Jag trodde

1. att passet bara råkade stå kvar på veckoschemat och att det definitivt skulle ställas in när de upptäckte det, eller
2. att det skulle bli typ tränaren och jag som var där – det har hänt mig en enda gång förut, och det var mitt i sommaren.

Men vi var ett tiotal deltagare som tränaren körde hårt med på juldagskvällen, riktigt välkommet och välbehövligt – inte minst som man kan känna sig lite ofräsch efter all julmat och allt julgodis…

För ett par veckor sedan hade jag riktigt jäkla ont i höften, och jag fruktade på riktigt att det var slut med träning för mig. För ska det va’ så ska det va’; allt eller inget. Men som jag hoppades var det inte dags för höftprotes än i alla fall… Kroppen skickade bara en liten varningssignal: Var rädd om mig, annars…!! Och nu känner jag mig stark igen, och njöt av ett hårt pass på juldagen med en proffsig tränare och bra musik.