Kollanda

Vinterpromenad och bakläxor

Vintern håller sitt stadiga grepp om oss… och jag passar på att njuta så länge det varar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen när vi var ute och gick, så släppte jag ner Femma för att hon skulle få springa lite. Och oj, vad hon sprang!? Hon verkade följa stigen eller våra spår tillbaka en bra bit och var snabbt utom synhåll. Jag blev så paff! Med Delfi satsade jag ju jättemycket på följsamhet och smyglekar i skogen från första början – hon höll stenkoll på mig. Med Femma har jag legat på latsidan, helt klart – säkert på grund av att vi har trädgården att hänga i plus att det är kallt osv. Men att se sin lilla – lilla! – valp sticka iväg som en avlöning, det var inte så kul. Eller jo, lite kul är det ju att få på fingrarna på det sättet… Jag tänkte såklart att äh, hon kommer snart, men när ”snart” hade gått använde jag visselsignalen och då kom hon lika snabbt tillbaka. Som grädde på moset försökte jag en gång till: exakt samma sak upprepades! Så nu har jag skärpt till mig och får ge mig ut och leta upp måltider tillsammans med Femma, tycker mig redan se resultat.

Andra måltider serveras i canvasburen. Detta med att gilla canvasburen har nämligen varit en liten utmaning för oss. Femma ligger där utan problem på natten och när hon verkligen är sömnig, men att bara ligga i den och chilla är jättesvårt. Och nej, det är inte konstigt alls, och jag har väl bara fått inse att på vissa områden behöver jag anstränga mig lite också… Så middag serveras i buren och när jag vet att det är dags att sova får hon en god liten tuggis. När den är slut berättar hon att jag kan komma och släppa ut henne nu… men sedan somnar hon.

Alltså, den lättnaden…

För ett par år sedan fick veterinären ta bort en liten knöl på Piafs rygg – analysen visade: talg. Ett år senare fick veterinären klämma på en annan knöl och tog prov på en tredje – bedömning resp. analys sade: fettknölar.

Idag var det dags att låta veterinär ( en annan denna gång, eftersom min närmaste klinik råkar ha en veterinär som är specialiserad på tumörsjukdomar och som tidigare var på Blå stjärnan) titta på ett par knölar till, och då var det särskilt en ”blaffa” vid bröstkorgen som gav mig inte så lite ångest.

Piaf var obekymrad och såg sin chans att charma in sig hos alla som kom i hennes väg. Killen i receptionen ignorerade nästan mig för att prioritera hälsandet på Piaf: ”Ooooh, heeej du vackra hund!!” Det var helt okej – det var Piafs show 😚 (Jag fick till och med pussa honom i ansiktet!/ Piaf )

Vi träffade den här veterinären för bara ett par månader sedan – det känns bra att jag har landat hos en veterinär som jag tycker att jag litar på nu. Veterinären kände på de knölar jag pekade ut – och han hittade en som jag hade glömt… ups.  Men hans bedömning var att blaffan vid bröstkorgen helt enkelt var normal vävnad – min invändning om att hon inte hade samma sak på andra sidan bemötte han med att vi ofta inte har lika stora överarmar etc. Desto bättre!

De andra två trodde han var fett resp. talg. För att veta säkert måste man ta prov, men han tyckte det kunde vänta tills man ev. ser att de växer snabbt.

Så med det fick vi åka hem! Och när jag plockade på mig två stora ben som hundarna skulle få ”för att fira”, så förklarade killen i receptionen att kliniken bjöd på ett av benen bara för att Piaf var så himla gullig! Bra jobbat, flattetanten!

20171121_132034

Sedan åkte vi hem och hämtade ut Delfi för en lång promenad, alla tre. Ingen hälta och ingen cancer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kurs med Trond & Aase följdes av söndag i snö

I lördags var vi på kurs med Trond Gjøtterud och Aase Ramsrud, arrangerad av Kopparhult . Fick så enormt mycket ny input för Delfis fortsatta träning – och mer hopp än innan, att kanske faktiskt få bukt med förväntan och pip. Nu kör vi! Vilken tur att vi har en hel vinter framför oss 😊

Och vinter blev det… passande nog dagen efter kursen. Snön kom – och det blev ånyo en ren njutning att gå långpromenader.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊