Jag trodde jag hade lagt Hitta ut till handlingarna för i år – då kom plötsligt 28 nya kontroller! Inte för att man måste ta dem också… eller???

Jo, det är klart man måste!

Det var anledningen till att vi, dvs. Femma och jag, kom oss till Vättlefjäll och Mettjärn idag. Wow, vilken nostalgitripp det blev.

Mitt kära Mettjärn – dit brukade jag gå det första jag gjorde när jag kom till Sverige på mina semestrar från Luxemburg. Och det sista före resan hem till Lux igen. Det var den naturen jag längtade efter när jag gick i Luxemburgs bokskogar, den jag tänkte på (bland annat) när jag längtade hem till Sverige och började planera att flytta hit igen.

Blandskogen med berghällarna, blåbärsriset, ljungen, stigarna, sjöarna.

På den tiden – 00-talet, ungefär – var stigarna i området inte fullt så upptrampade som nu. När man väl lämnat elljusspåret var stigarna smala och slingriga. Jag kände mig ensam i världen om att lämna stigarna och bege mig ut i terrängen.

Nu har det satts upp tydliga led-markeringar; här går Bohusleden, pilgrimsled m.m. Minsann!? Och det finns massor av nya små och större stigar.

Men känslan jag fick när jag kom fram till Mettjärn idag, den påminde om den där tiden, när jag fick den där lyckokänslan av att komma dit. Eller: känslan var snarare både lycka och sorg. För jag ville så otroligt gärna bo närmare allt detta. Och nu bor jag här.

(Tillägg två dagar senare: Ett minne dök upp på FB – från 2009, taget vid Mettjärn:)