Jag tror att den dagen är nära nu.

Delfi har haft lite olika, mer eller mindre diffusa symtom på sistone – flera av dem har liknat tidigare symtom som visat sig periodvis för att sedan gå över. Och så har de smugit sig på – under en period då jag annars varit så glad över Delfis hälsa.

Alla hennes besvär med klåda försvann ju i vintras, liksom en stor del av ledbesvären! När vi hade snö gick hon gladeligen med på alla promenader och även när snön försvunnit travade hon i rask takt uppför backar som hon det senaste året gått uppför i mycket makligt tempo (och helst undvikit helt).

Häromsistens valde Delfi själv att vi skulle gå hela den långa Kroksjörundan, trots att vi hade gått ända hemifrån – och det gick bra. En mil på ett bräde – *ka-tching*!

Men så har hon också vägrat vissa promenader, druckit mycket vatten, känts ”skruttigare” på olika sätt, varit morgontrött, varit flåsig, valt nya svalare sovplatser. Vid något tillfälle vaknade hon mitt i natten och kändes orolig, och kom inte till ro förrän jag fick henne att lägga sig på sidan, lade mig bredvid och klappade på henne. Då somnade hon.

Som sagt, flera olika saker som slut fick mig att ta henne till veterinären för en koll – vilket vi också hade kommit överens om i vintras när jag konstaterade att hon blivit så mycket bättre av kortisonet och veterinären gav mig rådet att fortsätta med en mycket låg dos.

De diffusa symtom som Delfi haft tidigare fick mig även då att tro att hon var döende…. men då var alla prover vi tog finfina, och de visade sig bero på någon typ av hormonell påverkan, både under och efter löp. Flera av symtomen hon hade nu, som att vägra vissa promenader och hoppa över frukost, var som sagt desamma nu som då – men nu stämde inte perioden längre.

Och den här gången hittade veterinären tyvärr både dåliga blodvärden och en stor klump i buken; en förstorad mjälte. Det känns rätt kört.

13 år är en bra tid, en riktigt riktigt bra tid för en flatte, och jag har vetat att uppskatta och älska Delfi precis hela tiden. Hon var den absolut sötaste valpen i hela världen och har alltid varit den vackraste och den bästa i mina ögon. Min drömflatte och därför min sista flatte. Nu och för alltid min ögonsten.

Nu tar vi ett långsamt farväl.