Jag hade redan märkt att jag inte passade som hönsägare, av flera skäl. Jag är ett kontrollfreak och blev stressad av att  hönorna inte höll sig nära huset utan gick på upptäcktsfärder bl.a. uppe på berget bakom detsamma. Skaffa hönsgård, då? Well, det ingick inte i min plan, och dessutom hör man alltför ofta hur hönor blir tagna en efter en när ett rovdjur tagit sig in och hönsgården då blir till rena dödsfällan.

Så jag gick och nojjade en hel del när tuppen och hönorna var utom synhåll, men rätt vad det var satt de i sitt favoritträd igen, där jag kunde se dem från mitt sovrumsfönster. Det bästa jag visste var när jag gick ut med något gott till dem, och de kom springandes från under någon buske. Puh, de är hemma!

Sedan fanns det många andra skäl att jag inte trivdes som hönsägare, men det var främst detta: att det hela tiden fanns en liten stress över risken att de skulle tas av räv, av rovfåglar, av mink… Jag ville ständigt gå ut och se hur hönorna hade det, ge dem något gott att äta för att de skulle föredra att hålla sig hemma… Jag läste knappt några böcker under den perioden  – eller jo två: om höns!

I två månader levde Posh, Polly, Mellan och Blondy det bästa hönslivet. Sedan togs Blondy av räven tio meter utanför min inhägnade tomt. Det blev droppen för mitt hönsägande och jag kontaktade en avlägsen granne som har höns sedan länge och som fick ta över de tre hönorna. Jag var bara glad att de överlevde de två dagarna det tog innan grannen kom och hämtade dem. Under de dagarna fick de ”plötsligt” lov att hänga med oss på altanen, vilket både de och jag gillade.

Nu lever de inhägnat, men i alla fall fortfarande tillsammans, de tre systrarna.