NU är det kul att göra en Delfi-uppdatering – nu, när hon precis tagit sig igenom ännu en av de där perioderna som jag tycker känns längre och tyngre för varje gång sedan vi var hos veterinär och fick konstaterat -typ- att det var något hormonellt som veterinären jämförde med kvinnors endometrios. Perioden börjar när hon går in i löp och slutar efter skendräktigheten.

Delfi, som knappt ens var skendräktig förut, bortsett från 3-4 dagars pipande och bärande på nallar. Nu kör vi med typ tre månader – mest i form av frukostvägran (om inte matte matar kula för kula…) och promenadvägran, framför allt längre sträckor och på förmiddagar. Annars är hon väl mest som vanligt här hemma. Men ändå.

Varje gång blir jag så himla orolig. Hon är ju ändå 12 år nu – är det här början på slutet? Eller är det bara den där perioden igen? Kommer hon att bli som vanligt och kunna följa med på längre promenader igen? Ja, det är ju bara och vänta och se när de där månaderna gått.

Och där är vi nu. Och visst vill hon gå promenader – inte bara de allra kortaste. Det märks på hennes steg att hon har en helt annan geist igen. Vi tar inte heller de längsta promenaderna, men det är ju varmt också, så jag begränsar till de roligaste rundorna till/vid någon av våra sjöar.