Jag har varit ute och rest – långt! Gjort nedslag i sju olika länder i fyra olika världsdelar… Nej, det har jag såklart inte 🙄 men det känns som så, tack vare Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (utkom 2020) – och Google Earth, både de hyfsat detaljerade satellitbilderna och Street view.
Det förvånar mig fortfarande att den här boken ens hamnade på min lista – och till och med fick följa med hem från biblioteket. När jag stod och valde nästa bok att läsa undrade jag om detta verkligen är vad jag vill lägga tid på. Men jo, nyfikenheten vann och för det är jag glad!
Jag har fått lära mig att den del av Iberiska halvön där Portugal ligger kallades Lusitanien av romarna. Och de länder där det idag, på grund av Portugals historia som kolonisatör, talas portugisiska kallas den lusofona världen. Men det visste väl redan alla – utom jag.
Men resan börjar i Goa i Indien, hippiernas paradis där man till skillnad från i övriga Indien än så länge får äta kött och dricka alkohol.
I Moçambique besöker vi bl.a. Inhambane och Tofo Beach, där beachboys lockar till sig kvinnliga, europeiska sexturister och bush cats de manliga dito.
I Macao i Kina stiftar vi bekantskap med den lukrativa kasino-turismen, i Timor-Leste/Östtimor får vi lära oss om den katolska f.d. kolonins underrapporterade självständighetskamp mot Indonesien – och om de heliga saltvattenskrokodilerna, Angola utmärker sig i det att befolkningen utgörs av en klick miljardärer och en resterande mängd människor som lever i misär, i Rio/Brasilien verkar det vara en folksport att arbeta så lite som möjligt, vilket tillskrivs den historiska tillgången på slavar. Både Brasilien och Portugal får en stor släng av sleven för att man varit dåliga på att ta itu med sin blodiga historia av slavhandel.
I kapitlet om Portugal och Lissabon framkommer det förresten att Henrik och jag är jämngamla – vi var båda 22 år 1992. Ett bra år. Liksom det här var en riktigt bra bok. Länge leve nyfikenheten.
my flatcoats 