Före showen fördrev jag några minuter vid Götaplatsen:

Sedan blev det ögon- och örongodis på Lorensbergsteatern:

Det blev en känslosam föreställning. Mycket tårar för min del. Linus tog upp sin pappa Hans som gick bort förra året, något jag gripits av flera gånger redan – dels när hans sjukdom skildrades i Wahlgrens värld, dels när han gick bort – sedan en gång till när han gick bort i Wahlgrens värld. Han verkade vara en så fin, rolig och snäll människa, den gode Hans. Och nu fällde jag tårar över honom ännu en gång, medan Linus sjöng Tomorrow från musikalen Annie, som Linus växte upp med, från kulisserna, medan Pernilla och Hans stod på scen.

Viktor tog upp sin barndomskamrat Kristian Gidlund, som gick bort i cancer för tolv år sedan. Även hans bortgång berörde mig mer än de flesta kändisars, och även om det var ett tag sedan det rörde mig till tårar, så blev det kört igen, medan Viktor sjöng Guldet blev till sand.

Linus och Viktor krånglar inte till det, utan förmedlar mycket känsla. Som extranummer sjöng de dessutom en av de vackraste låtarna från min älsklingsmusikal Les Misérables, fast på svenska: Led hans väg (Bring him home).

Showen var självklart inte bara sorglig, utan innehöll också skratt och bra musik. Men ändå: oväntat mycket tårar.