Efter att vi var hos veterinären i våras blev Delfi mycket riktigt allt bättre – så det verkar som att det stämde att hon dragits med något hormonellt – om det var ont i magen eller något annat. Att en hund inte vill följa med på promenader ser ju jag som ett riktigt dåligt tecken, samtidigt som att jag inte tyckte allmäntillståndet verkade försämrat. Baserat på hennes tidigare, mycket korta och lätta skendräktigheter drog jag inte parallellen till hennes senaste löp – inte förrän veterinären frågade när det var, och jag hörde mig själv säga: Det var ungefär då allt det här startade… Min nästa tanke var: Vad fan gör jag här? Men-men, som sagt: Delfi fick en ordentlig undersökning och det verkar som att veterinären hade rätt och nu är Delfi pigg och alert, en härlig flattetant som gapar och studsar och tar för sig.

Studsar gör hon som vilken ung flatte som helst, och det tackar jag hennes nya kosttillskott för. Jag slutade med de svindyra tabletterna och började ge glukosamin-pulver istället. Så mycket bättre. Det märks att hon blivit mer aktiv – jag behöver inte ens hålla igen på maten längre, och hon är ändå i sitt livs form – fortfarande ingen ”snygg flatte”, men ta mig tusan den vackraste hund jag vet.

Min kärlek till denna hund bara växer.

Uppdatering av uppdateringen: Delfi hänger numera även med på långa Kroksjörundan, dvs. nästan en mil när vi går ända hemifrån.