Vintern håller sitt stadiga grepp om oss… och jag passar på att njuta så länge det varar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen när vi var ute och gick, så släppte jag ner Femma för att hon skulle få springa lite. Och oj, vad hon sprang!? Hon verkade följa stigen eller våra spår tillbaka en bra bit och var snabbt utom synhåll. Jag blev så paff! Med Delfi satsade jag ju jättemycket på följsamhet och smyglekar i skogen från första början – hon höll stenkoll på mig. Med Femma har jag legat på latsidan, helt klart – säkert på grund av att vi har trädgården att hänga i plus att det är kallt osv. Men att se sin lilla – lilla! – valp sticka iväg som en avlöning, det var inte så kul. Eller jo, lite kul är det ju att få på fingrarna på det sättet… Jag tänkte såklart att äh, hon kommer snart, men när ”snart” hade gått använde jag visselsignalen och då kom hon lika snabbt tillbaka. Som grädde på moset försökte jag en gång till: exakt samma sak upprepades! Så nu har jag skärpt till mig och får ge mig ut och leta upp måltider tillsammans med Femma, tycker mig redan se resultat.

Andra måltider serveras i canvasburen. Detta med att gilla canvasburen har nämligen varit en liten utmaning för oss. Femma ligger där utan problem på natten och när hon verkligen är sömnig, men att bara ligga i den och chilla är jättesvårt. Och nej, det är inte konstigt alls, och jag har väl bara fått inse att på vissa områden behöver jag anstränga mig lite också… Så middag serveras i buren och när jag vet att det är dags att sova får hon en god liten tuggis. När den är slut berättar hon att jag kan komma och släppa ut henne nu… men sedan somnar hon.