Att gå över ett okänt hygge skulle nästan kunna liknas vid ett mini-äventyr. Man vet aldrig riktigt hur framkomligt det kommer att vara – förmodligen går det mycket snabbare att ta sig till andra sidan om man helt enkelt går runt hygget… men då går man ju miste om själva (mini-)äventyret.

Idag återvände jag till den där skogen där jag för nästan tre år sedan hade hittat mig en riktigt fin skogsrunda… när, plötsligt en dag, en del av stigen och skogen försvunnit – kvar fanns breda och djupa spår efter skogsmaskiner och ett jättelikt hygge. Jag har varit där ett par gånger sedan dess, men mest känt mig bedrövad över förlusten av min fina runda. Det gick med nöd och näppe att ta sig över den vattensjuka marken, och kors och tvärs över hygget hade det lämnats en massa systematiskt utlagd sytråd som måste ha haft något med avverkningen att göra, men det gjorde mig inte mindre irriterad.

Idag gick vi i alla fall den där rundan igen – bortsett från att jag gick fel på ett par ställen… allt ser så väldigt annorlunda ut, framför allt på själva hygget…🙄🙄🙄

Så fort man kommer ut på ett hygge blir det lite jobbigare att gå, det gillar jag. Där går man verkligen över stock och sten och får lyfta ordentligt på fötterna. Toppen för både min och hundarnas kroppskontroll.

Sträckan man går över hygget blir sällan vare sig rak eller snabb, utan bjuder på diverse överraskningar – om man nu vill se dem. Idag gladdes jag åt att se de små gran- och tallplantor som satts ut, nu börjas det på ny kula för den här marken.

Nedanför hygget lade/kastade jag ut ett sök för hundarna – helt perfekt nu när jag gärna vill steppa upp svårighetsgraden för både Femma och Delfi. De behöver lära sig att springa mindre och få till en bättre systematik i sitt letande, följa upp vittringar bättre osv. Då är lite stökigare marker perfekt, och här hade vi även en rejäl brant i ena ändan av söket, där hämtade både Femma och Delfi varsin dummy. Piaf får också hämta någon enstaka i våra sök, men framför allt tjänstgör hon som mattes assistent när jag tar in den/de sista själv. I och med att dummiesarna sällan ligger öppet numera så får jag själv svårt att hitta dem utan hund, då är det perfekt med en gammeltant som gärna hjälper till – och gör det med den äran.

Hur som helst så är hygget och jag vänner igen, och jag kommer säkert att gå den här rundan oftare framöver, kanske skapar vi rentav en ny stig.