På sistone har Delfi varit pigg och busig, vilket är så härligt. En snart tolvåring som är i så god form, inte den minsta övervikt, med lite grått på nosen och massor med karaktär och egen vilja. Min fina, fina sportflatte.

Hon har sina skov av allergi, som blir bättre under hösten, vilket också gör henne gladare och piggare.

För någon vecka sedan gick vi den milslånga Kroksjörundan. Flattetanten gick en mil, och passade såklart även på att bada både i pölar och i sjön.

Sedan är hon ”självklart” stel i lederna när hon går upp från soffan – precis som sin matte – , vissa dagar är hon är lite flåsig under promenaden, ibland visar hon att hon vill vända tillbaks hemåt och ibland, som häromdagen, visar hon tydligt: Gå ni på er promenad – jag vill ligga och mysa på soffan. Så dagen därpå gick vi bara korta rundor och igår gick vi långrunda igen – inte en mil, men en god 6 km-runda.

Men det är tacksamt för mig att hon är så tydlig. Och att hon är så säker på att jag ser hennes signaler och låter henne bestämma. Och varför skulle hon inte få det? Jag är övertygad om att en hund som aldrig får bestämma slutar att visa vad den vill. Delfi har uppenbarligen fått bestämma mycket, haha!

Som på morgonen. Visst har jag berättat om att hon har en viktig uppgift varje morgon: att hämta mattes strumpor. Oftast ligger dessa på golvet bredvid sängen, ibland ligger de kvar i soffan. Och Delfi ger mig mina strumpor i handen varje morgon.

Det betyder också att hon kan bestämma när det är dags för matte att stiga upp på morgonen. Vi har fortfarande en stund för gos och bus innan vi går upp varje morgon – men när Delfi ger matte strumporna, då börjar dagen! Tydligt och klart.

Så ja, jag njuter av varje dag jag får ha denna pärla i mitt liv. Samtidigt ska jag hålla mitt löfte sedan länge, nämligen att det viktiga aldrig får bli att min hund blir så gammal som möjligt – det viktiga är att hon har det så bra som möjligt. Kvalitet före kvantitet – alltid!

Men vi ska hänga ett tag till.