– Det nya Rysslands surrealistiska själ.

Jag fastnade för bokens titel, då något av det mest frustrerande jag vet är när folk vet – eller borde veta – att de lyssnar på lögner och verkar välja att tro på dem för att de vill att det ska vara sant. Men det kanske inte är så enkelt…?

Boken råkade vara från 2015, men titeln känns mer aktuell än någonsin. Och inte bara vad gäller Ryssland – vi har ju några wannabes också. Hade boken varit betydligt färskare hade den ju dessutom  kunnat syfta på hela AI-grejen: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”…

Peter Pomerantsev är brittisk journalist,  född i Kyiv, och arbetade på en rysk tv-kanal i Moskva under 00-talet.

Pomerantsev berättar om de ryska lögnerna, deras skapare och deras offer.

Han berättar om TV-kanalen Ostankino som ljuger skamlöst, hyr in statister som ”ögonvittnen” som berättar vad ”fascisterna” i Ukraina gör med ryska barn osv. Även Pomerantsev tycker till slut att det är svårt att ständigt påminna sig att de ljuger; de ljuger så skamlöst att man börjar nästan tro dem.

DN:s recension (från 2016) ”Peter Pomperantsev ger många absurda inblickar i den ryska verkligheten. De bästa avsnitten gäller just medier och makt, men slutsatsen är inte nödvändigtvis den gamla vanliga, att propagandan alltid syftar till att övertyga och trumma in budskap, snarare är taktiken att förvirra och beslöja, att skapa intrycket att sanningen är mångtydig och förhandlingsbar.”

Recension på literature connoisseur (från 2017) ”Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.”

Min enkla åsikt är att det är en läsvärd bok, definitivt! Minuspoäng för 10 år gammal bok, men ändå. Och nu vill jag även läsa Pomerantsevs andra bok, från 2020: Det här är inte propaganda.

PS. Ett par ord om översättningen av Helena Hansson och Djordje Zarkovic, som är så bra att det känns som att jag läser ett svenskt original. Texten bara flyter, och inte en enda gång stannar jag upp och undrar vad det stod i originalet, egentligen.