Det var något som saknades. Jag har ju berättat att jag alltid har karameller i bilen, trots att jag egentligen slutat slentrian-äta godis, eftersom jag ibland blir akut trött under bilkörningen. Då hjälper en liten socker-rush och/eller smaken av en salt eller sur karamell.

Samtidigt har jag de senaste två-tre åren inte druckit kaffe till vardags, utan ersatt den dagliga morgon-koppen (= stora muggen) med en kopp te. Trivts med det.

Men på pappas boende bjuder de ibland på kaffe, och jag märkte att jag snabbt verkligen – verkligen – ville ha den där koppen kaffe. Så nu är jag tillbaka i kaffe-beroendet. En ordentlig kopp efter lunch, så är jag pigg resten av dagen. Kanske var jag aldrig kvitt beroendet egentligen, med tanke på den där tröttheten i bilen (som jag inte har längre).

Äh, någon last måste man väl få ha – vad är det nu man säger… ”Bliv vid din last”?