När det var som kallast förra vintern skrev jag ett inlägg på Fejjan om att mina hundar valt att stå över promenad (det var runt -10) och någon skulle käcka sig om att det väl ändå är hundar och inga bebisar… Och så är det. De är hundar – och egna individer som ibland har ont i leder, tenderar att få kramp i tassarna vid sträng kyla – eller bara allmänt dåligt pälsad och frusen av sig.

När det var så där kallt såg man hur tydligt som helst att exv. Femma gärna sprang ut för att göra ifrån sig – men sedan sprang hon också väldigt glatt till dörren för att bli insläppt igen. Man kan ju inte blunda när hunden så tydligt talar om vad hon vill. Eller jag kan inte det i alla fall. Så om jag då ändå vill gå mina promenader i kylan, då får jag väl gå själv, då.

Eller när det är som varmast på sommaren, då uppskattar särskilt Delfi att gå i närheten av vatten så hon kan svalka sig. Plus att vi då går våra lummigaste rundor, såklart. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle uppskatta några längre promenader på het asfalt, om nu någon enda hund uppskattar det…

Hittills den här vintern har vi inte haft så kalla dagar att hundarna inte kunnat/velat gå med på mina promenader – vissa dagar har jag iofs lagt den första/enda promenaden lite senare på dagen. Delfi har också gått i snön utan i några större problem med vare sig leder eller isklumpar, både i lös snö och kramsnö. Men idag var det stopp. Skare, nej tack! sade den bruna skönheten så tydligt att hon hade inte kunnat skrika det tydligare. Så hon fick stå över, och Femma och jag gick själva. Femma verkar inte vara det minsta ömtassad, så vi knatar på.

Men! Så upptäckte jag att så fort vi kom till vår upptrampade stig uppe i skogen var det ingen skare – så efter promenaden tog Delfi och jag bilen upp till skogen och gick en egen sväng – alla nöjda och glada!

Så för att återknyta: hundar är hundar och de kan prata – om vi öppnar ögonen och lyssnar.