En sak jag ångrat efter att ha tagit bort mina tidigare hundar har varit: Varför gav jag dem inte mer leverpastej medan jag kunde? Åtminstone en av dem mådde i och för så dåligt de allra sista dagarna, så hon hade förmodligen inte ens velat ha, men ändå; innan dess, och jag kunde i alla fall ha provat.

Delfi får leverpastej. Hon har också ätit vanlig mat, så leverpastejen är bonus. Hon gillar’t.

Jag var precis ute och hämtade ved – ensam. Delfi brukar alltid följa med och ströva iväg för att kolla in ödetomten medan jag lastar skottkärran full. På sistone har hennes hörsel varit sämre, så jag har ibland fått gå iväg och hämta henne då hon varit fullt upptagen med någon doft… men jag lovar att jag gjort det så gärna, så gärna.

Men nu fick jag gå där ensam med min skottkärra, och ingen flatte att leta upp innan jag gick in.

Attans, det här gör ont.