!
Under vintermånaderna har intresset för lydnaden varit svalt… fram till nu. För jag tror jag hittat det som skulle kunna motivera mig att träna in ett lydnadsprogram igen: shejping och kanske även baklängeskedjning.
Igår kväll var vi på öppna träningen på vår BK igen. Jag fick skjuta av några skott med den här pickadollen…
Vilket var ett rent nöje jämfört med att fyra av en apportkastare.
Delfi fick mest bara träna jaktfot med den stora störning som klubben kan erbjuda – och även med en hel del skott mot slutet, vilket hon tyvärr tyckte var lite väl kul… Nästa gång kanske vi gör något annat – dvs ingenting – under skotträningen.
När jag tog ut Piaf tränade vi med ett annat ekipage, som också vill nosa på detta med baklängeskedjning. Piaf var så på idag! På de få besök vi gjort på klubben är det tydligt att hon tycker det är ett kul plejs. Riktigt roligt. Vi tränade hindret men också en hel del fotgående. Tror faktiskt att det vore kul att satsa lite på lydnaden…
Och… om Delfi nu ska chilla lite från jaktträningen, så kanske hon också vill prova? Fortsättning följer – kanske…
Vi har ett par hästar här i Ranneberg som rids på grusvägarna häromkring. Jag har kommit att se deras högar som en tillgång – det ger mig otaliga tillfällen att se hur jag bäst får hundarna att låta bli bajset utan att jag behöver använda aversiver (nej, släpp, stampa i marken etc.). Vi är inte där än, men vi har blivit bättre och har som sagt gott om tillfällen att träna… 😏
Till skillnad från ”alla andra” går det inte alltid bra på våra träningar. Jag gör missbedömningar, planerar inte träningen tillräckligt, utmanar för lite, utmanar för mycket… Oftast blir det hyfsat ändå, någon gång kan det gå riktigt bra. Men ibland skiter det sig, rent ut sagt.
En sådan gång var när vi viltspårade för cirka ett par månader sedan. Jag hade utökat liggtiden rejält, till ett dygn tror jag, och det var något med temperaturväxlingen som var just då som jag sedan läste kunde försvåra spårbilden rejält. Båda hundarna vimsade fram och tillbaka i sina spår, som om spåren låg utspridda över hela marken. Delfi hittade sin klöv, men med mycken hjälp på vägen. Jag vet, man ska inte, men jag har svårt att låta bli när jag nu har lagt ett spår. Piaf gav upp rätt snart ”matte, det här är inget spår – här har djuren steppat runt överallt”! Jaja, suck, där fick vi ge oss.
Det var två månader sedan. Idag lade jag spår åt dem på morgonen och vi tog det innan solen gick ner vid 17-tiden.
Piaf var ju säkerheten själv i spåret när vi började förra sommaren, ”kunde allt” från början. Nu sa hon ”detta har jag aldrig gjort”. ”Jo, men jag har ju lagt viltspår till dig.” ”Vad är det?” Hon verkade helt lost, lilla dockan. Men än en gång kunde jag inte lämna spåret ”som man ska” utan hjälpte och uppmuntrade… Och efter ett litet tag började det allt dra i linan 😊 Och hon spårade riktigt fint andra hälften av spåret, inte med samma tryck som tidigare, men jag var nöjd.
Delfi var den som i början, förra sommaren, tog längre tid på sig att känna sig riktigt bekväm i spåret. Hon spårade bra, men det var först en bra bit in på hösten som hon kom i närheten av den säkerhet som Piaf hade. Hur gick det idag, då? Delfi sa ”spänn fast säkerhetsbältet, matte, för nu blir det åka av!” Och det blev det. Satan i gatan, den bruden har morskat upp sig, haha.
När jag lade spåret hade jag inte Runkeeper igång – hade glömt återinstallera appen efter att allt försvann med det utbytta moderkortet i mobilen. När Piaf tog sitt spår blev sträckan nästan en kilometer, vilket snarast beror på en massa irrande och velande på alla möjliga viltspår i början, medan Delfis sträcka blev ca 600 meter, vilket nog stämde rätt bra med spårets längd. Så gick det för oss idag.
my flatcoats 