Ännu en fantastisk septemberdag med strålande solsken. Delfi som är inne i sin knepiga period stod över förmiddagspromenaden, så Femma och jag gick Kroksjörundan ändå hemifrån – det var ett bra tag sedan, men det är en riktigt skön bensträckare.

På väg till sjön träffade jag ett par trevliga retrievermänniskor och vi stod ett bra tag och diskuterade olika erfarenheter – som vi delade – från hundvärlden. Tystnadskulturen, inte minst.

På eftermiddagen verkade Delfi piggare, så vi tog bilen till sjön och gick runt, alla tre. Som det ska vara. Och vilken fantastisk eftermiddag! Vindstilla, soligt, nästan klarblå himmel. Ytterst få människor vid sjön.

Vi satte oss på vår favoritklippa och blev sittande ett bra tag. Hundarna valde att bada lite. Jag tittade på ett stim småfiskar. Det slog mig efter ett tag att det var alldeles knäpptyst.

Det är faktiskt inte så himla ofta det är helt tyst, inte ens här ute i Tjottahejti, inte ens vid en sjö långt inne i skogen. Att man inte hör ett enda motorljud, inget flygplan, ingen människa, ingen fågel, ingen vind… Alldeles ljuvligt. Jag tror inte jag vet något mer magiskt än total tystnad.

Det första jag lade märke till var ett plask från en väldigt liten fisk som bröt vattenytan. Sedan en fluga som flög förbi mitt öra. Sedan började en nötskrika skräna, en annan svarade, och tystnaden var bruten.