Jag stod på Willy’s, framför disken med alla möjliga sorters knackwurst, chorizo, grillkorv m.m. och undrade var tusan de hade lammkorven någonstans. (Jag äter nästan aldrig korv numera – med undantag för lammkorv, dock väldigt sällan, det med.)

Då sa en vänlig mansröst bakom mig: ”Heter du Marika?” Jag vände mig och frågade lika vänligt, för jag visste att detta var en snäll, en: ”Ja – och vem är du?” I samma sekund som jag såg honom prata, dvs. samtidigt som han sa sitt namn, kände jag igen honom, så han sa sitt förnamn – och jag fyllde i med hans efternamn.

Det var verkligen ett kärt återseende – en av få personer från min grundskoletid som jag skulle kunna säga det om, faktiskt. Det bästa som kunde hända mig efter grundskolan var att jag fick börja på ett gymnasium inne i stan. Men just den här sympatiska killen träffade jag på inne i stan ibland och det var bara trevligt.

Nu blev vi stående en stund och pratade om lite ditt och datt som man gör (oj, är din pojk vuxen nu – har du kvar dina hundar etc.), jag var på strålande humör efteråt och jag hoppas jag känner igen honom nästa gång vi ses – då ska jag definitivt säga hej.

Dock glömde jag bort att leta efter lammkorven.