Kollanda

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊

Tinnsjön runt

För ett par-tre månader sedan upptäckte jag en helt perfekt skogsrunda här hemma; ca en timme mestadels genom väldigt fin barrskog med mossklädd mark. Här och där en liten mosse perfekt för att kasta markeringar eller lägga ett sök åt hundarna.

För någon vecka sedan såg det ut så här:

20161230_101907

Jag förstår verkligen att skogsbruk också innebär avverkning, men fy vad det kändes tungt att se denna skog bara försvinna (de höll på att avverka när vi kom). När jag kommer till hyggen kan jag annars tycka att de är lite mäktiga- bra träningsmark etc.  Men den här skogen uppskattade jag verkligen att gå i och nu förstår jag vissa av mina grannar som berättar om den fina skog som stod där det idag ligger ett hygge. Förut har jag väl tänkt att ”men det är.väl ett jättefint hygge…!”. Men som sagt… Jag är ändå lite glad att jag inte upptäckte den fina rundan tidigare. Om jag redan hade upplevt årets fyra årstider i den skogen hade det nog känts ännu tyngre att förlora den.

Nu har jag ju flera fina rundor i skogarna här i Kollanda, men jag har också satsat lite extra på att hitta nya rundor. I den andan gjorde jag äntligen slag i saken och gick runt vår stora sjö, Tinnsjön. När jag pratat om min lust att gå runt den har någon granne varit lite skeptisk: ”det tar nog en halv dag”. Men jag ger mig inte så lätt!

Och nu, med två friska ben och två friska hundar var det dags! Bitvis gick vi omvägar – på riktiga skogsvägar -, bitvis gick vi intill sjön i oländigare terräng. På ett par ställen är det lite kritiskt med våtmark som man svårligen tar sig över utan att bli blöt om fötterna. Med rediga stövlar redde det sig.

Bilder från rundan:

20170102_112727

Tinnsjön från östsidan

20170102_114940

Svinaviken

20170102_120144

Göpås

20170102_141222

Det var i måndags! Idag, trettondagsafton, gick vi rundan igen och då såg det ut så här:

20170106_132812

20170106_141557

20170106_141058

Ett av många grisbök

20170106_142210

Tinnsjön från öster

20170106_152010

Abborresjön

screenshot_20170106-160450

Bokskogar, pyttsan

Jag är tacksam mot Luxemburgs bokskogar, som jag anser räddade livet på mig under mina sista 10 år i landet. Hade jag inte haft mina hundar och lunch- och helgpromenaderna i de där skogarna så hade jag gått under, det är jag säker på. Nu pryder de mina väggar och jag skickar dem varma tankar.

20161211_212230

Men… Jag skulle inte byta tillbaka från de skogar jag får gå i nu. Man lämnar skogsvägen och kliver rakt ut i himmelriket.

20161211_122104

20161211_122110

Och rätt vad det är står där en vacker gärdesgård

20161211_121423

och en älg (vi såg en till före den här, men den vände på klacken och klev snabbt iväg när den såg oss)

20161211_122940

Massor med viltstigar

20161211_130829

Och ännu en vacker gärdesgård mitt ute i ”ingenting”

20161211_130910

20161211_131154

20161211_131510

20161211_131525