Med fyra löp-pass i benen (alla i september, dessförinnan inte ett enda sedan slutet av maj!) blev det som så, att när OK Alehofs inbjudan till årets Kvantumserie dök upp i mitt FB-flöde… ja, då anmälde jag. Avgiften är bara 200:- för sex lopp, jag gillade verkligen evenemanget förra året – och man är ju inte tvingad att delta alla gånger, eller ens en enda. Jag kan från gång till gång känna efter och in i det sista bestämma mig för eller emot. Me like.

I mot-vågskålen låg att spåret vi springer är riktigt backigt och jävligt. Efter en plan startsträcka kommer den första branta uppförsbacken och den suger en massa av den där hurtiga kraften man har i benen i början av en runda. Sedan går det för all del lite nedåt, men snart kommer nästa branta backe. Och nästa! Sedan går det mycket nedför under andra hälften av 2,5-kilometersspåret – härligt – men därefter är det dags för andra varvet med samma jävla backar igen… Men min hatkärlek till den här rundan är nog också lite av tjusningen med loppet.

I motvågskålen låg också att loppet är på samma kväll som mitt favorit-gym-pass i Kungälv. Men dit kan jag ju gå resten av året.

Första loppet i serien var igår och jag fixade att lufsa uppför backarna under första varvet, men gick ett par korta sträckor uppför på andra varvet. I slutet av loppet började det bränna i benmusklerna, men då hjälpte faktiskt gruppträningens intervallträning på gymmet, där jag vant mig vid att verkligen köra fullt ut under varje låt, för snart kommer vila och då kommer tröttheten snart vara glömd.

Precis som förra året kom jag med råge sist i min grupp, men hey, jag har ju fem chanser kvar att vinna klassen…! (Hahaha)