Det där är en slogan jag såg i någon reklam gör några år sedan (så det är inte särskilt nytt längre…) och jag gillade den skarpt. För vem vill vara smal utan att vara stark? Inte jag i alla fall.

Och det är mitt mål med träningen; att få bort onödigt fett, absolut, men framför allt bli stark så att jag kan göra saker, gärna sådant jag inte kunnat innan. Så var det med löpningen. Och de där armhävningarna, som jag nu med nöd och näppe klarar att göra på tårna, men om jag gör dem på knäna kan jag göra dem riktigt djupa, flera stycken utan något problem. Nu vill jag kunna göra tricepsarmhävningar också – det är en bit kvar dit…

Under sommaren har jag fortsatt att prova olika gruppass på gymmet – har även testat och fastnat för ett skitkul och skitjobbigt pass på ett helt annat gym – och jag känner mig starkare.

Såpass att jag – efter drygt tre månader – ville testa att springa igen. Jag har ju tränat både bål, ben och rumpa i gruppträningen, konditionen likaså, tekniken har jag med mig från tidigare- frågan är om jag fortfarande hade ”pannben” nog.

Valde min ”vanliga” 6 km-runda, men gjorde det klassiska felet att gå ut för hårt från början, och kroknade snart. Jag förvånades över hur svag jag kände mig – hade gymmet inte gett någonting!? Dessutom saknade jag ”pannben” och jag gick säkert en kilometer av det där passet, dvs. inte bara i de långa uppförsbackarna…

Efter två vilodagar – höll mig borta från gymmet – ville jag prova igen. Nu gick jag inte ut så hårt, klarade att lufsa uppför den första långa uppförsbacken och gick 50 steg i den andra, men joggade annars hela 6 km-rundan. Nu känner jag mig stark!

Jag har blivit starkare i bålen, rumpan och benen, kondisen är hyfsad, tekniken funkar – och jo, jag har faktiskt pannben också.