Nu har jag varit ute och rest igen. Eller ja, (bloggläsaren vet:) så känns det i alla fall.

Nu har jag nämligen läst Johanna Meléns bok Imperiehunger (2024), där hon gör nedslag i flera av de före detta sovjetrepublikerna, bl.a. Georgien, Moldavien, Kazakstan, Tadzjikistan, Armenien. Flera länder vars huvudstäder jag inte kan namnet på. Länder som man sällan ser några reportage eller turistbilder från.

Även nu tog jag Google Earth till hjälp för att få ett litet hum om hur det ser ut därborta i ”Långtbortistan”… Vissa platser ser minst lika ångestframkallande ut som de verkar, andra är så sjukt vackra, vissa förvånansvärt gammalmodiga, andra lika förvånansvärt moderna.

Melén berättar om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020-2023, som ledde till att Nagorno-Karabach togs över av Azerbajdzjan efter att armenierna drivits ut.

Hon berättar att i Moldavien och Transnistrien är det lätt att få ryskt pass (=medborgarskap), vilket bl.a. är ett sätt för Ryssland att förse den ryska styrkan i Transnistrien med ”ryska” soldater.

De georgiska regionerna Sydossetien och Abchazien ockuperas av Ryssland, på liknande sätt som man ockuperar östra Ukraina.

Vi fortsätter till Centralasien, som består av Kazakstan, Tadzjikistan, Uzbekistan (med staden Samarkand, som i alla fall i mina öron låter vansinnigt exotiskt), Turkmenistan och Kirgizistan.

Kazakstan vill inte riskera att kallas nationalister eller nazister på samma sätt som ukrainarna utpekas som sådana av Putin. Så fort man ville stärka kazakiska språkets ställning varnade Lavrov för främlingsfientlighet gentemot ryssarna i landet – och landets existensberättigande ifrågasätts av Kreml.

Kazakstans gamla huvudstad heter Almaty och ligger i södra Kazakstan, medan den nya huvudstaden Astana ligger mycket närmare den ryska gränsen i norr och liknar Dubai, med sina skyskrapor och glaspalats (tack vare oljeintäkter).

Tadzjikistan är Centralasiens minsta och fattigaste land, men huvudstaden Dusjanbe har skyskrapor och moderna palats. Auktoritärt styre, presidenten (sedan 1994) framställs som gudagestalt. Språket är persiskt, medan övriga centralasiatiska språk är turkiska.

Belarus. Misstag att på 1990-talet ta populisten Lukasjenka för en clown, en obildad demagog som folket nog skulle se igenom. Han är en sovjetisk människa. Inte för att hans världsbild grundas i någon ideologi alls, utan i hur han ser på sin makt och på folket som sina undersåtar. Han lanserade sig i presidentvalet 1994 som folkets kandidat, en realist som förstod vad folket behövde. Valkampanjens devis var ”Rädda folket undan avgrunden.” Efter Lukasjenkas valseger monterades demokratin ner snabbt och metodiskt. (Nota bene!)

Sammanfattningsvis ännu en mycket givande bok från Johanna Melén, liksom ”Mina ryska vänner” (2021). Rekommenderas starkt, då läsningen enligt mig är väl spenderad tid.

Recension i DN.