Eller jo, det är ju en mes, men ingen mesig mes. Verkligen inte! Googlar man svartmes är ett av de första epiteten den föräras just: orädd.

Och det är verkligen en särskilt kaxig mes, den där svartmesen. När jag kommer ut till fågelmatningen har koltrastarna flytt för sitt liv redan innan jag kommit runt husknuten. Talgoxarna flyr strax därefter, blåmesarna likaså, även om de små sötnosarna sitter ganska nära, strax ovanför mig i trädet och hejar på medan jag fyller på med solrosfrön och jordnötter.

Men när jag kommit in under trädgrenarna kan jag ibland – med stor förvåning – se att en liten fågel sitter kvar och äter! En sån fräck, en – tror han inte att jag kan vara farlig alls? Sedan kommer den på att det kanske är säkrast att ge jätten fri lejd ändå, men motvilligt! Och den fräcka lilla fågeln är utan undantag en svartmes.

Förut gick både hundarna och jag förbi – snek förbi  – en buske i trädgården där en liten fågel satt och mumsade på solrosfrön. Och han rörde inte en fena – fjäder. ”Gå ni, jag flytt’ int’!” En svartmes, såklart.