Det är den lite motsägelsefulla titeln på Alexander Vindmans bok från juni 2025 (!).
Alexander Vindman är född i Ukraina och uppvuxen i USA, överstelöjtnant i den amerikanska armén och har varit diplomat vid den amerikanska ambassaden i Moskva och i Kyiv, han har arbetat med Rysslandsfrågor på Pentagon och var chef för Europafrågor i Vita husets nationella säkerhetsråd. Mest känd är han för att vara visselblåsaren som rapporterade om det ökända telefonsamtalet som Trump hade med Zelenskyj innan valet 2020.
Det var intressant att läsa om USA:s och Västvärldens hantering av Ryssland(/Sovjetunionen) under kalla kriget och första tiden därefter, men riktigt intressant blev det från 2004 och framåt, då den orangea revolutionen satte Ukraina på kartan i mitt och nog många andras medvetande. Alla minns väl presidentkandidat Jusjtjenkos vanställda ansikte efter att han blivit förgiftad av dioxin, troligen av sin valmotståndare, Putin-favoriten Janukovytj, och att Jusjtjenko sedan vann presidentvalet stort i den tredje valomgången.
Putin hade öppet stöttat Janukovytj innan valet, och till och med berättat för Condoleezza Rice att han inte tänkte acceptera en ukrainsk president som distanserade Ukraina från Kreml. Sedan anklagade han USA för att ha påverkat valet – en typ av ”spegling” som blivit typisk för Putin (och flera andra auktoritära ledare… … …).
Vindman talar om att USA i sin utrikespolitik gentemot Ryssland (och Ukraina) har kunnat välja mellan i stort sett två olika geopolitiska strategier. En som utgår från ny-idealism (neo-idealism), där man ställer vissa, till och med hårda, krav på de stater man samarbetar med, exempelvis att man delar vissa värderingar vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter, internationell rätt osv. Denna strategi gällde under det kalla kriget.
Efter järnridåns och Sovjetunionens fall gick USA (och Västvärlden) över till den ”realism” som nämns i bokens titel och som man fortsatt att följa under samtliga amerikanska presidenter, utom Trump. Med realismen som utgångspunkt är politiken kortsiktig, transaktionell, feg och naiv. Efter den 11 september 2001 fokuserade man på kriget mot terrorism, där Ryssland var en partner. Därför blundade man för Rysslands krig i Tjetjenien och Georgien samt annekteringen av Krym och kriget i östra Ukraina. Man fick bara inte provocera Ryssland…!
Den enda som under den här perioden istället hade en hållning som utgick från ny-idealism var Republikanernas presidentkandidat (mot Obama 2008) John McCain. ”Russian actions, in clear violation of international law, have no place in 21st century Europe. […] We must remind Russia’s leaders that the benefits they enjoy from being part of the civilized world require their respect for the values, stability and peace of that world.” (McCain, vars begravning Trump vägrade gå på.)
Trumps strategi gentemot Ryssland och Putin var och är å sin sida fullständigt katastrofal (”the most vulgar kind of grotesque transactionalism”), iom att han vill berika sig själv på bekostnad av Ukrainas och hela Europas säkerhet.
Och ja, där är vi ju nu.
För Vindman är det självklart att USA bör stötta Ukraina som delar USA:s och västvärldens värderingar (utifrån ny-idealism). Att bygga strategiska relationer, även med Ukraina, är bästa grunden i konkurrensen mellan stormakter.
Boken är bra, den rekommenderas, dvs. tiden är väl spenderad. Personligen fick jag kämpa lite med första hälften av boken. Min (passiva) engelska är väl okej, men inte så bra som jag skulle önska, och de nya orden – och begreppen, även på svenska – var några. Men… nyfikenheten vinner, som vanligt.
I vanlig ordning länkar jag till andra som är bättre på att skriva recensioner än vad jag är.
my flatcoats 