(Se där, ännu en boktitel som kunde handla om mig… fniss.)

Min favoritfågel här hemma är sädesärlorna, de är så himla sociala och verkar komma och visa sig och hänga i trädgården när man kommer ut. Visst hänger de där även när man kommer hem, men de flyger ju inte heller all världens väg när man kommer in genom grinden. Sötisar.

Inte är de särskilt rädda för hundarna, heller…

Hela sommaren samsas vi om gräsmattan, som jag håller extra kort för att passa deras små ben. Under några veckor, när de har sina nyutflugna ungar, är jag nervös över bilarna som kör förbi – sädesärlorna verkar nämligen tycka det är en bra idé att parkera sina ungar på grusvägen medan de hämtar mat. Dålig idé, visar det sig tyvärr ibland.

Men nu har sädesärlorna flyttat söderut för i år, och då brukar det bli så tomt… Men nu har jag fått upp ögonen för talgoxarna – och även ett par rödhakar som har hållit till här ett par år. Men talgoxarna har man ju mest tagit för givet; de är så många och finns överallt.

Men de är ju också sociala. Hör jag ett krafsande ljud på fönsterbläcket är det ofta en talgoxe som sitter där. När jag häromdagen hörde ljudet och tittade efter stod en planta i vägen mellan talgoxen och mig… och då flög den först högre upp och satte sig på spröjsen, men även där skymdes vi av plantan, och då flög den istället ut och satte sig i busken ett par meter från fönstret – och DÄR kunde vi ha ögonkontakt. Hur gulligt!?

Eller när jag satt och läste häromdagen   och i ögonvrån såg en – två – TRE talgoxar hålla på utanför min ytterdörr och sätta sig på min dörrkrans, de passade riktigt bra som dekoration…

Då gjorde jag slag i saken och lånade hem boken som jag såg på Bokmässan förra året, men som inte prioriterats – förrän nu.

En riktigt fin och lagom bok om både myter och vetenskap kring dessa charmiga – och smarta – fåglar. En riktig ögonöppnare.

Och jag skojar inte, men när vi går vår vanliga skogsjö-runda upptäcker jag ofta (numera) att någon fågel – ofta talgoxar – följer efter oss en bit, på lagom avstånd uppe i träden, såklart.

Däremot provade jag att gå ut med lite ost i handen för att försöka få talgoxarna i trädgården att komma fram och äta ur handen (står om det i boken att de gärna gör) – men det sket sig. Jag tröttnade iofs ganska snabbt och lade osten på ett fat istället – och där ligger den än. Så mycket för att vara Snövit som kommunicerar med fåglarna…